TRÄDGÅRDSKATTAN...

...egentligen borde jag koncentrera mig på helt andra saker, men så började jag kika på 

vad katten min höll på med egentligen.

Hallonbuskens blad, där vid skogskanten, liksom ryste till ett tag när hon kom smygande fram där

från trädens djupa skugga. När hon kommer kan ingen tvivla på att det är hon som

äger dessa jaktmarker. Här är hon ensam drottning. Det syns på stegen, på huvudhållningen, på

hela kattens väsen. Jag unnar henne så den känslan. För en tid sedan var hon vingklippt med sitt brott på svanskotan, men nu är hon nog så gott som återställd.

Och det syns. Och märks! 

Hon är drottningen över sina marker, och lever sig in i den rollen med

sådan inlevelse så hon knappt kommer in och svänger ens.

Hon lever vildmarksliv i trädgården helt enkelt.

Och verkar njuta av fulla drag! 

Och lever man vildmarksliv ala katt, så verkar det höra till att undvika rena

fräscha och nypåfyllda vattenkoppar. Nej här skall det minsann lapas i sig 

regnvatten som stått ett bra tag. Samlat i sig lite björkfrön, någon död fluga, omkring-

flytande syrenblad och bäst av allt, mylla för jag hade precis tvättat mina krukor

i hinken. Smaskens tycker hon. 

Med stort intresse följer hon med pergolabyggets framskridande.

I synnerhet vid skedet då botten bara bestod av 35 m2 finfinsand uttryckte hon

sin förtjusning genom denna något tilltagna katt-toa genom att ja...

Hon är nog lika förtjust i pergolan som vi andra. Stenarna lagrar skön värme 

så ofta hittar man henne dåsande på dem mot eftermiddagen så där.

På morgon(natten) sitter hon ofta här och jamar lite uppoffrande mot sovrumsfönstret.

Detta nätter då jaktlyckan varit si så där och lite kattmat skulle sitta bra. 

Sedan finns det nätter då jag hittar utplacerade möss lite här och där.

Hon gör minsann sitt jobb med bravur. Och så hon verkar

trivas med det! 

Trädgårdskattan min. Hon den fina! 

SOMMARENS ISAKSKYRKA...

...eller vår pergola-bygge då.

Det har dragit ut på tiden minsann.

Först var snickare nr 1 och gjorde några tabbar, så sen blev det att vänta på

snickare nr 2. Så skulle alltsammans måla. 

Och skall vi säga så att då jag hade tid att måla regnade det och när det inte

regnade så var jag upptagen med annat...

När den biten var klar så skulle stenarna på plats.

Första leveransen stenar var felräknare så det behövdes en leverans till.

Men då hade stenarna tagit slut. HUR typiskt.

Nå, det tog faktiskt inte många dagar så kom de,

men när det blivit så många förseningar så känns det som 

om man inte behövde en endaste till.

Men nu är stenarna nästa alla på plats. Bordet och stolarna 

utplacerade. Visst, det skall ännu ett varv sopas ner mer sättsand i fogarna bara

stenarna lagt sig en vecka eller två. 

Men jag bara måste få inreda lite redan nu.

Bara att få sitta här på kvällarna och käka är sååå skööön! 

Och det allra bästa...till veckoslutet har det lovats riktigt varma dagar.

Har ett skrivprojekt som gärna skall hinna bli färdigt till måndagen, 

då kommer jag också att få min nya kamera, och efter det blir det att styra

raka vägen till stugan för fyra dagar häng där. 

Aj aj, aj aj, så skönt det skall bli! 

EN SVÄNG KRING TUSBY SJÖ...

...där det liksom dräller av kultur om man är det minsta intresserad av den finska konstens

gyllene tidsepok som var där från 1880-1910 på ett ungefär.

Vi är igen i samma tidsålder som i inlägget om Imatra fors och det vackra, vackra Valtionhotelli.

Det är bara så att detta var en gyllene tid i vår finska kultur, i konsten, i vår nationella identitet.

Här har vi Ahola. 

Författaren Juhani Aho var den första av den tidens kulturpersonligheter som 

landade vid stranden av Tusby träsk.

Jag blir mer och mer förtjust i dessa personer som då för dryga

hundra år sedan satt vårt land, vår kultur och vår identitet på världskartan.

Denna gång hade jag svalt intresserat sällskap, så jag inser ju 

att jag får återkomma hit med bättre tid - och i total själviskhet...

...och riktigt snöa in mig i historia - och historier.

Tänker bara hur fantastiskt det måtte ha varit att höra till Det Gänget då 

det begav sig för en rejält sekel sedan.

Kunde gärna ge ett litet lillfinger eller så för att få vara med en vecka eller två

då det som nu är museum var levande kultur, som andades

ett ytterst levande konstnärssamhälle. 

Man borde ha varit där, då! 

Här har vi Ainola. Jean Sibelius, ni vet.

Och så har vi en hel drös med samtida konstnärer.

Nej, vet ni... jag kommer nog att ta dessa pärlor längs sjön en och en och presentera dem och 

dess invånare närmare och bättre.

I Sibbes (Jean Sibelius) trädgård.

