OLIKA VÄRLDAR - OLIKA MÄNNISKOR - OLIKA VÄRDERINGAR...

…jag är trött.

För att min axel bråkar och vägrar samarbeta och bara småvärker och är allmänt besvärlig.
Vilket vill säga att jag är trött, sur och lite ur balans.
Och i samma veva som jag tänkt den tanken så inser jag ju att jag nog har det 
skamlöst bra ändå. 
Tror att många skulle byta med mig om de kunde.

Men jag är trött…

på att lyssna på så mycket strunt som talas om flyktingarna. 
Trött på finniga tonårs-rasister i vit pyjamas med för stor stjärngossestrut på huvudet, 
som inte begriper ett dugg, men som ändå verkar bli till
en bild om oss som far som en löpeld över världen.

Jag blir så trött på det! 

På något medelålders fyllo som kastar molotovcocktails mot buss med
flyktingfamiljer.

Trött! 

Är det verkligen det mitt land står för?
Nå knappast - detta är några få extrema fall där främlingsfientligheten gått
överstyr för dessa personer.

Men så finns det den där tysta protesten; avogheten, 
misstänksamheten och oviljan som är lite mer salongsfähig, men
inte det minsta mer smakfull för den skull.

Och det är den som gör mig mest trött av allt.
Och jag ser den hos mina vänner, inte alla.
Hos mina kolleger, inte alla. Hos någon i släkten, inte alla.
Hos affärsbekanta, inte alla. 
Men den finns där bland dem alla.
Ärligt talat tror jag ingen, varken vi eller de 
(om vi nu skall dela in folk, 
men vi kan göra det för att hålla reda på vem är vem).
De 
(flyktingar, asylsökande, människor på jakt efter något bättre)  
skulle knappast vara här om de inte av orsak eller annan 
blivit tvingade till det.
Endel av krig, av kris och endel av önskan om ett bättre liv.
Också vi stack i tiderna till Amerika på jakt efter ett bättre liv.
Varför skulle man inte få göra det idag?

Och framför allt - om någon flyr krig och total misär.
Hur är man funtad att avsky en sådan människa, innan man ens bekantat sig med
en endaste person personligen?

Jag förstår inte - och jag blir trött av att inte förstå.

Vi, och jo jag kan på någon stenåldersnivå förstå att man "försvarar sitt revir" mot
främlingar - men har vi inte kommit längre i evolutionen i detta land än så?
På riktigt?

Att allt främmande måste mötas med misstänksamhet?
Även på en förvånansvärt bildad nivå.



Och det som gör mig mest trött i det här
är inte att det är någon enstaka rasistkucku som tänker så här.
Tyvärr, tyvärr finns dessa tankar så mycket mer spridda än så.

Och jag tror ju att ingen skulle vara mer glad om man hjälpte 
dessa människor "där de hör hemma" än de människor som 
hör där hemma. 

Bara det att det kanske inte finns något hem längre.
Att hjälpa. Där.

Men det finns kanske en ny framtid här?
Eller någonstans.

Globaliseringen gör att den generationen som växer upp nu
knappast kommer att vara så stationära som vi innan dem varit.
Varken vi som VI eller de som DE.

Isynnerhet som man i det här landet skär ner på 
utbildningen och sätter universitet på svältkur.
Hur tänker man? Att inte intelligenta människor söker sig annanstans?

De som har möjlighet?

På samma sätt som de flyktingar som nu tagit sig ända hit.
I jakt på bättre levnadsvillkor.
Det är de som haft möjlighet som kommit hit.

På samma sätt kommer alla som har möjlighet alltid att ta sig
vidare, öppna sina vyer, vidga sina tankar, möta nya utmaningar
och människor. 
Så är det, kommer att vara och har alltid varit.

Det är de som är mest framåt som kommer främst.

Och att DEN tanken aldrig slagit dem som står där
och kastar sten eller iklär sig ishockeylandslagets skjorta 
bara för att den är blåvit och har ett lejonvapen.
Nej, det lejonet är inte speciellt modigt. 

På samma sätt som endel av min släkt åkte "over there" i tiderna,
endel av släkten åkte till Sverige på 70-talet, och förmodligen en
del av mina arvsanlag söker sig dit framtidsforskning och fram-
tidsvisioner och -möjligheter finns. 
På samma sätt är flyktingarna här.
Varför är det ena okej framåt-tänk men det andra inte?
Varför är människor som flyr på grund av tvång som krig
mer "underliga" och "misstänkta"
än människor som flyttar på grund av andefattigdom och inskränkthet 
eller bara en lust att vidga sina vyer?


