TID, DET MAGISKA MED TID...

…ute i det lilla torpet som stått här i över hundra år är stockarna blottade på en  vägg.
Tänker, som jag så ofta gör vid gamla byggnader, vid gamla träd, vid stenmurar.
Om dessa bara kunde berätta! 

För någon som ser bilden ovan första gången så kan det bara vara en "bild".
Men det är mer än så. 

Stockväggen är inte min. Eller den har varit det i tre år, men vad är det i ett
tidsperspektiv på dryga hundra. Ingenting.

Själva hatthyllan har min pappa gjort. I slutet av 1940-talet tippar jag på? 
Ingen minns riktigt, den har alltid bara funnits. Och min pappa, ja, han har inte funnits på 
över ett kvartssekel han, så det blir knepigt att fråga honom.

Tänker på hur fort tiden ändå går. 

Västen som skymtar längst till vänster, den hade lillungen på sig på då kusinen blev student.
Och det var ju alldeles nyss. Eller, vänta nu…det var långt över tio år sedan, det också! 
Västen i linne med tillhörande shorts är bara så himla fina så det har liksom blivit hängande
på en galg. Och hittat nya platser vid varje flytt. 
Komiskt - jag som inte är speciellt nostalgisk av mig på det "materiella" sättet…

Och så filten som hänger där. 
Den mörka, med vinröd och vit kant. Den jag sydde för att ha
att lägga i pulkan när jag på vintrarna traskade iväg med ungarna till dagis.
 Tiden går…minnen består.

Så är det bara! 

Time flies.
Och med den tanken kom jag just ihåg att jag så skulle samla in växter och pressa dem för att göra
tavlor till nya boendet senare på hösten. Så lagom att vakna upp nu när
halva sommaren gått. Kanske jag hinner ännu?! 

Skall ta med mig växtpressen i morgon när jag drar till stugan och se vad jag vill pressa.
Bilden, den är från ett eller ett par år sedan då lillungen gjorde ett herbarium som sommar"läxa".
Jodå…ungar gör sådant än…eller kanske mer, de gör det igen! 

Sitter och läser en artikel som handlar om ämnen med rubriken;
"The end of capitalism has begun" och funderar på om vi verkligen står inför
en jätte stor omvälvning av allt vi tänker och tycker är norm nu.   
Om tiden som vi levt är över och något helt annat tar över.
Och att det kanske inte alls är så underligt. Bara att tänka bakåt några år känns
som att gå längre bakåt i tiden än det verkligen är.

Roar mig en stund med att googla 2010, 2005, 2000, 1995 och så vidare.
Tänker, vad gjorde man innan internet? Innan 1999 - typ? 

Får perspektiv serverat. 

Helt galet.
På sitt sätt.

Hur skall vi om femton år se tillbaka på dagens teknik? 
Kommer vi att tycka att det är lite smågulligt att vi hade mobiler små stora som en näve 
ungefär och som klarade av internet och telefon och kamera och gps och 
kompass och vatupass och kalender och mail och bok och tidning 
och sociala medier och räknemaskin (hur kunde jag glömma det?) 
och film och…och…känns som om listan är oändlig.

Hur ser vi på det om bara något år?

Här kan jag på allvar känna en ängslan, förmodligen också en riktigt relevant oro,  för alla 
dem som inte vill, av orsak eller annan uppdatera sig - eller bryr sig om att hänga med.

Kommer de personerna att i framtiden att vara samhällets utstötta för att de inte
hoppade på det digitala tåget när de tuffade förbi?

Det här oroar mig på riktigt! 
Vid något skede kommer samhället inte att ha varken tid, råd
eller kanske inte ens speciellt mycket lust att bromsa utvecklingen bara för att de som valt att 
inte hänga med i utvecklingen hänger efter. 

Kommer samhället verkligen att i framtiden utvecklas i den långsammastes takt, då allt hela
tiden går framåt fortare och fortare, och man helt enkelt inte har råd att vänta in
dem som väljer att inte följa med, haka på, hänga med? 

Jag tror de kommer att lämnas efter. 
För det finns inget alternativ. Det kommer inte att finnas tid att invänta de tröga.
De offras. De som nu ställer sig på tvären och inte tar till sig den teknik som erbjuds nu.

Det kommer att bli som att strunta i att lära sig grammatik under ett par år i skolan.
Och att sedan försöka förstå ett språk med en lucka på ett par år. Det säger sig själv att det
kommer aldrig att funka! Nu finns det knappast någon som tycker att hela klassen skall gå om bara för att några inte bryr sig om att lära sig. Vad säger att vi kommer att se på annat sätt på de vuxna som nu inte ids sätta sig in i ny teknik? Skall vi vänta på dem?
Det är ju det samma med den digitala utvecklingen,
det är som ett nytt språk. Vänder man det ryggen nu är man ute för gott…

…och de som väljer så betalar förmodligen ett smärtsamt högt pris i framtiden 
för sin envisa vägran nu.

