ATT (ÄN EN GÅNG) RENSA I RÖRAN

Eller röra och röra - det är nog mest ändå lite ordning i torpet, eller ja...så där lämpligt. Men det som jag allra mest uppskattar med att flytta är att få gå igenom skrymslen och vrår och göra sig av med sådant som man verkligen inte behöver. 

Jag är ju ingen handarbetsmänniska, hur gärna jag än skulle vilja vara, men har av pur nostalgi sparat på en hel del handarbetsrelaterat som jag främst ärvt av min mamma, men också sådant jag köpt de stunder jag inbillat mig att jag  k u n d e  förvandla mig till en handarbetande person. 

Redan ifjol gav jag vidare alla de gamla knappar som min mamma, och kanske min mormor sparat. Jag älskade att leka med dem när jag var barn och det var nog den känslan jag hade svårt att släppa. Däremot har jag i sanningens namn inte sytt i en enda av de knappar - och de var många - någonsin i hela mitt vuxna liv. Helt klart läge att släppa taget, isynnerhet som jag vet att de kommer till användning hos henne som fick dem. Nu var det dags att rensa i syskrinet och en regnbåge av sytråd hittade också ett nytt hem. 

Riktigt allt delar jag ändå inte ut. Vissa saker som en del verktyg fast på sy-sidan (kanske det heter någon annat än verktyg) vill jag spara bara för att ha dem som minnen helt enkelt. Total radikal är jag ändå inte. Inte vid den här flytten i alla fall...heh.

Vad de här har använts till är lite oklart för mig, sporren (?) tror jag mamma markerade på tyget var mönstret skulle klippas. Jag tror hon använde någon form av kalkerpapper till det? Någon sade sig veta att det är ett verktyg till läderarbeten. Någon som vet? 

Det ena utesluter naturligtvis inte det andra. Bra verktyg kan ha många funktioner, eller hur?

Den lilla (marmor?) grejen i mitten har också fått olika förslag till vad den kunde ha använts till, från något inom broderi till en kantutjämnare inom läderarbete. 

Också den till höger har fått några röster åt läderarbetets håll, men också till en slags virk-krok. Jag kanske minns helt fel, men tycker jag sett den i samband med vävstolen.

Men igen. 

Kan vara det ena eller det andra som bara funkar bra i annat sammanhang. 

Jag tänker att alla - precis alla - stickar nu. Det är sockor och tröjor och vantar och alla är så himla duktiga att det inte är riktigt klokt! Med hjälp av en luntlapp hur man gör hälen kan jag sticka de mest elementära sockorna. Och när barnen var små stickade jag några vantar också år dem. Och så har jag stickat disktrasor i bambugarn. De är suveräna! 

Men ja, ni hör att mitt saldo på stickat är inte speciellt imponerande. 

Så stickorna fick också ett nytt hem hos en stickande kusin till mina ungar. Ett set med helt vanliga strumpstickor behöll jag, och så de jag stickar disktrasor med. Ungefär till det räcker mitt tålamod! 

Men, som sagt, visst finns det ännu grejer jag inte vill ge vidare. Skrinet för spoltrådarna som antingen min pappa, eller min minst lika händiga bror, har gjort, det får minsann bli kvar - med alla sina spolar. Heter det så? 

Och de där fina fingerborgarna! Och så några av de där gamla, fina sytrådsrullarna i trä. Det blev till och med att spara några fler än de på bilden. Så än kan jag lappa något litet slitet plagg om det verkligen vill sig. 

Vilket jag faktiskt gjorde häromdagen. Lillungen har snott ett par pyjamasbyxor av sin storebror och han älskar dem så när de fick ett hål, eller faktiskt ett par, så frågade han om jag kunde lappa byxorna åt honom. 

Eftersom pyjamasbyxorna inte på något plan kan kallas annat än synnerligen utslitna så föreslog jag ändå att kanske inhandla ett par nya - de här har ändå gjort sitt. Och även om de lappas nu så kommer tyget att ge vika i någon annan söm. Men nej, han ville att de skulle lappas för de är Världens Skönaste! 