Jag blir så trött på korkade människor
som inte orkar, ids eller kan läsa på
om vad  som händer i världen.
Och sätta det i dimension till vad som händer i 
ens egna lilla värld.
Kan inte vara för mycket begärt?

Min stora idols 
ord på Globen säger allt.

Och för första gången någonsin 
(förlåt både far och svärfar som krigade för 
detta lands självständighet - men jag tror mig veta att ni inte
velat att landet skulle bli så fientligt som det är nu…) 
så är jag mer stolt över grannlandet i väst.
Ni kan det här med mänsklighet!

*

Och visst - min axel bråkar och begränsar mig just nu.
Men det är faktiskt ganska smått…




ATT ÅNGRA SIG...

…jag skulle ju bädda ner stugan för vintern.
Så var tanken.

Men jag nämndes inte. Inte än! 
Inte när det utlovats underbart höstväder ännu nästa veckoslut och
jag ju faktiskt inte har ett fastspikat datum för min flytt.
Inget som inte skulle kunna ruckas på med andra ord.

Så nej…stugan är inte packad i vinternaftalin.
Båten är förvisso upptagen och lagt i vinterläge.
Tack till sönerna & co för den hjälpen.
Men det övriga…ja, det tar vi en annan dag.
Där ute i skärgården finns inte så mycket till trädgård - och så må det förbli.
Men lite krattande, sopande och grävande finns där nog ändå.
I en tid då jag kanske har möjlighet att vara längre tider här ute än spridda
veckoslut och några semesterveckor, då finns det läge för mer trädgård.
Men tills dess - om ens då - får naturen vara min trädgård där ute.

Men att kratta kottar från gångar och sopa terasser rena från barr
….det jobbet tar ju nog aldrig slut!
Och så hade jag ju de bästa där med mig.

Både grabbe nr 1 och grabbe nr 2 var där.
Känns nästan lite lyxigt numera :)

Och bara det betyder lite lyxigare frukostar.
Det är bara så…det är så mycket roligare att fixa käk 
åt någon annan än åt sig själv enbart.
Ensam här på stugan är det onekligen en
mycket mer avskalad version av bildens frukostmacka som gäller.
*heh*
Den äldre hade sitt sällskap att ta hand om men den yngre
kom snällt, och kanske till och med helt med en liten tillstymmelse av glädje, 
även om det kanske inte precis lyser på bilden, med på en skogspromenad. 
Vi traskade förbi en vacker stenmur som
säkert funnits sedan en faslig massa år. Bara det att under de
trettio (!) år jag snurrat runt i det här grannskapet så har den sett precis lika 
mossig och lavig och otroligt vackert ut. 
Muren.

Så den har nog funnits där ett antal årtionden innan mina ynka trettio år i grannskapet.

*

Så ja, jag ångrade mig och packade inte alls ner en stuga
för vintern - inte denna gång.

För det var höstvädret alldeles för vackert.
Och väderprognosen alldeles för optimistisk.

Vi tror på ljuv-höst en tid till.
Och stjäl lite egentid från något annat.
Som en flytt. Typ.


SEPTEMBER LEVERERAR...

…jag kan inte klaga. Inte det minsta lilla!
Jag är nästan lite förälskad i denna månad som bara är och är och är 
och fortsätter vara så underbart generös.
Med sol med värme, också med regn som får svamparna att 
svälla av tacksamhet till hösten.

Och denna värme. 
Näsan som på sommaren! 

Tar frukosten med mig ut och vet knappast hur jag skall vara.
Så skönt som det är just detta veckoslut! 

Fredagens kväll var vindstilla och skön som en 
sommarkväll. Bara mörkret berättade att det definitivt är höst.
Och lördagen. September levererar det finaste av väder!  
Vilket gör det knepigt så där mentalt att stänga ner stugan som jag 
planerat. Tänk OM jag ännu skulle hinna stjäla mig en
weekend här ute bland gäss och vindar. 
Bland mossa och tallar, hav och mörker.

Har så jä*la svårt att förstå att jag borde bomma igen, 
för jag kommer inte att hinna hit ut så mycket, om alls, innan
vintern är här.


