ATT VILA ÖGONEN PÅ...


Idag jobbade jag med att rensa rabatter och klippa ner utblommade tulpaner och
det som jag allra mest gillar med sådana där monotona jobb är att det lämnar
huvudet fritt för tankar att virvla hit och dit.
Som meditation fast ändå inte.

Jo, jag har snöat in min på det här med minimalism, jag vet men
det är så fascinerande. 

Vad får mig, en inredningsintresserad liten estet, att tro att det
kanhända finns en inneboende minimalist som vill ut ur skåpet?
Har det alltid varit så, eller är det en process?

Jag har nog alltid gillat att ha det vackert omkring mig. Det är lika
självklart som att jag behöver äta och sova.
I det stora hela har min stil och smak gällande inredning varit densamma
under hela mitt vuxna liv. Till exempel har jag samma kökstolar som jag
köpte 1990, de har visserligen bytt färg vid ett skede med 
är så tidslösa och bekväma att de fått hänga med.

Det är kanhända det att man (jag) kopplar ihop traditionell minimalistisk 
smak med de där högblanka skåpen och ytor fria från allt och just 
den biten är inte så mycket jag.
Jag gillar gamla möbler, och filtar och kristallglas.
Olivflaskor på köksbänken. 
Inte direkt något man kopplar ihop med minimalism.
Det är mer det som finns inne i skåpen som får mig att luta åt det hållet.
Hahaha...ja min minimalist har inte kommit ut ur skåpet än! 

Rätt omedvetet har jag över tid rensat ut textil jag har haft drällande i mina skåp
och som faktiskt bara tar utrymme.
Det är igen både sådant jag fått, ärvt men också köpt själv. 
Det är en tid sedan jag började rensa där. 
Långt innan (medvetna) tankar på minimalism.

Sedan länge har jag bara tre lakanomgångar. 
Numera bara två borddukar + julduken.
Och en duk till utebordet. 
Kökshanddukar har jag ett halvdussin - om ens det.
Två löpare. 

Inga (!) gardiner i skåpet.
De som är upphängda är en linnegardin för sovrumsfönstret
och en annan framför "hemvårdsrummet" som är i samband
med köket för att dölja tvättmaskin. 

Textil i sig har aldrig riktigt varit mitt material. Jag har aldrig 
gillat att sy och tyg med mönster väcker ingenting i mig.
Kanske det just därför varit enklast att börja utrensningen där?
Det här har jag gjort utan att tänka på att jag faktiskt rensar ut,
har bara inte velat ha textil jag aldrig använder i mina skåp längre.

Badhandukar är en annan sak.
Vi har bara två var - en i tvätten - en i användning.
En simhalls-handduk och min vira-runt-håret handduk.

Sedan har jag på annat ställe några glada semester-
badhanddukar, ni vet de där man köpt för att man  glömt packa
med sig strandhanddukar och just där och då tycker att en gigantisk
gulorange handduk är hur fin som helst....;)

De åker med då vi åker till badstranden, eller på solsemester. 
Ibland händer det att de mest urtvättade och solblekta
handdukarna aldrig kommer hem igen...
De har gjort sitt. 
Nu finns det tre strandhanddukar kvar. 
Det klarar vi oss med ett bra tag! 

Det är här min minimalism kanhända märks.
Inte så mycket på köksbänken.

Jag äger också kanske bara ett drygt halvdussin strumpor.
Jag avskyr att sortera berg av strumpor, alltså har jag inga berg.
Köper jag en sixpack nya strumpor då de gamla börjar se för noppiga ut
ja då åker de använda ut på en gång.

Med mindre mängd strumpor i omlopp verkar det också 
som om färre skulle hamna i gapet hos tvättmaskinsmonstret
hur motstridigt det än kan låta! 

Så ja, jag har, och kommer säkert att fortsätta ha en "mjuk" inredning 
och vill ha något för mig fint att vila ögonen på.

Men allt det där onödiga som man gott kan leva utan, eller åtminstone ha
i mindre mängder skall sakta men säkert ut.
Det får nog hitta sina vägar någon annanstans från och med nu.

Från juli skall jag testa på den där minimalistiska utmaningen att 
dag ett plocka bort en sak, dag två två, dag tre tre saker osv...

