STORSKRAKENS VIK...

 I år verkar det som om fler skrakpar hittat till viken än på länge. Än ligger inte honan och ruvar utan de simmar omkring par om par, ibland flera par tillsammans. Jag tycker på något sätt alldeles speciellt bra om just skrakar. Jag vet inte varför. Kanske för att de så starkt hör till sommaren just här vid den här viken. Få saker är så livsbejakande glättiga och spralliga som ett gäng med skrakungar som yrar omkring i strandvattnet. 

Kanske det också beror på att jag minns en alldeles speciell stund då en skrakfamilj simmade förbi.
Lillungen var kanske fem, eller sex. Hur som helst så hade han, och jag, precis fått bekräftat att grabben har lite mer problem att koncentrera sig än ungar vanligtvis har i den åldern. Han hade fått en bokstavskombinationsdiagnos. Sådant brukar vara en lättnad och en sorg på samma gång. Det är bara så. Och hur sjutton förklarar man åt en fem,sex-åring vad det betyder för hans del?
Minns att vi satt där på berget och solen värmde våra bara fötter och vi satt och pratade och pratade och pratade. För mig var det viktigaste att få grabben att förstå, om än på barns sätt, men ändå förstå vad det är han kommer att behöva tampas med. 

Inte minst fördomar från andra, vilket nu med facit i hand, nog ändå varit det allra jobbigaste.
Under alla dessa år.
Vi valde att gå ut med det öppet, tala om det, förklara och upplysa.  Och ändå stötte vi på fördomar som okunniga människor strödde omkring sig. Det gjorde ont. Inte det andra. 

 Nå, hur som helst - där satt jag med den sötaste lilla grabb som precis fått höra att han ändå är lite annorlunda, inte mycket men lite. Lite vildare, lite pratigare, lite mer otålig, lite mer lättstörd, lite mer hela tiden i farten.
Just då simmar en skrakfamilj förbi, med sina fjorton ungar som för hit och dit i rasande fart. Då utbrister ungen;
- Vet du mamma, jag tror att de där har ADHD hela gänget!
Vad kunde jag annat än skratta! Han, så liten han ändå då var, hade insett hur ADHD ser ut utifrån. 

 Så gick åren. Att leva med ett bokstavsbarn är inget mer än att man som förälder kanske lär sig vara steget före, lite mer än annars. Värst har som sagt varit dessa fördomar.
Minns en pappa som inte ville att hans dotter skulle vara ensam med grabben för att det fanns knivar i närheten! (jo, ni läste rätt). Bokstavsbarn är inte automatiskt våldsamma! Absolut inte!
När jag hörde det så visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta! Verkligen inte!
Lillungen min är nog det mest fredsälskande kryp som finns. När han var mindre och någon lite större grabb hade gett sig på honom, så kunde han sucka;
- Jag är ju som Alfons Åberg - jag VET inte ens hur man slåss!
Numera händer det om jag någon gång brusar upp och drar upp min volym lite över utspridda strumpor och ogjorda läxor, så kan han komma lugnt intill mig, lägga sina varma händer på mina axlar, titta mig djupt i ögonen och säga;
- Mamma, det där är väl ändå ingen orsak att höja rösten över?
Nähe, nähe…så låter alltså en tonåring med bokstavsdiagnos?!!
Och ibland skulle jag ha sådan lust att i dessa stunder teleportera alla fördomsfulla människor till vår tillvaro och bara säga; sug på den!
Klart att jag i tiderna funderade mycket på hur det skulle gå, vilka problem skulle grabben stöta på, vilka duster hade vi framför oss.
Inget av det har sannats. Jodå, grabben får kämpa mer än andra med skolämnen som inte intresserar honom. Han kan ha en helt annorlunda logik än de flesta - men det är inte alls sagt att den logiken är fel!  

Nu har det gått mer än tio år sedan den där stunden på klipporna, med grabben och mig, då skrakfamiljen yrade förbi. Nu kan jag bara konstatera att från den där yra, lite rufsiga ungen min, har det vuxit upp en synnerligen snäll, omtänksam, lugn(!) och eftertänksam ung man som kolugnt och med en inre säkerhet stolt seglar framåt i sitt liv. 