Hade nu turen att ha lillungen med mig.
Bara det att få rå om honom ett helt veckoslut sedan han flyttade 
hemifrån är bara ren och skär lycka! 

Och så fick jag lite extra och oväntad bonus.

Den äldre grabben, han som ramlat till hemlandet igen, hade planerat en vandring i 
någon närliggande nationalpark med några kompisar, men eftersom de inte hade 
bokat övernattningsstuga i tid (andra hade haft samma tanke…) 
och lusten att tälta var lite ljummen så därför dök de upp här
mot kvällskvisten för att övernatta i stugan på andra sidan udden.

Och landade runt mitt matbord.
Lite som förr. Och en ringrostig matmor fick damma av 
knepen att lyckas med konststycket att koka soppa på en spik.
Åt ett gäng hungriga. 

(Som ett tips här mellan raderna:
Koka ris med i grönsakssoppan som skall mixas så blir den
sååååå mycket mer mättande och till och med
den mest uthungrade karl verkar nöjd över…"gräsmat").


En skogspromenad senare var det dags för efterrätten som skall få ett alldeles 
eget inlägg - så gott var det faktiskt!

Och så traditionellt dags för bastu och årets sista dopp i havet.
Varmt och kallt. Kallt och varmt.
Om vart annat. 



Och så tystnar kvällen.

Grabbarna drar iväg till sängs runt udden.
Sitter kvar ännu en liten stund.
Glor på marschallerna som flämtar på i vinden från havet.

Det må vara sommarkänsla i mycket, nästan så man 
glömmer att det faktiskt är höst, men 
när vinden riktigt tar i….då vet man vilken årstid som gäller.

*

Och jag funderar mycket på ande-klimatet i mitt land.
Och undrar vilken årstid som gäller där.
Så mycket motsatser, motpoler, motstridigheter.

Jag vet precis var jag själv står,
men att märka att det finns människor i 
så gott som alla beröringspunkter i livet som tänker
så totalt annorlunda. Och för första gången
någonsin under min livstid märker jag att jag behöver
lite omvärdera människor i min omgivning.

Det gör mig både ledsen, beklämd och förvirrad.
Men mer om det en annangång - om någongång.

Lutar lite åt det hållet att låta politiska åsikter 
och dylikt stanna utanför bloggen.
Kanske bäst så.
Vi får se….






ATT GE SIN SJÄL ETT RUM ATT ANDAS...

…jag har säkert tjatat mig själv och andra sönder över det där
för mig så livsviktiga att få dra mig till ett ställe där lugnet härskar och
tiden kanske går, om inte på riktigt, så i fantasin lite långsammare i alla fall.

Skyndade mig genom trafik, yrade ibland hyllor i fredagsfulla butiker, 
körde en massa kilometer bland en massa andra trafikanter för att 
slutligen vända in på den där lilla, lilla skogsvägen där
gräset sopar bilens underrede trots att min bil är modell terräng och där
skymningen redan sakta börjat ta makten över dagen och 
börjat förvandlingen av skymning till svärta.

Men precis innan där nådde jag fram.
Och hann med ett möte med hjorten innan mörkret tog över.

Någon sekund, ett ögonblick, stod vi där intill.
Och även om jag nästan höll andan i mötet så
kände jag samtidigt hur själen fick mer utrymme att vara.
Vara som själar vill vara.
Fria och fria och fria.

Djur eller människa alla vill vi det samma.
Få uppleva det vi kallar frihet.
Vara i utrymmet där alla själar kan andas fritt.






BITTERLJUVT...

…varje år samma sak.
Det där veckolutet då man, så där i princip, stänger stugan.
Eller för mig är det, vemodigt. Jag som älskar hösten ute i skärgården.
Och önskar att jag kunde vara här så mycket mer! 
Både nu på hösten, men också på våren, förstås.

Men jag vet ju hur det är.
Jag kommer inte att hinna så ofta ut till mitt paradis mer nu i höst.
Så nu blir det ett sådant där bitterljuvt  veckoslut med att stänga ner.

När man liksom vet att det kommer att komma ett istäcke över viken, mörka nätter, 
hårda stormar och kritallklara vinterdagar innan fåglarna 
- och jag - 
igen återkommer hit.
Men ännu har och bär jag en liten skön önskan om att det skulle kunna bli ett fint höstvecksoslut
på stugan. Och som grädde på moset så får jag kanske lillungen medlurad.

Kanske. Eller så kommer det kanske något annat i ställe.
Vi får väl se.