Tiden som varit hade sin skönhet, jag är den första att erkänna det.
Det är ju ändå så att det ena inte utesluter det andra.
Den ena eran av tid äter inte på den andra. 
Vi är i den lyckliga situation att vi kan delvis gissa oss lite in 
i framtiden, hur spännande och intressant är inte det? 
Vi kan leva i nuet men också njuta av det förgångna.
Men vi kan inte bara stanna där. I det som var.
Inte ens stanna i det som var igår.

För….time flies.
Tid får ett sådant perspektiv när man börjar fundera och tänka på det.

På så många sätt.

Satt här tidigare på kvällen och chattade med äldre grabben.
Det blir så när man ser att någon är "online" och ämnet man chattar om är intressant.
Fingrarna flyger över tangenterna och tankar  och funderingar flyger med ljusets hastighet
över halva jordklotet. 

Här sitter jag i min lilla småkyliga trädgård, på min slitna korgstol med min dator i famnen och 
"pratar" med grabben som om han suttit mittemot.
Våra tankar och funderingar och meningar och ord åker tiotusen kilometer fram och tillbaka
utan att vi ens tänker på det. 
Vi fördjupar oss i diskussionen och jag skriver och han skriver och vi skickar länkar att 
läsa till varann och chattar och tjattrar och så plötsligt skriver han;

Klockan är 02.30 - tror jag skall gå och lägga mig nu.

Och min klocka är snart halv tio och jag har inte haft ens en liten tanke på 
att vi inte är i samma tidsrymd fast vi är online.
Jag vet det förstås, men jag har inte tänkt på det.

För tid får ibland ett så vridet perspektiv på något sätt.

*

Och på något sätt tror jag att vi kanske har ännu en helt annan 
verklighet, en helt annan…allt, att vänja oss vid.

Så mycket vi kan hålla fast vid och njuta av och så 
mycket nytt som vi behöver haka på och lära oss att njuta av.

Hur spännande som helst! 
JU! 






HÖNSSKIT...


Jo, så är det. I våras inhandlade jag en ansenlig mängd hönsskit eftersom min trädgård 
blivit lite styvmoderligt behandlad det senaste året och min trädgårdssjäl kände
att nu är det läge att ge lite extra godis åt växterna där.

Så långt innan något spännande grott så gick jag en sväng med en hink och strödde 
(höns)skit lite hit och dit.

Vid ett skede minns jag att en (min) katt med springfnatt kom rusande som om den hade 
vattuskräck rakt framför mig och fick mig att nästan stå på öronen med hink och allt.
Tydligen måste en (ansenlig) mängd kackel-kacka ändå tappats ut för 
på den platsen växer nu ett litet monster till rallarros eller mjölke eller mjölkört -
kärt barn har många namn.

Grabben när han sträcker på sig så här så når han galant upp till dryga två meter. 
På bilden ser man (om hela växten och hela grabben rymts på bilden) att grabben - 
utan uppsträckt arm då - är dryga hälften av växten.
Och grabben landar på dryga 1.70 över havet vid det här skedet.
Och så inte riktigt, men nästan dubbelt upp så har vi en mjölkört på dryga tre meter.  TRE METER! 

Och vad lär vi oss av detta.

Hönsskit is da shit för trädgården.

Utan tvivel det bästa. 

*

Och ute åskar det - och fast mina ögon nästan redan åker lite i kors så har jag så svårt
att lämna åskvädret och gå och lägga mig.

Åska är som smultron och blåbär. Solheta klippor och morgondopp.
Sådant där fint som hör sommaren till.




EN VILD OCH VILSEN TRÄDGÅRD...

Det farliga med att överta en prydlig och snygg trädgård, nästan på gränsen till för städad för
min smak är den att man tycker att man inte behöver göra något alls.

Men nu har ju nog verkligheten lite hunnit fatt mig. Isynnerhet under
den senaste månaden, då det regnat och varit, för växtligheten, precis lagom varmt
så att det vuxit i trädgården helt hysteriskt.
Och den senaste månaden har jag inte speciellt mycket varit hemma då.

Så har en del att ta itu med när jag nu är lite mer stationerad här.
Oj, oj…blir att se sanningen i vitögat, dra på trädgårdshandskarna och vässa lien.

Men inte är det nu bara ogräsen som frodas i trädgården.

Clematisen har kastat sina slingrande knoppar över stenen, precis som jag 
planerat då jag planterade den där då jag precis flyttat in här.
I mitt huvud såg jag hur den skulle få stenen att blomma. 
Vi är nära det nu. 
Knoppar, knoppar…bara att vänta lite till! 

Vid bastuns knut håller den här rosen på att slå ut.
Har ingen aning om vilken ros det är, men den doftar gudomligt och har tusen och åter
tusen knoppar. Tyvärr vissnar den snabbare än fort, isynnerhet i regnigt väder, så det gäller 
att vara snabbt framme med näsan om man vill njuta rosdoft så som vädret är just nu…

Kunde jag, så skulle jag krypa in i den här rosen och bo där en stund och bara låta
mig berusas av doften, av de silkeslena kronbladen och av färgen som är 
så perfekt rosa utan att vara äcklig.
Precis lagom lite rosa, på ett rätt sätt.

Så perfekt en ros kan bli, helt enkelt.
Enligt mig då.

