Låt oss åka sakta,
låt oss dock betrakta
skogens vita slott,
golvens marmorstenar,
vita valv av grenar,
som till himlen nått.

Ej ett snöstoft röres,
under valven höres
ingen vinds musik,
snön har rett alkover,
och därinne sover
sommarns frusna lik.

Iskristaller stöda
lägret, där den döda
sig till vila lagt,
vita sängomhängen
sväva över sängen,
enar hålla vakt.

Och metalliskt kalla
månestrålar falla
ned i öde sal,
och från alla kanter
gnistra diamanter
i oändligt tal.

Stjärnorna med sorgens
silver smycka borgens
genombrutna tak,
dunkla skuggor glida
sakta genom vida
skymtande gemak.

-Gustaf Fröding-

*

...och jag bara instämmer.

SNÖ OCH (LITE) SOL...

...eller (lite) snö och (mycket) sol.

Det är nog mera så. Ändå.

Sitter bara större delen av dagen instängd inom fyra väggar och solen hinner nästan 

smita undan innan jag är hemma.

Vad har det hänt denna vecka då? 

Särbon skulle köra sonen till skolan härom morgonen.

Han fick punktering på bilen, och sonen tyckte det var skoj att det hände något oförutsett.

Vad som helst som avbryter vardagslunk verkar uppfriskande, tydligen...

På min bil är däcken hela. Men det samlas en massa snögeggamojs bekom hjulen, som fryser

till enorma (alltså riktigt enorma) is-klumpar berg. En morgon fick jag för mig att det inte är en så

bra idé att ha dem där. Sparkade till klumpen på ena sidan av bilen, den lossnade lätt.

På andra sidan satt det bättre fast. En liten fjuttig spark med tåändan hade ingen

verkan överhuvudtaget, varpå jag finner mig själv tänkande som en häst,

 och vänder mig om och sparkar bakut.

Klacken slår i isen...men inget händer. Tar lite bättre sats, och känner mig som en ardenner när

jag ger an. Bara att denna gång var det inte klacken som tog smällen, utan min häl som bara

skyddades av några mm fjuttig läderstövel. Och den skyddar inte något vidare kan jag berätta.

Följaktligen tar jag mig sakta linkande framåt resten av dagen.

Hälar förlorar 0-1 mot stenhårda isberg.

Nu vet ni det!

Köper hem ett massageryggstöd som lovar shiatsu-massage och blir lite 

förälskad. Vilken härlig uppfinning! Någon som utan att knarra knådar en över ryggen, och

det med lite extra värmestrålning. På riktigt. Det är gudomligt!

Till och med tonåringen som annars är lite blasé om det mesta smyger sig till "massagefåtöljen"

för lite knåderi. Det är skönt!

På jobbet vill de inbokade jobben i kalendern och verkligheten inte riktigt synkronisera.

Det är verkligheten som härskar och får min stressnivå att kila stadigt uppåt.

Jag får en rynka mellan ögonbrynen. Den tycker jag inte om.

Jag vill göra saker och ting bra. Gärna snabbt också, men främst bra.

Det verkar som en utopi just nu.

Mina kalendrar, den privata och den på jobbet går lite i kors.

Jag märker att jag borde vara på två platser samtidigt. Få har lyckats med det. Inte jag heller.

 Och idag var jag fullständigt övertygad om att sonen skulle till tandläkaren idag, så jag 

påminner honom om saken sisådär tolv gånger inom hans första tio vakna minuter.

Så där som bara tonårsmammor gör.

Det var fel dag. Sonen var lagom road. Tandläkaren var lagom road.

Läraren från vars timme sonen varit borta 

var också lagom road. Och jag var lagom road över att mina kalendrar inte

verkar synkronisera...alls.

Särbon vill åka på en kulturell/historisktintressant/aktiv/programfullspäckad semester

och jag vill helst bara förvandla mig till en nöjd grönsak på en varm plats för en vecka.

Längtar efter total nonstimuli och lite yoga på terassen i morgonsolen. Gå till ett närliggande

torg och fördriva tre timmar på att hitta de rätta tomaterna och kanske en melon.

Dricka tusen koppar kaffe på ett café i en mild bris från Medelhavet.

Läsa en bok och snurra en hårtest runt fingret.

Vi försöker hitta en kompromiss. 

Jag känner att jag kanske kan bli helt hysteriskt om orden

tidtabell och semester förekommer i samma mening.