Och så skulle det ske i smyg, så inte storebror vars pyjamas det då egentligen är får syn på dem och kommer att kräva dem tillbaka...

Jag fnissade nog för mig själv när jag satt och lappade de där uuuuurgamla byxorna, med min mammas sytråd och min mormors fingerborg på fingret. 

 

LITE LJUVT ROSA

Hemmet har i ärlighetens namn blivit lite styvmoderligt behandlat de senaste veckorna, helt klart och av förståeliga skäl. Vet man att det skall bli att lätta ankar om ett par månader är det ju alldeles klart att man inte "pyntar och har sig" så där med full energi och närvaro. Det är liksom mer flyttlådor och sådant. 

Och utrensning! Det bästa (?) med att flytta är att verkligen ställa sig inför det faktum hur mycket (onödigt) man har i sina knutar. 

Tänker att det ibland är knepigt att veta vad man skall spara, för visst har jag också under mina flytt flera gånger kikat in i en låda och glatt utropat - Åååååh, det hääär minns jag från barndomen!!!

Men man kan ju inte spara på allt själv, och ibland är det läge att låta andra ta hand om det. Men onekligen är det alltid ett uppvägande. 

Men flytt eller inte så blev det en tulpanbukett hem från butiken idag. Jag har ju jobbat som florist för typ femton år sedan och min känsla är att tulpanerna man kan köpa (i blombutik eller marketar) är av mycket sämre kvalitet numera. Och utbudet av olika tulpaner är också mindre. 

Lite mer inredningstankar. Har sagt det förr. Är inte speciellt "rosa" av mig men när vintern börjar vippa över mot vår så får jag varje år en sådan där rosa stund då jag blir lite pastellig i själen och plockar fram lite ljuvt romantiskt ur skåpen. Tänkt att man är så? År efter år. 

Det är liksom lika, fast det ändå är annorlunda. För jag - och framför allt mina hem - har kommit att te sig annorlunda, vara olika genom åren, men vissa saker är och består oberoende. Som att årstider färgar av sig på hur hemmet ter sig. Och våren är lite ljuvt rosa - oberoende var jag bor, och oberoende av att jag inte är så där "rosa" av mig. 

Eller är jag? Jag kanske bara förnekar det? Kanske är jag en skåp-rosare??? 

Trots flytten som står framför dörren byter jag lite kuddar till mer våriga, plockar fram lättare filtar framom de där vintervarma, köper - som sagt - tulpaner och bli lite vårfladdrig i hjärtat. 

Det skall man bli - det hör till! 

 

ISROSOR OCH SNÖSTORM

Mars är ju som känt en vårmånad som gillar att retas och bråka och trilskas och vara lite så där wannabe-vintermånad i iallafall. 

Jag har insett - det kanske tog några decennier - att mars är liksom vår bara på ett plan och då handlar det om ljuset. Resten av mars är vinter. Har jag insett. Efter, nåååh....vem räknar nu årtionden...?

Mars har bjudit på snöstormar och trafikkaos, bister kyla och ett till snöoväder skall det bli innan termometern börjar tippa mot vår så där på allvar. 

Häromkvällen badade vi bastu här hemma hos oss. Det bildas alltid lite ånga på fönstren i badrummet och då temperaturen störtdök ner mot många minusgrader så hann inte ångan avdunsta innan frosten nöp tag i vattenmolekylerna och förvandlade det till de vackraste isrosor. 

Men utöver ljuset har ju nog mars ett annat äss i ärmen, och det är ju solen. Om den bara visar sig så är det två mot en i kampen mellan vinter och vår. När solens strålar på förmiddagen hittade till fönstret så fick det vara hur kallt ute som helst, men nog smälte solen isrosorna och i ett nafs var fönstret klara igen. 