Man kan ju onekligen ana den karga finska naturen i tallarna och vidderna...

Här på Ainola föddes över 300 musikstycken och i en intervju från 1948

har Sibelius sagt:

"Jag har skrivit min andra symfoni i Italien, min tredje i Paris och kvartetten 

Voces Intimae i London. Men största delen har jag skrivit på Ainola. 

Jag har alltid en känsla av att var och en borde bo 

i skogen eller i en stor stad. 

Här på Ainola talar även tystnaden.”

Sällskapet och tidtabellen gjorde denna gång besöken i de andra konstnärshemmen nästan 

obefintliga...vilken tur att jag bor bara 10 minuter från denna kulturskatt, så jag får nog 

återkomma hit med bättre tid och så...

Ett par ställen till besökte vi dock.

Stugan där Alexis Kivi dog.

Också det en man som "alla vet" men som man kanske ändå inte "vet" så 

mycket om. Jag känner att jag nog skall ta och presentera lite mer

om honom också. Mannen som skrev ner vår finska identitet.

Får bli ett eget inlägg det.

Kivi-inlägget.

Många av den tidens målar-konstnärer, som Eero Järnefelt, Pekka Halonen målade av 

det som nästan är den finska naturen hjärta. 

Naturen i Koli.

Förra sommaren var jag ju en sväng där:

KOLI

Och här vid Tusby träsk, bland dessa pärlor av konstnärshem

finns en plats som kallas 

"Lilla-Koli".

Dit upp tassade vi, och jo...absolut finns det en likhet mellan

naturen här och där uppe i norr på "riktiga" Koli. 

Något samma. Något som vi känner som vårt national-landskap.

De karga bergen. De djupa stupen. Utsikten. Vatten. Tallar.

På sitt sätt har vi inte kommit så mycket längre på 100 år.

Fortfarande känner man mäktigheten i dessa landskap 

som en värme djupt inne i sin själ.

Denna mäktiga, karga, råa storhet som är vår natur. 

Jag tror många av oss känner samma nu - 

som vi gjort om vi levat då, för hundra år sedan.

På det sättet utvecklas vi inte så snabbt ändå :)

*

Var så säker - det här kommer jag att återkomma till.

Bara för mitt egna höga nöjes skull och för att

jag (åter)-upptäckt en kulturpärla alldeles här intill.

EN SVÄNG KRING TUSBY SJÖ...

...där det liksom dräller av kultur om man är det minsta intresserad av den finska konstens

gyllene tidsepok som var där från 1880-1910 på ett ungefär.

Vi är igen i samma tidsålder som i inlägget om Imatra fors och det vackra, vackra Valtionhotelli.

Det är bara så att detta var en gyllene tid i vår finska kultur, i konsten, i vår nationella identitet.

Här har vi Ahola. 

Författaren Juhani Aho var den första av den tidens kulturpersonligheter som 

landade vid stranden av Tusby träsk.

Jag blir mer och mer förtjust i dessa personer som då för dryga

hundra år sedan satt vårt land, vår kultur och vår identitet på världskartan.

Denna gång hade jag svalt intresserat sällskap, så jag inser ju 

att jag får återkomma hit med bättre tid - och i total själviskhet...

...och riktigt snöa in mig i historia - och historier.

Tänker bara hur fantastiskt det måtte ha varit att höra till Det Gänget då 

det begav sig för en rejält sekel sedan.

Kunde gärna ge ett litet lillfinger eller så för att få vara med en vecka eller två

då det som nu är museum var levande kultur, som andades

ett ytterst levande konstnärssamhälle. 

Man borde ha varit där, då! 

Här har vi Ainola. Jean Sibelius, ni vet.

Och så har vi en hel drös med samtida konstnärer.

Nej, vet ni... jag kommer nog att ta dessa pärlor längs sjön en och en och presentera dem och 

dess invånare närmare och bättre.

I Sibbes (Jean Sibelius) trädgård.

Man kan ju onekligen ana den karga finska naturen i tallarna och vidderna...

Här på Ainola föddes över 300 musikstycken och i en intervju från 1948

har Sibelius sagt:

"Jag har skrivit min andra symfoni i Italien, min tredje i Paris och kvartetten 

Voces Intimae i London. Men största delen har jag skrivit på Ainola. 

Jag har alltid en känsla av att var och en borde bo 

i skogen eller i en stor stad. 

Här på Ainola talar även tystnaden.”

Sällskapet och tidtabellen gjorde denna gång besöken i de andra konstnärshemmen nästan 

obefintliga...vilken tur att jag bor bara 10 minuter från denna kulturskatt, så jag får nog 

återkomma hit med bättre tid och så...

Ett par ställen till besökte vi dock.

Stugan där Alexis Kivi dog.

Också det en man som "alla vet" men som man kanske ändå inte "vet" så 

mycket om. Jag känner att jag nog skall ta och presentera lite mer

om honom också. Mannen som skrev ner vår finska identitet.

Får bli ett eget inlägg det.

Kivi-inlägget.

Många av den tidens målar-konstnärer, som Eero Järnefelt, Pekka Halonen målade av 

det som nästan är den finska naturen hjärta. 