Detta trots att jag ju redan rensat rätt friskt i skåpen.
Det kan bli en utmaning....
(har satt som egen regel att jag inte får gå och tulla i mitt rekvisita-skåp
för de grejerna har redan en helt annan status och hör 
inte längre till hemmets "inredning"). 

Har dock tänkt att de dagar jag (hoppeligen) hinner vara på 
stugan så kan det plockas saker bort därifrån.

Få se hur det går! 
Det blir 496 ting ut under en ynka månad.

(Iiik??!!)





INTROVERT VS EXTROVERT...


Som jag nämnde här innan så hade båda mina pojkar lagt tassarna på 
både vår egen koja och grannkojan som hör släkten till.
I båda kojorna var det party med en hel del gäster.

I går kväll åkte jag för att plocka upp min yngre (lillungen då...).
Han satte sig i bilen och suckade djupt:
- Ååååh, så skönt med tystnad. Vi behöver väl inte prata så mycket, va?
Jag diggar ju att hänga med kompisarna och vi hade jätte skoj - men jag blir så
trött i huvudet efteråt! 

Vadå introvert?

Vi åkte hemåt i tystnad. Också jag tyckte det var skönt! 


Ett par timmar senare ringde min äldre grabb som valt att stanna kvar på stugan
ända till torsdag då jag har möjlighet att åka ut dit för några dagar.

Han undrade var radion fanns. Han tyckte det var så ensamt och så tyst
efter att alla åkt för en halv timme sedan. 

Jag måste ju sedan tillstå att jag faktiskt i min iver att minimalisera där på kojan
faktiskt hade gett bort den efter att den samlat damm oanvänd i några år.
Han har tydligen ett mobilnätverk som inte funkar så himla bra därute i skärgården.

- Du får nu försöka överleva lite tystnad, skämtade jag. Vi kommer ju på onsdagnatt.

- Nej, alltså (ett halvdussin namn) kommer nog hit ännu i kväll. Men 
det kan dröja en timme eller så.

Vadå, extrovert?

Jag började gapskratta. 
Det här är så typiskt mina pojkar.

Den ena introvert, den andra extrovert.


Så har det varit sedan de var små. Överraskande, heh...
Tre minuter, max en kvart, efter att kompisen åkt hem började min
äldre med sitt:
- Mamma, jag har ingenting att gööööra...
Och var ofta extra pladdrig efter en dag med huset fullt av kompisar.

Den yngre har nog aldrig sagt att han inget har att göra, vad jag minns.
När hans kompisar hade åkt hem, gick han oftast in till sig och 
byggde lego, eller ritade en stund.

Jag tänkte aldrig då på att de var på sitt sätt riktiga skolexemplar
på introvert och extrovert.



Eftersom jag inte just nu har så mycket annat att filosofera och analysera om,
så började jag fundera om det att man är mer lagt åt det introverta hållet
kan ha en koppling till att vad - och hur mycket - man vill
omge sig med?

Nu är underlaget för denna undersökning inte speciell stor - 
min familj - så det får väl ramla in under rubriken Babbel.

Introverta personer har ett större behov av stillhet och ro och 
när jag tänker på mig själv så är det nog precis så.

Jag har aldrig gillat mycket färg, kanske därför jag i tiderna blev
så förtjust i Shabby-chic-stilen då den kom. Den var så pudrigt avskalad i sina färger,
men ändå dekorativ och kvinnlig. Då kände jag att jag hade hittat hem.
Även om mycket typiskt Shabby-chict numera skalats bort så
är färgerna ännu desamma. Lite murrigt och så.

En blick i min garderob och det blir helt klart att den här personer
tycker att allt annat än jordfärger är att överdriva lite...
*fniss*



Men till "undersökningen!"

Jag:

Introvert
Ogillar starka färger
Har en hel del onödigt, både pynt och kläder
Gillar ordning

Gubben:

Extrovert
Älskar starka färger (i synnerhet i kläder)
Har väldigt lite prylar - och kläder 
Av naturen minimalist?
Gillar ordning

Äldre grabben:

Extrovert
Föredrar naturfärger
Har inte så mycket onödigt i sitt hem
(kan bero på studie-budjet?)
En jäkel på att resa minimalistiskt
Gillar ordning men är inte världsbäst på det.

Yngre grabben:

Introvert
Ogillar starka färger
Köper ibland något som kan klassas som rent pynt.
Men ingen samlare.
Inte mycket i garderoben som inte skulle användas.
Vet inte vad ordning är...