Det kanske bara är naivt att fastna vid sådana här banala ting när världen ser ut som den gör? Ibland tänker jag så. Eller så är det bara bra och sunt att låta småsmå alldagliga ting ta lite mer plats i vår lilla sfär? Ibland tänker jag så. 

Med andra ord är jag lite som mars som inte kan bestämma sig utan vippar lite hit och lite dit. 

Men kanske ändå tänker att i den situation vi nu är i med allt strängare restriktioner och allt mer utdraget Corona-h*lv*te så behöver vi se, upptäcka och uppleva i allt större grad det lilla vackra. 

CORONATRÖTTHET

 

Nej, jag har inte corona. Nog lite småförkyld och hängig, men ingen corona.

Däremot börjar jag bli rejält coronatrött. Inte så att jag skulle börja slira med restriktionerna, det är mera någonting som händer i mitt huvud - liksom på känsloskalan. 

Jag hör ju till de introvertas bleka (sarkasm...;)) skala som inte hittills känt speciellt mycket problem i att leva i en coronavärld. Att distansarbeta är i min värld absolut guld! Och jag pendlar ju gärna mellan hem och stuga och tycker att det oftast är omväxling nog. I synnerhet som man däremellan kan ta sig på en och annan utfärd hit och dit. Små resor som jag inte tidigare ens tänkt på att är en slags avståndstagande till vardagslunken. Men de är. Och de är viktiga! Inser det nu. 

Att gå på café och bara träffa några vänner, delta i ett möte, gå på en kurs, hålla själv en föreläsning...

Mötas och träffas. Otvunget och spontant. Och utan andningsskydd...

Talade häromdagen med några vänner. En hade blivit mormor för snart ett år sedan, men inte kunnat resa för att se sitt barnbarn. Hon hör själv till riskgruppen, så bara att snällt stanna hemma då det skulle ha betytt en lång resa till andra sidan jorden. Talade också med en annan som sade sig tappat lusten till de hobbyer hon haft innan för att det är så svårt att utöva nu och det medför en deppighet som kan vara svår att ta tag i. Det är liksom en nedstämdhet som man vet att "bara" beror på corona-pandemin och hittills tror jag många skuffat denna insikt framåt. Allt blir som vanligt bara man blir vaccinerad, bara fallen insjuknade minskar, bara vi klarar den här "vågen", bara det blir...ja vadå? 

Tänk om det inte gör det? Inte ändrar? Inte på väldigt lång tid i alla fall. 

Jag tänker att jag ändå kommit ganska lätt undan. Delvis tack vare min introverta läggning, men också med tanke på att jag ändå haft lyckan att ha min familj, också de vuxna barnen, boende på samma kulle så det har liksom varit nästan som att ha dem hemma, och vi har kunnat umgås helt normalt. 

Jag har ju mest stressat över risken att smitta ner min mycket sjuka bror, vars egenvårdare jag är, och som jag behöver besöka flera gånger i veckan. Gå till butiken för honom, till apoteket, föra ut sopor och allt sådant. Sedan hans hälsa kollapsade ytterligare i höstas, så har han knappt varit utanför sin lägenhet. Vi har varit på ett antal läkarbesök, samt skaffat honom en elektronisk rullstol. Men han kan inte ta sig ut i friska luften med den pga att det är så halt och han är än så osäker med att röra sig med den. 

Hade redan tänkt att nu börjar det våras, men nu ser det ut som om vintern igen tar ett nytt grepp om oss. Den och strängare corona-restriktioner. Så få se när han kan åka ut på en "jungfrufärd" med den. 

Igår tog jag några timmar alldeles, alldeles egen tid och gick en långsam promenad längs stränderna i östra Helsingfors. Det var isigt och mycket halt längs stigarna, men tack vare mina dojor med rejäla nabbar kunde jag traska runt helt obehindrad. Att det låter när man går med nabbskor på is är en annan sak. Lyckades skrämma iväg några knipor som samlats för lite förvår-frieri i viken redan innan jag knappt nådde stranden.