Därför är skrakar så viktiga för mig.

 De har blivit en symbol i mitt hjärta.

NATTENS GÄST...

Här är han, gästen som kom i natt. Framåt eftermiddagen hade han lagt sig till ro i trädgården. Vi följde med varandra där jag satt vid mitt skrivbord och ordnade recept. En bra sysselsättning när huvudet känns tungt och nysningarna duggar tätt. Kom ihåg lillungens uttryck när han snörvlade i sin tur. Det kom en nysning. Så var det tyst en sekund och sedan hördes: OMG! It´s everywhere!!!
Nysningar KAN överraska.
Nåväl, jag hade finsällskap utanför fönstret. I regnet.

Framåt eftermiddagen slutade det regna. Det började snöa i stället. Uppgivet bläddrar jag vidare och sorterar lappar med sopprecept, utrivna tidningssidor och sådant i diverse högar. Soppor, vegetariskt, såser, thai…
Frågan är hur sjutton jag skall kategorisera dessa? Min matsmak är ju ett mischmasch av allt möjligt.
Att nu sedan få system på det. Hmmm. Kanske min hjärna inte orkar med den biten i dag.
Går och kokar mig mera te, i väntan på att grabben kommer hem från skolan.
Medan vattnet kokar upp går jag ut en sväng på gården för att få ens lite syre i näsborrarna. Det är fuktigt, friskt och kallt. Ok, må vara bra för de som är pollen-allergiska men liiite mer vår? Litelite?

Tillbaka vid skrivbordet, med teet, ser jag flugsnapparen ruska om sig med jämna mellanrum där han sitter i rönnen. Stackarn! Jag hade önskat honom ett lite mer varmt mottagande faktiskt!
Lyfter tekoppen till en rykande skål mot honom:
Kämpa på kumpis! Snart har du din tant här också.
Och du, fågelholken i ändan på ateljén är putsad, och dessutom var den ledig ännu för någon dag sedan. Där var ni i fjol. Ta och testa den! 

Oj, det blev visst två inlägg på en och samma dag! Nä, nu skall jag gå och röra ihop något nyttigt med en massa vitaminer i. Det får gärna bli lite gott också!
Man blir hungrig av att bläddra bland recept, minsann.
Och så kunde det sluta snöa!!!!!!!

VÅRREGNET...

Vaknade vid fyratiden av att halsen var sträv som ett rostigt rivjärn och rösten därefter. Kände inte så mycket mer av förkylning, tyckte jag, men rösten var väck och halsen som ett öppet sår. Lillungen hade genomgått samma symptom en knapp vecka innan, så nu var det min tur. 

När grabben åkt iväg till skolan kröp jag ner bland täcken och dynor på nytt och somnade om.

Vaknade vid halva dagen (!) i en kropp som värker och en fortsatt trötthet över ögonlock som inte riktigt vill gå att skaka av sig. Ändå är det inte som en vinterförkylning, inte lika hårt, inte lika intensivt. 

Lite som om viruset inte riktigt skulle orka längre vara lika ettrigt. Skulle vara skönt om det inte blev så mycket mer än såhär.

Och varför är det så? Att influensavirus krymper och försvinner nästan helt då det blir vår och sommar här hos oss? 

Idag regnar det ett envist vårregn över min trädgård. Släppte hundarna ut en sväng då jag steg upp, såg att de strök runt husen som katter och höll sig under tak. Det har regnat en hel del nu. Bilderna tog jag häromkvällen när det också regnade. Visst är vårregn fint, men det kunde räcka nu. 

Medan jag sitter här vid mitt köksbord och sörplar på mitt te, så fladdrar det till utanför fönstret. 

Svartvita flugsnappar-hanen tycks ha kommit. Det är först gången jag ser honom. Kanske kom han på natten med vinden från söder? Sedan jag flyttade hit har jag alla år haft ett par boende här i min trädgård. Tänk om det är samma, och tänk att de hittar till samma lilla holk på nytt varje år. Jag slutar nog aldrig häpnas över det.