*

Så den här inte så akademiska undersökningen
 kullkastar min fina tanke om att 
introverta personer skulle känna starkare dragning till
minimalism än extroverta.
Gäller inte i vår familj.

Fast tanken är intressant. Skall läsa på lite mer.





FINNS EN FÖRSTA GÅNG FÖR ALLT...



Midsommarafton.

Eftersom mina ungar med kompisar invaderat alla stugor och krypin, småsneda bastubyggnader och lider som finns i släktens ägo så kom det sig att det blev för andra året i rad en
midsommar i stan.

Egentligen - om man skall vara ärlig, så var det riktigt, riktigt okej! 
Mer än okej.

Vad jag minns har jag de senaste 25 åren varit den som stått för att midsommarmiddagarna
har det på bordet som midsommarmiddagar skall ha.
Jag ogillar inte alls att det inte är så i år....! 

Vi hade planerat dra ut på stan (stan är Helsingfors då) och kolla in något mysigt 
ställe att äta på. Bara vi två. 

Nå, just den delen av planerna spoilerades. Helt konkret. Spolades ner.
Den andra delen av 'vi två' vaknade nämligen med kräksjuka och följaktiligen inte helt
på hugget för fancy dinner liksom. 
Hade kanhända varit lite bortkastade gullkorn.

*

Mot kvällen var han ändå i bättre form men käka ute var kanske inte 
ändå högst på hans prioritetslista. 
Så lite oväntat blev det så att vi åkte iväg till en närliggande 
sjö där han kunde testa sin nya våtdräkt för simning i öppen sjö.
Det var mer att känna efter om den känns som (tvångströjor) skall
än att träna öppen-sjö-simning.

Mig får man inte frivilligt i så kallt vatten och sådana mutor att jag skulle
göra det - det kanske inte ens finns?

Men vad gjorde jag då? 

Ja, jag....herregud....under tiden joggade jag runt sjön. 
Inte ett utan två varv! TVÅ! 
Okej - sjön är liten. 
Egentligen bara ett litet träsk, fast sjö låter ju lite bättre.

Har aldrig hänt att jag skulle tänkt mig göra sicken galen 
midsommaraftons-syssla någonsin! 

Hemkomna snurrade jag ihop en ytterst simpel sallad
av ingredienser som knappt fanns. 
Vi kokade några potatisar och öppnade en burk sill.

Så underbart enkelt efter alla år(tionden) av tillskruvade middagar.



Nej, nej, det här är inte från ikväll! 
I veckan som gått hade familjen nämligen strålats samman över en
middag i stan så det gjorde inget alls att midsommaren 
blev som den blev.

Snarare tvärtom. 

Och jag lufsade runt sjön eh, träsket - bara det! 

Skön helg alla och envar! 

:)





MIDSOMMAR...




TA INTE MINA LINNELAKAN...


Skulle tro att jag alltid haft hyfsad ordning i mina hem, i mina hus.
Så min längtan att rensa upp bland prylarna har inte sitt ursprung i ett rörigt hem. 
Jag minns inte att jag någonsin fått den där panik-känslan när
jag inser att någon är på kommande och hysteriskt behöver 
stuva undan något påtvå röda sekunder. 
Eller jo, men då var jag fjorton år och Han var på väg.
Det är ett tag sedan, ja...

Att flytta är säkert bland de effektivaste ögonöppnare på hur 
mycket grejer man egentligen samlat på sig. Även jag som ändå 
alltid haft det rätt redigt och städigt hemma. 

Vid min senaste flytt för snart två år sedan gjorde jag beslutet att 
skänka absolut största delen av mina böcker till det lokala biblioteket.
Hade lite ångest, sju flyttlådor böcker, det är många underbara ord det.
Har jag saknat de böckerna? Nej. 

För en tid sedan ordnade vi upp i vårt lager och jag hittade
ytterligare några lådor med böcker som blivit ouppackade 
från en ännu tidigare flytt. Närmare sagt för snart nitton år sedan...krhmm! 
De böckerna hade nu blivit så gamla, rätt så dammiga och endel fuktskadade
att de var bara att slänga - ingen skulle vilja ha dem. Förutom kanske jag då.
För en sekund kände jag en liten sorg. 
Nu skulle jag aldrig ha böcker nog att fylla ett biblioteksrum om jag 
någon gång skulle vara i den livssituationen att jag skulle ha ett biblioteksrum.
Jag älskar stämningen i biblioteksrum.

