DET HÄR MED VÄDER...

...jag har hört dem, deras vemodiga pipande på avstånd. En tid har de hörts, men inte synts till.
Har märkt att ofta, ofta, dyker domherrarna upp vid fågelmaten först när det utlovas riktigt 
hundväder inom någon dag.
Jag har absolut ingen vetenskaplig grund, bara ett enkelt iakttagande.
På lördag dök de upp, hela gänget, fladdrade runt i syrener och plommonträd och käkade
solrosfrön som om de aldrig sett det förr. 

Meteorologerna bekräftar det domherrarna visste.

Höststorm.

Inte så tuff här hos oss som mer söderut, men höststorm i alla fall.
Det kan nog lugga till lite här längs sydkusten i alla fall.

Och ifall om. 
Nu är det ju inte så att stormar skulle vara något ovanligt, de har en envis
tendens att dyka upp varje höst, varje vinter, varje vår och ibland till och med på sommaren.
Varje år.

Och just därför, för att jag varit med om elavbrott både en och två och sju gånger, så
har jag lärt mig att förbereda mig.

Utan att vara det minsta stormhysterisk så finns det vissa rutiner jag har inför varje storm.
Ni vet, plocka fram ficklampor, ladda telefonerna. Se till att det finns torr ved inne.
Nå, ljus behöver jag inte plocka fram
de har jag inom räckhåll största delen av åren ändå.
Men jag ser till att det finns ljus också där jag kanske inte normalt har ljus, 
som på tuppen till exempel.

Och så det viktigaste! Isynnerhet inför natt-stormar.
Jag tappar upp vatten så det finns nog för oss att tvätta oss på morgonen.
Och så lagom till en kopp kaffe och te.
Nu har jag ingen vedspis här inne där jag kunde koka upp vare sig mat eller kaffe, så då
tar jag till det nästbästa: plockar fram mitt spritkök som jag vanligtvis har med mig på
de där lite längre turerna i skogen.

Kollar att det finns sprit i behållaren och tändstickor inom räckhåll.

En höststorm med eventuella elavbrott skall banne mig inte hindra mig från att få mitt 
morgonkaffe, och lillungen att få sitt morgonte! Lite så tänker jag.

Jag gör som domherrarna, förbereder mig. 
Varför skulle jag inte?

Det krävs så lite. Egentligen. Inte så mycket mer
än att se till att man har ett paraply med när det regnar.

Just därför blir jag så förvånad när jag hör hur många som inte gör något alls då storm, 
med sannolika elavbrott, är i antågande? 
Hur tänker man då? Berör inte en storm alla? Om den slår till ordentligt?
Nu talar vi ju inte om att bunkra upp för isolering i veckor.
Mina förberedelser tog exakt 4 minuter.
Veden och ljusen hade jag redan.

Och oberoende av el eller inte så dricker jag kaffe i morgon bitti......;)

Håll i hatten i blåsten!
Heja höststorm!



P.s aj jo...och så plockar jag in prylar som kan få för sig att flyga omkring när det börjar blåsa på
riktigt.
Nu börjar det yla i knutarna här....och jag kom just på att jag har ett par saker till som skulle må bra 
att komma i skydd - om jag vill att de skall vara hela i morgon, vill säga...


RÄTT FÄRGLÖST...




...är det därute. Inombords är det också lite uttömt.
I veckan flyttade vi ett kontor. Vårt, mitt och mina kollegers.
Till slut var det mesta på plats och allas datorer funkade och ett nytt sätt att jobba
har tagit sina första steg. Intressant - och annorlunda. Eller åtminstone annorlunda.

Drömde i natt att alla mina kolleger flyttade in i samma höghus - tolkar det som om jag nog 
fått en överdos av flyttande för en tid framöver. Men eftersom mina kolleger i drömmen 
var precis lika trevliga som de är på riktigt, så tar jag det som ett bra tecken, att jag åtminstone
inte tröttnat på dem. Och hur kunde man, de är faktiskt prima typer, hela bunten!