Naturen i Koli.

Förra sommaren var jag ju en sväng där:

KOLI

Och här vid Tusby träsk, bland dessa pärlor av konstnärshem

finns en plats som kallas 

"Lilla-Koli".

Dit upp tassade vi, och jo...absolut finns det en likhet mellan

naturen här och där uppe i norr på "riktiga" Koli. 

Något samma. Något som vi känner som vårt national-landskap.

De karga bergen. De djupa stupen. Utsikten. Vatten. Tallar.

På sitt sätt har vi inte kommit så mycket längre på 100 år.

Fortfarande känner man mäktigheten i dessa landskap 

som en värme djupt inne i sin själ.

Denna mäktiga, karga, råa storhet som är vår natur. 

Jag tror många av oss känner samma nu - 

som vi gjort om vi levat då, för hundra år sedan.

På det sättet utvecklas vi inte så snabbt ändå :)

*

Var så säker - det här kommer jag att återkomma till.

Bara för mitt egna höga nöjes skull och för att

jag (åter)-upptäckt en kulturpärla alldeles här intill.

EN SVÄNG KRING TUSBY SJÖ...

...där det liksom dräller av kultur om man är det minsta intresserad av den finska konstens

gyllene tidsepok som var där från 1880-1910 på ett ungefär.

Vi är igen i samma tidsålder som i inlägget om Imatra fors och det vackra, vackra Valtionhotelli.

Det är bara så att detta var en gyllene tid i vår finska kultur, i konsten, i vår nationella identitet.

Här har vi Ahola. 

Författaren Juhani Aho var den första av den tidens kulturpersonligheter som 

landade vid stranden av Tusby träsk.

Jag blir mer och mer förtjust i dessa personer som då för dryga

hundra år sedan satt vårt land, vår kultur och vår identitet på världskartan.

Denna gång hade jag svalt intresserat sällskap, så jag inser ju 

att jag får återkomma hit med bättre tid - och i total själviskhet...

...och riktigt snöa in mig i historia - och historier.

Tänker bara hur fantastiskt det måtte ha varit att höra till Det Gänget då 

det begav sig för en rejält sekel sedan.

Kunde gärna ge ett litet lillfinger eller så för att få vara med en vecka eller två

då det som nu är museum var levande kultur, som andades

ett ytterst levande konstnärssamhälle. 

Man borde ha varit där, då! 

Här har vi Ainola. Jean Sibelius, ni vet.

Och så har vi en hel drös med samtida konstnärer.

Nej, vet ni... jag kommer nog att ta dessa pärlor längs sjön en och en och presentera dem och 

dess invånare närmare och bättre.

I Sibbes (Jean Sibelius) trädgård.

Man kan ju onekligen ana den karga finska naturen i tallarna och vidderna...

Här på Ainola föddes över 300 musikstycken och i en intervju från 1948

har Sibelius sagt:

"Jag har skrivit min andra symfoni i Italien, min tredje i Paris och kvartetten 

Voces Intimae i London. Men största delen har jag skrivit på Ainola. 

Jag har alltid en känsla av att var och en borde bo 

i skogen eller i en stor stad. 

Här på Ainola talar även tystnaden.”

Sällskapet och tidtabellen gjorde denna gång besöken i de andra konstnärshemmen nästan 

obefintliga...vilken tur att jag bor bara 10 minuter från denna kulturskatt, så jag får nog 

återkomma hit med bättre tid och så...

Ett par ställen till besökte vi dock.

Stugan där Alexis Kivi dog.

Också det en man som "alla vet" men som man kanske ändå inte "vet" så 

mycket om. Jag känner att jag nog skall ta och presentera lite mer

om honom också. Mannen som skrev ner vår finska identitet.

Får bli ett eget inlägg det.

Kivi-inlägget.

Många av den tidens målar-konstnärer, som Eero Järnefelt, Pekka Halonen målade av 

det som nästan är den finska naturen hjärta. 

Naturen i Koli.

Förra sommaren var jag ju en sväng där:

http://tuvull.blogspot.fi/2015/08/om-att-ha-vida-perspektiv.html

Och här vid Tusby träsk, bland dessa pärlor av konstnärshem

finns en plats som kallas 

"Lilla-Koli".

Dit upp tassade vi, och jo...absolut finns det en likhet mellan

naturen här och där uppe i norr på "riktiga" Koli. 

Något samma. Något som vi känner som vårt national-landskap.

De karga bergen. De djupa stupen. Utsikten. Vatten. Tallar.

På sitt sätt har vi inte kommit så mycket längre på 100 år.

Fortfarande känner man mäktigheten i dessa landskap 

som en värme djupt inne i sin själ.

Denna mäktiga, karga, råa storhet som är vår natur. 

Jag tror många av oss känner samma nu - 

som vi gjort om vi levat då, för hundra år sedan.

På det sättet utvecklas vi inte så snabbt ändå :)

*

Var så säker - det här kommer jag att återkomma till.

Bara för mitt egna höga nöjes skull och för att

jag (åter)-upptäckt en kulturpärla alldeles här intill.