Att det finns ros-åsikter ungefär lika många som det finns rosor…
äh…vi tar det en annan gång.


En till som hör till mina favoriter;
krolliljan

Må vara att det finns ett dussin eller två mer lysande, flärdiga och färggrannare
kusiner till denna, men det är den här mitt hjärta klappar lite extra för.

I sitt enkla väsen är den så mycket vackrare än sina vräkigare systrar.

Hos mig delar den växtplats med något så ofint som nässlor.
Lite 'skönheten och odjuret' över det hela liksom.
Och i de små krukorna invid dörren kämpar penséerna fortfarande om sin tillvaro.
Den kyliga sommaren har gjort det att "vårblommorna" oftast överlevt och orkat 
blomma på långt in på sommaren.

En sådan här sommar måste vara mördande för alla som odlat sommarblommor.
Som fd florist, i mitt "förra liv", så svider det i själen lite en sådan här sommar.
Jag vet hur det är…

Först väntar man med att köpa "de riktiga"sommarblommorna och satsar lite smått 
på några säkra kort som klarar frost där i början av sommaren.
En kall (och regnig) försommar gör att de där tidigaste sommarblommorna håller i 
och är hur fina som helst. Samtidigt som de "riktiga" sommarblommorna i växthusen och 
i plantbutikerna blir "över-åldriga" då de inte får komma ut i större krukor och i värme och sol.
Och så vill ingen ha dem. 

För att de där vårblommorna i de egna krukorna fortfarande är så fina - 
och sommarens "riktiga" blommor i plantbutiken är så trötta redan nu.

För en sommarblomsplantodlare finns knappast någon värre sommar 
än den som den som är nu.

När man liksom går från en utdragen maj till en tidig augusti direkt.

Snacka om att bli snuvad på konfekten.

Och nu talat jag om någons levebröd och inte bara en lite kylig semester.

*

Så varför inte göra någon odlare lite lycklig och köpa blommor.

För att hjälpa någon annan, understöda en lokal företagare och 
göra den egna tillvaron lite vackrare. 

För det är ju det som blommor gör.

Förgyller.

Och inte bara för ögat utan minst lika mycket för själen.
Pröva och se.



TILLBAKA I VARDAGEN...

…första arbetsdagen efter semestern avklarad.

Har nästan fått det mesta undanstuvat efter min resa, förutom
sovsäcken som fått hänga och luftas innan jag hänger undan den för
den här gången. 

Som om katten hade en aning om att sovsäckens påse har något med
mitt försvinnande att göra så har hon nu bestämt
legat och tryckt på påsen ett par kvällar.

Och blängt på mig.
Det var tydligen inte alldeles populärt att resa bort så där.
Fast omvårdnaden här hemma var omskött och det verkligen inte gick någon
nöd på kissen alls, så ändå får jag De Där sårade blickarna.
Blir nog att ta med henne till stugan på veckoslutet, annars…

Här hemma har det vuxit i odlingslådorna så det knakar i fogarna.
I morgon blir det nog att skörda spenaten. 
Och skogarna lär vara fulla av kantareller så nu blir
det nog att börja samla på förråden inför vintern.

Vadå? SA jag det där? 

Bara för att semestern är slut är ju sommaren minsann inte över,
men det känns lite så ändå.
Och allt det där om att börja skörda.
Blåbären som mognar, kantarellerna, löken i landet.

Vardagen. 


I TUVULLENS RIKE...

När jag i tiderna valde Tuvull som namn för min blogg, så anade jag föga att jag
flera år senare skulle sitta på en tuva i på en myr i Lappland och vara omgiven av 
total tystnad och…tuvull…och fota fåglar.

Så komiskt på något sätt. Hur livet för.

Sedan barn har jag gillat tuvull. Det är någon karg och enkel skönhet i den
som samtidigt är både mjuk och riktigt tuff. 
Skir och seg. Vild och tam.

Tuvull kan växa vid ett dike i stan och här ute på de riktigt ödsliga myrarna.
Jo, jag kan nog fortfarande så identifiera mig med tuvullen.

Lika hemma - eller vilsen - var man än påträffar den.
Därute på myren kom min vägg emot. 
Jag hade lite anat det, men vill ge det en chans.
Det var inte för ljungpiparen (bilden) vi hade kommit hit utan
något lite mer ädelt i fågelväg.
Men eftersom jag inte riktigt är så insnöad på att bonga vare sig fåglar eller dess
ungar och bon, så gjorde jag valet att stanna på säker mark.
Eller mark och mark…allt gungar och flyter ju ute på ett kärr.
Men nej, här gick min gräns.

Har ingen som helst lust att offra min kamera-utrustning eller mig själv för
den delen för att ta sig fram till ett fågelbo.

SÅ ivrig är jag inte.



Stannar med glädje här och njuter av tuvullen och ljungpiparen som inte alls verkar speciellt 
störd över att jag och sonen alldeles tydligt parkerat oss mitt i deras revir.

Galet fina fåglar är de här. 

Och tänk - dem hade jag aldrig sett om jag inte tagit mig ut hit.
Till tuvullens rike.