Ibland får ett uttryck mer än bara en betydelse.
Jag hade redan tidigt i våras bestämt mig så smått om att hemestra i
huvudstaden i sommar. Dels för att jag faktiskt är extremt dålig på
att besöka vår huvudstad, trots att jag bor en dryg kvart i från med bil.
Med buss är jag inne i stan på en halvtimme.
Jag uträttar ärenden i stan, men jag stannar aldrig längre än så.
Jag hade dessutom smått lovat ta några fina sommarbilder från Helsingfors
till en hemsida som jag upprätthåller. Dessutom är jag lite nyfiken på att
leka turist i "min stad". Inte åka in för att uträtta ett ärende, utan turista där.
Helsingfors är ändå en stad som jag studerat, jobbat, festat och bott i,
men som sedan, trots att jag aldrig bott längre än en timme ifrån, slutade
locka mig och kändes mest bara...märklig.
Det var ju inte längre min barn- och ungdoms stad, den började kännas
främmande på något sätt. Jag mindes inte längre vilka rutter spårvagnarna
körde, var hittade man de bästa parkeringsplatserna (läs gratis sådana), var
fick man det godaste kaffet, den läckraste lunchen.
Kanske den blivit främmande nog nu för att upptäckas på nytt?
Han jag delar kylskåp med jobbar sommarmånaderna som turistguide i
stan, så jag har på synnerligen nära håll tillgång till all "turistinfo" som behövs.
Nå, sen är ju saken den att jag vill vara turist på hemester-vis på mitt eget sätt...
...och helst ensam. Bara kameran och jag.
*
Hemester är tydligen lite trendigt - har jag förstått.
Och det är ju bara bra! För visst är det bra mycket mer ekologiskt att
stanna i hemknutarna, upptäcka dem, och dessutom lämna sina små,
eller stora, semesterslantar i närknutarna.
Ett hållbart steg, helt enkelt!
Så var planen ja, då i våras.
Men det föll sedan på lite mer ohållbara steg.
Redan för snart ett år sedan började min häl bråka. Den var
helt (eller nästan helt) okej under vintern,
men nu på sommaren har den blivit sjuk som attan igen.
Hälsporre (den senaste diagnosen) är ett gissel att ha!
Läkaren satte mig nu på en superduperdundermedicinkur, fotjumpa-program
och minst två veckors gå-stop utöver det absolut nödvändiga i ett försök
att läka ut den envisa inflammationen.
Tur att vädret är som det är, med heta, svettiga sommardagar, som
kanhända inte annars heller lockar (mig) till att
traska runt på kokheta gator, kvarter efter kvarter. Park efter park.
Nu är läget då sådant att jag snällt får vänta med min hemester
på att mitt eget steg blir mer hållbart.
Helt konkret hållbart.
Längtar också ut i skogen, på skogspromenader och så.
Med den här hemester-tanken har jag också tagit reda på
olika platser i huvudstadsregionen dit man kan ta sin tillflykt
när naturlängtan i stan blir för stor. Jag känner ju till en del, men det finns mer!
Vi har faktiskt en hel del verkligt fina ställen att besöka, alldeles här i knutarna.
Men det får jag också nu bara snällt vänta med.
Men oj, vad mycket skoj jag har att ta itu med bara
infektionen - och hettan - ger med sig.
Jag gillar nog skarpt att det är varm på sommaren, och så småningom
börjar ju kroppen lite vänja sig med värmen.
Ikväll skall det bli sallad med en massa närodlade grönsaker,
en del så närodlade att de kommer från egna odlingslådan till och med.
Och så skall vi testa på vegetarisk pulled vego BBQ.
Också det ett litet hållbart steg.
Hemester, vego, hur trendig är jag inte riktigt?
(Fast det absolut inte är medvetet, hahahah, det har bara blivit så.
Och kanske det inte alls skall klassas som trendigt,
kanske det är bara eftertänksamt och klokt?
Å andra sidan; bara bra om hållbara saker blir trendiga).
Det är väl bara den där eländiga hälsporren som inte är så hip?
Hade jag fått den pga för mycket och hård träning, så hade det kanske varit det.
Men nu tror jag tyvärr att gå ut och påstå det skulle vara en
överdrift -för att inte säga - en ren lögn!
Orsakerna får nog sökas annanstans.
Skulle tippa på tillverkningsåret, eller nåt...