Han försöker undvika att göra mig hysterisk. Det gör jag med.

Jag blir sällan hysterisk - just därför är det skrämmande för oss båda.

Vi kanske kommer överens.

Jag har en idé. Som kunde vara bra för oss alla.

Hunden har haft diarré och katten har vårfnatt.

Julrosen har dött i sin urna på grund av ingen uppmärksamhet alls och

sotaren som kom idag för att sota mina fyra eldstäder tyckte att jag

kunde vara flitigare på att stänga spjället och inte elda så mycket åt kråkorna.

Han har säkert en point...

Och ute snöar snöar det. Och temperaturen ligger och dallrar någonstans vid - 17 grader.

Det är midvinter och egentligen händer det inte så mycket.

hos,

OXVECKOR OCH KYLA...

...jag kommer aldrig att lära mig gilla någondera av dem.

Isynnerhet inte kyla. Förmodligen inte oxveckor heller.

Och isynnerhet inte när de sammanfaller, vilket de rätt ofta gör.

Det gör mig aningen nedstämd och lite uppgiven och bitter som en mandel.

Jag kan tycka att vintern är vacker - på håll, och helst bara på foton.

Jag kan kanske på något sätt tycka att det låter skönt med en skidfärd, jo.

Jag kan tycka att det låter njutbart med frost.

Men jag ogillar heligt från hela mitt hjärta sträng kyla.

Det där när näshåren börjar klirra sakta som kristaller efter 500 meter 

och man måste klä på sig lager på lager på lager på lager...

Och nej, jag jag gillar bara inte januari, och inte februari för den delen heller.

Dessa månader gör något med mig. Får mig att längta bort - vart som helst, men bort.

Så länge jag minns, så har det nog alltid varit så. Redan när jag var liten 

kunde jag bara inte gilla dessa två månader. Det har inte gått om.

Varje år i januari, så där på ett ungefär vid samma tidpunkt som de sista

nyårsraketerna slocknat, startar längtan.

Min oro, min...jag vet inte.

Jag höll mig borta från resemässan i år. Inte för att jag inte ville, utan för att jag känner att 

jag inte behövde. Jag vet redan vad jag vill se...nu snart.

Färöarna, dit vill jag åka. De baltiska länderna. Sicilien eller...kanske Sardinien?

I och för sig hade jag en resa till Vilnius redan preliminärt inbokad, men

det kommer att kollidera med ett bröllop och dop i Oslo.

Inte så svårt att gissa vilket jag väljer...eller hur?

Ibland längtar jag efter att bara sätta mig i bilen och köra dit näsan pekar.

Lite på samma sätt som jag bara älskar att gå rakt ut i skogen och se vart jag kommer.

Det oförväntade tilltalar. Kanske jag ramlar in i en tråkig skog, eller in på en vacker väg.

Man vet aldrig. Och det har sin charm, som jag har svårt att motstå.

Men riktigt hård vinterkyla, det kan jag inte med. Jag VILL motstå det, men 

det går ju inte, det kommer om det skall komma.

Och januari har ju en tendens att vara en månad då risken för hemskt många

köldgrader är överhängande.

Och...jag...har...bara...lite...svårt...med....just...det.

Kölden.

EN DATORISERAD VERKLIGHET...

...det finns väl knappast någon som inte inser att datorer och allt det för med sig

kommer att styra, och styr redan nu, en stor del av våra liv.

Det är bara så.

Vi har alla världens tekniska tingeltangel som vi behöver för att var up-to-date, men

som inte nödvändigtvis tilltalar vårt estetiska sinne.

Det är en liten utmaning för oss som helst skulle bo och leva som vid sekelskiftet (det förra) 

men ändå inte utan dagens teknik.

Jag gör mitt bästa för att gömma undan tekniska prylar.

Wlangrunkan är en sådan.

Helst skulle jag ju gömma den i källaren, om jag hade en, källare alltså vill säga, med sina

blinkande ljus i blått och lila.

Det tycker den inte om. Att bli placerad i en källare.

Nej, den här apparaten vill stå rätt nära ett fönster.

Killen som var och installerade den här i tiderna var lika bestört över min

ovilja, nej motvilja, avsky, att placera den på fönsterbrädet som jag

över tanken att jag måste ha ett blinkande plastmonster på mitt fönsterbräde.

Det må vara osagt att vi inte riktigt...var på samma våglängd om placeringen.

Jag menar, i min tankevärld, finns det någon som verkligen placerar dessa 

på...sitt...fönsterbräde? Frivilligt?