Naturens vattenreservoarer fylls verkligen på idag! Valborgshelgens väder ser inte speciellt mycket mer lovande ut. Om inte det blir mer och fler förkylningar i familjen, så kommer vi nog att dra ut till stugan.

Målpytsar och säckar med mylla är klara för att packas med. Och champagnen. Och sparrisen!

Nu skall jag försöka ge järnet på att skrämma iväg det som härjar runt i min hals. Vårregn eller inte, att dra ut till stugans sköna lugn är nog så lockande, nu när jag börjar tänka på det! 

Och svartvita flugsnappar-herren sitter i rönnen bland lurviga små mössöron med regn på fjädrarna. Det droppar från hans näbb. Och han ser rätt uppgiven ut. Liten.

GREJER SOM BESTÅR...

Och som jag inte verkar tröttna på alls, någonsin...

Jag har (igen, kunde man tycka) en period då jag rätt kritiskt går här hemma och pillar och vänder och vrider på mina saker som jag samlat på mig under år och årtionden. Även om jag är en person som rätt friskt låter saker gå vidare så finns det en och annan sak som fastnar, och fastnar och fastnar.

Som sådana här saxar till exempel. De är så himla vackra att vila ögonen på, så är de faktiskt riktigt bra att klippa med också. Nu och då vässer jag dem själv, och någon gång har jag fört dem till en skomakare som vässt dem till riktig skärpa. 

Jag kommer knappast någonsin att godkänna en sax med orange plastskaft i mitt hem. Någonsin. 

Så länge har jag levt med de här som funkar finfint och är fina att se på - också.

Och så äggkorgen. Den har redan en massa, massa år på nacken och fortfarande tycker jag att det är lika njutningsfullt (!) att plocka upp äggen från pappkartongen och lägga dem i korgen. 

Den är en del av, om nu inte mig, så mitt kök. Den får fortsätta vara med.

Sen kommer vi till en sak som kan kännas lite märkligt att man kan haka upp sig på, jag vet!

Disktrasor.

Varför skall det vara så svårt att hitta snygga disktrasor som man känner att är helt okej att de får hänga där på kranen. För de flesta hänger väl sina trasor där ändå. Eller?

Så då kunde de ju vara fina, när man ändå både skall se och använda dem dagligen.

Och eftersom jag inte har hittat några riktigt fina (i min smak, då) så stickar jag egna. Hittade ett bambugarn i en butik som skulle vara ett toppengarn till disktrasor. Återstår att se hur det funkar bara jag testat dem en tid. Just så där fina som jag vill, det är de i alla fall. 

Och det här då? 

Jo, det är så att trots att jag inte vill släpa hem en massa saker från mina resor, allra minst typiska souvenirer (jäk) så kan jag ändå inte riktigt låta bli att ta med mig något hem från en resa. 

Även om saken kanske inte har något alls med resmålet att göra.

Det här är en textilstämpel. Från Indien. Köpt i Wien. Och i sommar tänker jag testa om den funkar.

Något i det där mönstret säger mig att det kunde bli en jättefin sommarbordduk att trycka en bård, eller varför inte hela tygstycket fullt av slingrande blomstänglar. 

I blekt grönt. Eller turkos? Eller cerise? 

Jag är ju lite inne i en period då jag vill mata min själ med lugna naturfärger, så det kanske blir blekt grönt. Grågrönt kanske? 

För det mesta brukar jag inte ordna om så ofta här hemma. Inte numera. Det mesta är liksom på något sätt okej som det är. Och jo, det här är en åldersgrej, inte tal om annat.

Ännu för något år sedan så skulle jag ha hunnit (läs brytt mig/orkat) möblera om sjutton gånger sedan jag flyttade in här för snart tre år sedan. Skrämmande många möbler står där jag placerade dem då. Och det är hur okej som helst.

Men en liten hylla har jag som brukar få nya saker att bära lite nu och då. 