Men så kom nästa tanke. 
Vad skall jag med ett biblioteksrum - egentligen.
Betala, och underhålla, samla och sköta - vadå? 
En känsla?

Just nu kan jag inte återkalla minnet av en enda bok som jag släppt taget om.
Inte en enda.

*

När min bror för något år sedan blev sjuk och 
då var mitt uppe i sin flytt kavlade jag ärmarna och hjälpte till. 
Även han hade samlat prylar i sina knutar.
I och med att han flyttade till mycket mindre och dessutom till lägenhet
fanns det en massa grejer som han varken kunde eller ville ta med sig.

Hade han varit frisk hade han säkert haft tid och energi att sälja eller ge vidare
mycket av det som nu kom att hamna hos mig.
Att hans saker skulle (mellan)landa hos mig var den enklaste lösningen
för oss alla just då.

Jag hade utrymme att förvara och fast hela jag skrek inombords;
-Nej, jag vill inte ta ansvar för de här sakerna, så hamnade de hos mig.

(sedanmera fick det mesta av hans grejer nya hem i samförstånd med brorsan...:))

Men att ta hem de där grejerna till mig var en annan ögonöppnare
för hur mycket onödigt jag själv släpade på.

Jag insåg att andra säkert skulle tänka så om mina onödiga saker.
Att de var en belastning. Någonstans där började jag se på
mina saker med andra, och betydligt mer okänsliga, ögon.
Trots att jag aldrig ändå varit den värsta pryl-nostalgiker precis, 
så insåg jag hur mycket onödigt också jag hade sparat på.


Jag kanske har skrivit om det tidigare, även om det inte då var i samband
med minimalismtankar, men när jag flyttade hit där jag bor nu
så packade jag en del av bohanget i papplådor så jag inte alls behövde packa 
upp dem här. I lådorna hamnade bland annat "finservicer" från släkten 
och annat ärvt som kunde tänkas ha något värde. 
Mest känslovärde. 
Varför lät jag inte grejerna bara gå vidare på en gång?

Så här tänkte jag; 
Ingendera av mina pojkar är några värre prylsamlare, snarare tvärtom.
Nu är de ju ännu rätt unga och kan kanske inte veta om 
de någongång faktiskt vill ha något av det jag och deras 
pappa fått från våra föräldrar.

Så sådant finns nu nerpackade i lådor - just in case. 
Det är sedan upp till dem, vad de gör med det. 

Jag har släppt taget om prylarna.

Och den insikten är skön - också på det sättet att 
det är helt okej för mig vad de gör med grejerna.
Säljer de det eller slängs de, eller använder de det.
Jag har inte längre ett känsloband till sakerna.

Jag har också lyckats bryta det "förväntade känsloband" 
som jag kanhända någongång upplevt att man bör känna gentemot
 saker man fått eller ärvt.
Jag har slutat ha dåligt samvete för att jag numera 
bara är en förvaltare, eller snarare en förvarare, 
av de här sakerna och ingalunda en som behöver ha dem 
aktivt i min vardag. 


*

För en tid sedan började min äldre med sambo fundera på
att flytta till en lite större lägenhet. 
Ekonomin hos studeranden är väl inte den fetaste så vid något skede 
blev det tal om att de kunde komma och plocka åt sig vad de behövde
från förrådet i källaren men också från bostaden och
från skåp och lådor.

Och då tänkte jag - för första gången kanske någonsin - att det 
är bara att ta. Det finns väldigt få saker jag upplever att  
jag inte skulle kunna avstå från. 
Just här och nu. 

Skulle vara mina urtvättade (och sjukt sköna) linnelakan då.
Av lakan har jag nämligen bara tre omgångar.

En i sängen - en i tvätten - och en för gäster.
Så har jag haft det i några år nu faktiskt, och linnelakan
blir bara bättre ju mer man tvättar dem.

*

Kanske jag varit en smygminimalist ett tag redan?

Så, ta inte mina lakan - för då har jag inga kvar! 

(Ja, kamerautrustningen kan de ju också lämna ifred.
Då ingen av dem fotograferar...;))