Okej, jag kan inte gömma undan den i ett skåp, i en låda eller ens på en 

osynlig plats för då tar den "på näsan" och vägrar leverera kontakt till

cyber-rymden.

Efter många, och långa förhandlingar med plastskrället har vi äntligen kommit till en kompromiss.

En korg verkar vara något som vi båda kan acceptera.

Jag står ut att se på den, genom korgens galler.

Och den står ut att ge mig den kontakt "dit ut" jag vill ha.

Lite winwin-liksom...

...för fåfängt behov av skönhet för själen och...det där andra som bara liksom behövs.

Hur fixar du det?

undrar,

OM ATT ANDAS FRITT...

...och låta det ske.

Det låter väl ändå som den mest självklara sak i världen, och skulle det inte vara det så 

ja...då skulle det inte vara så bra med oss.

Men ändå är det inte alltid vi liksom uppmärksammar att vi andas, eller hur vi andas.

Jag hör själv till de där vars stress, bekymmer och problem biter fast sig som en

ilsken terrier någonstans mellan skulderbladen och jag blir stel och öm

i hela ryggen. Det gör nästan ont att andas då och min andning blir omedvetet 

ytlig. För jag vill ju inte bli påmind om knuten mellan skulderbladen.

Det är några år sedan jag blev medveten om det här.

Jag hör till dem som rätt sällan går till en massör. Jag vet inte varför, men det är

bara så. Jag gillar kanske bara inte främmande människor så nära inpå mig. 

Kanske, jag vet faktiskt inte.

Men så tyckte jag att jag skulle unna mig lite indisk hårmassage, i en livssituation då 

liksom mycket var bara för mycket. Kände mig lite stel och "låst".

Det märkliga, eller just då upplevde jag det kanske så, var att massören inte sade många ord till mig.

Jag njöt som en mätt katt. Svag belysning, absolut inga extra ljud, och en massage som 

var mild och kraftfull på samma gång.

Jag kan inte riktigt förklara det. Det kändes bara både bekvämt och ruskigt skönt!

Massagen gällde också axlar och skuldror.

Jag höll på att somna av den milda behandlingen.

Och hela tiden var hon som masserade bara tyst. Hon visste inget om mig.

När massagestunden nästan var över började hon prata.

Hon "upplyste" mig om att jag bär på en sorg, också stress, men mest sorg.

(vilket stämde för jag hade för en tid sedan förlorat min mamma, veckan innan begravt min hund 

och på något vis kört fast i min relation.) 

Just där och då blev jag medveten om vad min kropp försöker tala om för mig.

Det var också början på min väg mot yoga och meditation.

För en tid sedan träffade jag en person som "åktiniväggen" för något år sedan.

Totalt kraschat och fallit sönder i smulor.

Han berättade om hur han kom på fötter igen:

"Jag började med att lära mig att andas"

Och jag förstår precis vad han menar.

Jag har inte tappat fäste, men jag vet vad han menar med att lära sig andas.

Jag tyckte då jag började med yoga att rörelserna, ställningarna, asanas var det viktiga,

men oj, vad jag har ändrat mig. 

Numera är det andningen, den lugna djupa, välgörande, helande som är prio ett.

Och det övriga kommer sedan. För det kommer - också. Liksom på köpet.

Numera märker jag på direkten, på min andning, om det är obalans i mig.

För att jag har ett verktyg att lyssna med. Det blir...nästan lite..magiskt.

Häromdagen blev det tal med min kollega om att "jumppa".

Hon sade att hon tycker om den här tanken med yoga, men skulle aldrig gå på en kurs.

"För ni alla kan slå knut på er" ungefär.

Neeej!!! Så är det ju inte alls! 

Sällan har jag hållit på med någonting som skulle vara så ofokuserad på resultat - i andras ögon,

för någon annan. Och det får - och bör - ta den tid det tar.

Det är det som är så annorlunda.

Resultaten känner man inom sig och det är absolut ingen tävling.

Vilket i sig är ganska befriande i den tävlingsinriktade arbetskultur som är behärskande just nu.

*

Och vad har bilden med allt det här att göra.

Jo, till min enorma glädje har min tonårs-bara-stora-fötter-grabb börjat

haka på mina yoga stunder.

Och det bara för att det...är så skönt.

Precis som min indiska hårmassage då för många år sedan.

Där allting började.

Om att lära sig....andas.