TILLBAKA I VARDAGEN...

…första arbetsdagen efter semestern avklarad.

Har nästan fått det mesta undanstuvat efter min resa, förutom

sovsäcken som fått hänga och luftas innan jag hänger undan den för

den här gången. 

Som om katten hade en aning om att sovsäckens påse har något med

mitt försvinnande att göra så har hon nu bestämt

legat och tryckt på påsen ett par kvällar.

Och blängt på mig.

Det var tydligen inte alldeles populärt att resa bort så där.

Fast omvårdnaden här hemma var omskött och det verkligen inte gick någon

nöd på kissen alls, så ändå får jag De Där sårade blickarna.

Blir nog att ta med henne till stugan på veckoslutet, annars…

Här hemma har det vuxit i odlingslådorna så det knakar i fogarna.

I morgon blir det nog att skörda spenaten. 

Och skogarna lär vara fulla av kantareller så nu blir

det nog att börja samla på förråden inför vintern.

Vadå? SA jag det där? 

Bara för att semestern är slut är ju sommaren minsann inte över,

men det känns lite så ändå.

Och allt det där om att börja skörda.

Blåbären som mognar, kantarellerna, löken i landet.

Vardagen. 

I TUVULLENS RIKE...

När jag i tiderna valde Tuvull som namn för min blogg, så anade jag föga att jag

flera år senare skulle sitta på en tuva i på en myr i Lappland och vara omgiven av 

total tystnad och…tuvull…och fota fåglar.

Så komiskt på något sätt. Hur livet för.

Sedan barn har jag gillat tuvull. Det är någon karg och enkel skönhet i den

som samtidigt är både mjuk och riktigt tuff. 

Skir och seg. Vild och tam.

Tuvull kan växa vid ett dike i stan och här ute på de riktigt ödsliga myrarna.

Jo, jag kan nog fortfarande så identifiera mig med tuvullen.

Lika hemma - eller vilsen - var man än påträffar den.

Därute på myren kom min vägg emot. 

Jag hade lite anat det, men vill ge det en chans.

Det var inte för ljungpiparen (bilden) vi hade kommit hit utan

något lite mer ädelt i fågelväg.

Men eftersom jag inte riktigt är så insnöad på att bonga vare sig fåglar eller dess

ungar och bon, så gjorde jag valet att stanna på säker mark.

Eller mark och mark…allt gungar och flyter ju ute på ett kärr.

Men nej, här gick min gräns.

Har ingen som helst lust att offra min kamera-utrustning eller mig själv för

den delen för att ta sig fram till ett fågelbo.

SÅ ivrig är jag inte.

Stannar med glädje här och njuter av tuvullen och ljungpiparen som inte alls verkar speciellt 

störd över att jag och sonen alldeles tydligt parkerat oss mitt i deras revir.

Galet fina fåglar är de här. 

Och tänk - dem hade jag aldrig sett om jag inte tagit mig ut hit.

Till tuvullens rike.

LITE NÄRMARE RESANS MÅL...

Och den där dagen och klockslaget som var det enda inprickade.

Dagen innan hade vi kört tvärs genom Finland från östra sidan till den västra kusten. 

Första gången tog vi in på en stor camping mitt i stan (Uleåborg) för vi började nog alla

längta efter en varm dusch. 

Även om vädret faktiskt varit helt okej på vår resa, med temperaturer runt tjugo och ytterst få 

regnskurar,  så har den kyliga sommaren ändå gjort att vattnen i sjöarna inte precis lockar 

till simturer. 

Så en dusch…varm. Bara åååh, liksom! 

Följande morgon gick vi en sväng i stan, plockade på oss lite godsaker från Saluhallen

i Uleåborg och styrde bilens nos norrut igen.

Snart, snart skall ni få se varför vi överhuvudtaget kom på idén att stuva in oss i bilen och ge oss iväg.

Nå, jag hade kanske inte behövt denna morot och mål, men karlsloken jag hade med mig

brinner lite extra för det här. Och jag gillar det ju också. Lite. 

För mig hade det nog kanske räckt med den här sköna frihetskänslan att bara dra dit näsan 

pekar, utan tidtabeller och större mål. Bara gå på känslan. 

Men nu hade vi ju ändå ett mål. 

Och det ligger ute på kärren. 

Kärren som finns ute i ingenstans.

Där det är mygg till förbannelse 

(just den här dagen blåste det friskt på kärret, tack för det!)

och bromsar stora som små hus som bara väntat på mig

(just den här sommaren är ju kylig nog för att de nästan uteblir, tack för det!)

och dit gick vi. 

Någon som gjort det? Gått på ett kärr. Ett stort kärr?

Man skall liksom ta sig 300 m rakt fram, men får gå flera km (!) kors och tvärs över

kärret för att försöka hålla sig till tuvor som kanske håller ens tyngd.

Och att sommaren varit så regnig gjorde inte saken bättre på något vis.

De flesta steg man tog sjönk ner till halva vaden och då gick vi där det var torrt!

Flåsande med kamerautrustning och regnutrustning för både mig och kameran i ryggsäcken 

påminde jag mig om att verkligen skall ta tag i det här med joggande bara jag kommer hem! 

Att släpa en kontorsråtta ut hit…bara det! 