Senast upp är lite gammalt stuff från mitt barndomshem. Min pappa var en ivrig fri-idrottare så här har vi hans gamla diskus och kulan han stött lite många gånger. 

Och där breved står Psalm Boken från 1904. Så galet vacker. Den är min mammas fasters och så

välhållen och fin. Kanske den får en bättre presentation något tag. Det är den kanske värd.

Och trots att den, och diskusen och kulan kanske inte direkt hör till de saker som jag har så där rysligt nytta av i mitt liv, så lär de få bli kvar. Snabbt stryker jag fingrarna över dessa saker och låter min städa-ut-iver gå ut över andra saker.

Den här gången är det här saker som får stanna. Också morteln som överlevde branden av mina föräldrars första gemensamma hem, stämpeln från Wien-resan, och Book-book, skyddet till datorn. 

Det som ser ut som en gammal bok och som jag inte heller tröttnat på. 

Men i morgon kommer jag att fortsätta gå fram med hård hand och tuffa tag i mina skåp. 

Dags att rensa ut lite igen. 

Men de här får stanna. För att.

Visst är det märkligt hur man inte riktigt kan sätta fingret på vad det är som gör att saker får stanna och att saker får gå vidare till någon annan. Och hur endel har det här i sig att kunna släppa och andra bara samlar på och samlar på och samlar på fast väggarna kommer emot. 

För en tid sedan stack jag mig in hos en bekant för att hämta en liten grej som hon lovat låna åt mig. 

Jag blir så förvånad över hur mycket sk.., allt möjligt människor ändå samlar på. Jag menar vem behöver På Riktigt tjugotre lakanset - för två personer? Trettiotvå badhanddukar? Sjuttiotvå sockor? 

För att inte tala om fyra hela omgångar med kärl för 12 personer och ja, listan kan göras lång…

På tal om det. Nu är det nog dags för mig att packa ner de serviser jag inte använt en endaste gång sedan jag flyttade hit. Det jag inte använt på 1000 dagar - det är inte hemskt viktigt i mitt liv.

Lite så tänker jag. 

Även om jag har utrymme att förvara så känner jag att det tynger mig att ha en massa onödigt i mina knutar.

Kan en grej inte motivera sitt varande i mitt hem genom att vara antingen praktiskt behövlig, nästan oundvikligt viktigt eller oemotståndligt vacker, ja då skall den veck.

Eller så har jag bara drabbats av vårens stora städmani - och det ja, inte en dag för tidigt ;)

MON DIEU...

Nu är vi där! Den där årstiden då man borde få vara ute Hela Tiden. Det är så fint nu så hjärtat skrynklar ihop sig när man väl ger sig ut och orkar se förbi kala grenar och hundlortar längs vägrenen. 

Det är så himla fint! 

Idag hade jag en del program på kvällen vilket gjorde att jag kom ut på min kvällsrunda betydligt senare än vanligt. Jag harmades nästan lite över det, för dagen hade varit så fin och solen höll på att gå ner redan innan jag tar hundar och unge och kamera och ger mig i väg. 

Det visade sig att det var finare än fint. Skenet och fågelsången och lugnet och ja…allt var bara så perfekt! 

Vi gick ner till piren för att kolla sjöfåglar, men två ivriga terriers och en tonåring som går smidigt som en catepillar skrämde iväg det mesta utom några måsar med stålnerver, och det innan vi ens vikt ner från vägen som går förbi piren. Jag hade inte så höga förväntningar, inte med det här gänget i släptåg, att kunna smyga mig på något med kameran. Men det är priset man får betala för att få ha alla med. 

Bara att inse att jag helt enkelt inte hinner med alla versioner av "att gå ut" som jag har.

A. Att gå ut med hundarna. Det vanligaste. Kameran (och tonåringen) hemma och det är mycket på hundarnas villkor. Snusa och bajsa och kissa och umgås och morra och vifta svans i lagom doser. 