Någonstans mellan klipporna och den närliggande skogens lugn kom jag åt att i alla fall för stunden att känna ett skönt lugn - och att allt det där med Corona- eländet för en stund var långt borta. Tror inte för en stund att alla i landets olika skrymslen och vrår känner som jag gör. Men att bo i staden där det hela tiden är mest smittade sätter sina spår även hos en som inte är speciellt "bacillskräckig" av sig. Inte i alla fall för egen del, men för de som påverkas om jag insjuknar. Vi har inte bara ett ansvar inför oss själva att hålla det där eländiga viruset på håll. Än mer större ansvar har vi mot dem som inte får smittas. På grund av vårt eventuella slarv. 

Och ja....för ett år sedan var jag nog lite väl kaxig och tänkte att corona är väl som vilken flunsa som helst för de allra flesta som blir drabbade. Jag hade uppenbarligen fel. 

Viruset var värre än vi trodde...så är det bara. Och jag tror att det tar år att verkligen fatta och förstå vad vår mänsklighet utsatts för. Och var det verkligen en sådan "överraskning och öde" att ett sådant här virus bara "pluppade upp" på ett torg i en kinesisk ort. 

Är inte speciellt mycket för konspirationsteorier, men något stämmer inte och framtiden får säkert visa vad allt det var om. Men att smittsituationen i Wuhan enligt allas vår vän google skulle se ut så här är ju lite...märkligt? 

Eller så har jag bara fel - igen? 

Men antingen har google grymt fel, eller så är det nåt jag inte förstår? Finns en risk att jag tippar på det senare, men att gå från nästan 7000 fall per dag till 20 fall per dag på En Månad för ett år sedan i Wuhan. Och hålla läget så där lågt längs hela coronaåret...Seriöst? 

Hur fixar man det? 

Vet man i Wuhan nåt vi inte vet eller är det här en bluffarnasbluff, som den där klassikern om hur man böjer ordet "lögn": 

 Lögn - förbannad lögn - statistik. 

Framtiden får utvisa - som med så mycket annat...

MED STÖVLARNA PÅ

Det har varit en hel del dödsfall i bekantskapskretsen den senaste tiden. 

Senast i dag var det en bekant, en nära granne, som efter en sjukdomsattack inte gick att återuppliva. Själv vaknade jag till ambulansens sirener, när jag steg upp märkte jag att ambulansen var hos grannen, sedan blev ambulansen bara kvar på gårdsplanen ett bra tag, sedan kom polisen och efter ett tag körde ambulansen iväg och kort efter det kom en annan bil som körde den avlidne bort. Sedan fick vi ett textmeddelande: "Han avled, gick inte att rädda". 

Det är så det går till när någon dör knall och fall hemma. Lämnar jordelivet med stövlarna på. 

Om jag nu skulle få välja så är det kanske så jag personligen skulle vilja tassa vidare till sällare marker. Upp i ottan som vanligt, och sedan bara kaaabommmm..inget mer. För de egna är det kanske det värsta sättet, inga farväl, inga förberedelser, inget - bara en chock som den värsta tänkbara käftsmäll. Men för en själv? 

Det har blivit liksom mycket död nu de senaste veckorna, känns det som. Snackade med en annan granne, hans båda hundar dog inom bara några veckor. Grabbens katt. Min bror - nej han har inte dött - men är döende. Det är den mer utdragna versionen, och just därför tänker jag att snabba farväl till evigheten är kanske ändå skonsammare? Jag vet inte? 

För ett tag sedan fick jag lite testa mina första hjälps-kunskaper när svärmor säckade ihop. Det slutade bra, men ändå. Det kryper inpå. 

Död hör livet till, det är nu bara en sanning som man vid något skede av sin egen jordavandring inser. Det blir inte mindre sorgligt och ledsamt för det - absolut inte, men rädslan för att möta det blir kanske mindre? Men det gäller inte alltid. 

Men mer om det i morgon, eller en annan dag. 

Idag gick en man vidare, om inte med stövlarna på, så med morgontofflorna. Vila i frid!