Men oj vad jag ändå njöt.

Jag älskar myrarnas absoluta ödslighet.

Det finns knappast någon plats i världen där man är mer 

utanför precis allt än på en myr någonstans i de djupa skogarna.

Och hit återkommer vårt mål.

Varje år.

 Helt galet fascinerande egentligen.

Till en tuva i ett kärr mitt i ingenstans.

ATT HITTA EN RIKTIG PÄRLA...

Ja, vi åkte ju iväg utan någon plan alls.

Och eftersom vi hade både kök och sovrum bak i bilen så var det bara att stanna när man hade lust.

Vi hade kört någon timme och började känna oss lite småhungriga, och 

kaffe skulle inte heller vara en dålig idé! 

Vi hade åkt genom skog och skog och ännu mera skog, då det dök upp ett litet

trafikmärke. Ni vet det där som ser ut som ett stenskott, men som skall 

symbolisera fin utsikt.

Lite mätt på skog tvärnitade jag och styrde in på en liten sandväg. 

Lovande när vägen hela tiden gick uppåt.

Men när vi kom fram så var det bättre än vi vågat hoppas på! 

Undrar om inte det här är bland de snyggaste rast-ställen jag varit på.

På alla sätt.

 Det var både städat och prydligt och allt var i bästa skick! 

Här fanns torr ved i en ria, snygg grillplats, helt underbar gammal stuga

där man kunde både elda i öppenspis och laga mat på en 

kamin. Och matbord och bänkar där man till och med kunde ta sig en liten tupplur

på maten. Vi gjorde det i gröngräset på en filt, och jag hade kunnat stanna där hur länge

som helst! Så galet fint!

Från stugan startade också en naturstig på 4,5 km, men den gick vi inte, inte denna gång.

Men absolut skall jag ha denna plats i minnet - om jag någonsin kör här förbi så vill jag 

gå den, och återkomma till stugan. 

En riktig pärla! 

Vid stugan fanns också ett utsiktstorn på kanske tio meter.

Klättrar man upp dit så, senast då, inser man att Finland är skogar och sjöar, och sjöar och 

ännu mera skog. Härifrån har man utsikt åt alla håll.

Kom att tänka på att det kunde vara en fin upplevelse att sova över däruppe en natt 

vid midsommar-tid, och uppleva en solnegång och -uppgång nästan på en och samma gång.

Har ni vägarna förbi ett stycke utanför Puolanka och är sugen på lite naturstig.

Någon har tagit som sin hjärtesak att hålla denna plats i perfekt skick. 

Hen har lyckats med det, och det med råge! 

Det här rekommenderar jag varmt! 

Ja, och så kan man träffa på lite lokala varelser också. 

Av det mer sötare slaget…;)

DET TYSTA FOLKET...

Likaså i Suomussalmi står detta tysta folk.

På en åker intill vägen.

Och har stått där i snart trettio år.

Det var dansaren och koreografen Reijo Kela som 1988 skulle ha behövt en stor mängd människor till en koreografi som han jobbade med då.  Han hade först tänkt anställa alla arbetslösa i 

Suomussalmi, som då råkade vara 973 personer. Det skulle dock ha kostat

konstnären 30 miljoner mark (5 miljoner euro) så det blev av förståeliga skäl

inte riktigt så. Men under natten kom Kela på idén med att laga dessa "kråkskrämmor" på 

åkern i stället. Lika många är de som då arbetslösa i kommunen.

Så på åkern står - fortfarande - nästan tusen kors med en tuva gräs till huvud.

Och det härliga med de här är att de verkligen är personligheter därute. 

Först blir man imponerad av mängden och sedan när man går runt så är det nästan som att gå på 

ett torg och smygkika på människor. 

Två gånger i året får korsen nya kläder. Vår och höst.

(Man får donera kläder om man vill, och Det Tysta Folket har en egen facebook-sida) 

'Hiljainen Kansa'

Det är också okej att ta ett klädesplagg av någon på åkern - bara man lämnar ett 

eget istället. 

Jag blev riktigt barnsligt urförtjust i det här.

I upplevelsen i sig, som ju är en rätt så "tyst" upplevelse, men just därför 

rätt stark. Men också i tanken bakom.

Från början var det ju så att dessa "torvmänniskor" skulle symbolisera

de arbetslösa i Suomussalmi, men som Kela själv också sagt i någon 

intervju att meningen med dessa har blivit djupare och mer mystisk än det 

var tänkt från början. 

Och jag kan föreställa mig att om man kör förbi här en disig morgon på hösten 

så kan detta tysta folk nog upplevas riktigt kusligt. Där står de bara.

Och stirrar framåt.

Medan det en solig sommardag mer känns som att gå på marknad eller ett sommartorg.  

Och som jag skrev innan, så blir de här typerna nog individer med sina kläder och olika 

frisyrer och uttryck i sitt väsen.

Men när kläderna skalas bort blir det bara en massa kors kvar - och 

också det är talande.

Man kan nästan säga att det på sitt sätt symboliserar just det här

med att landsbygden så töms på folk. 

Kvar finns bara det tysta folket,

och när de för sista gången tagit blusen av sig, och lagt hatten på hyllan. 

Ja, då finns bara korsen kvar.

Mycket talande.