B. Att lura med en tonåring, den egna. Eller att bara lura tonåringen. Att få honom att gå själv och jag låtsas göra något vettigt hemma istället. Händer hälften av gångerna. Ibland går han med kompisar som också blivit "ut-tvingade" på promenad med familjens hund(ar). De här promenader är de vanligaste då han är involverad. Men ibland går vi ihop. Och det är rätt skönt, för oftast går vi och är sådär skönt tysta som man bara kan vara med väldigt få människor utan att det blir konstigt.

Min yngsta och jag, vi kan det där. Eller så pratar vi. Också den versionen händer, men oftast är det ändå så att om vi vill riktigt "nu-skall-vi-prata-prata" så sker de diskussionerna uppkrupen i var sin fåtölj med en kopp te mellan nävarna.

Men nu skulle jag ju inte skriva om det! Alls! 

C. Jag lurar med tonåringen, som lovar ta hundarna så att jag kan ta kameran, och det här är kanske den bästa varianten nu när ljuset är som vackrast och man kan slå två tre flugor på en smäll. Fota och få hundarna rastade. Och så dessutom umgås man ju med sin tonåring, så där på köpet. (och tonåringen får lite frisk luft och "röra-på-sig". Vilken win-win-win-win-win)!

D. Jag går en sväng med hundarna, kommer hem och byter ut dem till kameran och går en sväng till med full fokus på vad som händer i naturen istället för att ha koll på hundarna. Det här är det vanligaste då jag har gott om tid. Det vill säga alldeles för sällan. 

Må hända att andra klarar av att hålla koll på ett par yra hundar och samtidigt smyga tyst i naturen och ta in allt där och spana in fint att fota. Nä. Det funkar inte. Jag är inte bra på att jonglera - inte på det sättet.

Dessutom skrämmer nog mina yrbollar till hundar iväg det mesta i vild-djurväg innan vi ens stavat till "skog". Så är det bara. 

Idag blev det version C. Grabben hade hundarna och jag kameran, och det var nog vårens finaste kväll!

Trots att vi kom iväg rätt sent fanns det lite ljus kvar och ljud. Fågelsången. Och den har bara precis börjat! Tänk, vi har allt det fina framför oss. Varje ny fågel som återvänder. Varje ny varm bris från havet som hämtar sommardoft, varje ny knopp som sväller, varje ny…det händer saker precis hela tiden! 

Jag har inte timmar nog på dygnet att hinna med allt jag skulle vilja hinna med nu! 

Bara en annan naturmänniska kan förstå att man faktiskt behöver hinna ut till den där tjärnen i skogen för att se om grodorna kommit. Bara en sådan sak! 

Fast å andra sidan, om man aldrig stått vid en skogstjärn när grodorna firar smekmånad och mossan doftar urjord och fåglarna sjunger så det blir en symfoni i huvudet på en från träden omkring. Då vet man ju inte vad man missar. Och man kan inte förstå...

Man kan inte förstå hur mäktiga de stora alarna vid stranden är. De där som hackspetten räknar som sitt revir och med nöd och näppe tolererar att koltrasten har som sångestrad om kvällarna. 

Alarna som statt där vid stranden år efter år efter islossning efter storm efter….de är bara så mäktiga. Dessa strandens giganter. 

Videkissorna blir till små gula dunbollar - med vilken fart allt händer nu. 

Även om vi går och svär i den kalla vinden som pinar oss dag efter dag. Vi, rätt så onyanserade människor, har lite svårt att känna in de där små, små stegen av vår som för oss, om vi ids stanna upp för en stund, framåt mot sommaren med en hisnande hastighet. 

Och jag vill så hinna möta allt detta. Med alla sinnen. 

Bara kunna blunda i stunden och vara just här och nu och absolut ingen annanstans! 

När jag ser på min hund här, som verkligen kan ta ut det här med att njuta av precis den här stunden, så tror jag nog att jag skall försöka lite mer strunta i alla måste hit och måste dit och faktiskt ta dagen som den kommer. Ge mig mera ut i naturen, yoga mer, äta gott, krama någon jag tycker om, helt enkelt vara mer

...just här och nu.