Kanske det är min introverta sida som ändå slog bakut för till fredagen hade jag bokat ledigt åt
mig. Efter all kaos, allt packande ner och packande upp, allt fixande och ordnande kändes en 
ledig dag som en exklusiv minisemester, även om den gick i pysslandets tecken här hemma.
Hela veckan hade inneburit långa kvällar, av olika orsaker.

Först på sen eftermiddag gav jag mig tid att ge mig ut och sniffa på havet.
Lät hunden springa av sig bland vassruggar och strandstenar.
Tänkte på hur olika syfte våra promenader har - för mig och för hunden.
Jag behöver få komma till ro, och den behöver få härja av sig.


Tänkte på att det kanske är sista gången jag träffar svanfamiljen för i år? 
Kanske de dragit vidare nästa gång jag kommer?

Deras flytt är kanske enklare än vår. Eller kanske inte?
Vi kan ringa en flyttbil, de styrs av instinkter och sådant.
Å andra sidan har de betydligt mindre bagage...


Vilket får mig att tänka på hur enkelt skulle vi människor klara av att leva - om vi måste?

Jag funderar nu och då på det här. Vad skulle vi skala av från våra liv om vi blev tvungna till det?
Roade mig ju med att testa på köpstopp här tidigare i år. Det var intressant att testa på det. Verkligen!
Jo, jag rekommenderar det åt var och en. Kanske det blir ett eget inlägg om det...

Mitt mål var ett halvår, det blev åtta månader. Sedan "tvingade" tonårssonens tillväxt i höjdled oss till 
att återuppta "shoppandet". Under tiden hade min vinterjacka sagt upp kontraktet, så även där behövdes
nyinförskaffning.  Mina vinterstövlar, som jag verkligen skött väl om med vårdande medel till läder, ja deras botten sade upp sig. Efter drygt ett års användning.
 De var inte speciellt billiga då det begav sig. Har prislappen kvar, 169 euro. Och ett drygt år senare är lädret i prima skick, men sulorna har sprickor, det läcker in vatten. Inte skoj!

Skall det vara såhär? Även om man vill satsa på sk kvalitet så håller det ändå inte...
Det känns...bara fel!


Om jag skulle behöva skala ner på min konsumtion, då skulle jag ju börja med att försöka satsa på kvalitetsgrejer. I det mesta. 
Men vad är kvalitet? I dagens läge?
Är det kvalitet på riktigt eller är det bara illusion av ett märke, som ändå
inte garanterar kvalitet på annat sätt än att man köper intrycket av kvalitet...?

Hmmm...

Men på tal om svanar, och om ni känner för att ge er ut i naturen trots det gråa vädret.
Just nu, detta veckoslut, pågår svanräkning
Har ni vägarna förbi där det finns svanar, delta, vet jag.

Det kostar inget - än en stund ute i naturen.
Och även om det är lite färglöst därute just nu, så finns det något att uppleva.
Det lovar jag!

Skönaste lördag till er alla!
från

VÄNDA PÅ KAKAN...

...jo, jag bakade på veckoslutet, vilket i och för sig borde ges ett eget inlägg, så pass sällan
som det händer, men tänkte ta itu med något som händer nästan lika sällan:
Nämligen aforismer, eller sådana där liknande små versen som dyker upp lite här och där nu och då.

Jag har ett lite ambivalent förhållande till dem.

Dels kan jag inte riktigt låta bli att läsa dem om jag snubblar över dem, och dels blir jag, oftast, rätt
irriterad över deras alldeles för självklara budskap.
Självklarheter är förvisso sanningar de med. Kanske just därför, men ja...det är något i sättet
att presentera det som blir lite för färdigtuggat ändå.

Men sen kan det hända att i den tätaste av aforism-kloka-och-tänkvärda-verser-djungeln
snubblar man över något som på riktigt får en (eller mig då) att tänka till.

Och i morse ramlade jag över en sådan:

"Ego says, "Once everything falls into place,
I'll feel peace."
Spirit says, "Find your peace, and then everything will fall 
into place."

(Marianne Williamson)



Ja-happ...Hur vana är vi inte att tänka så där som "egot"?
När jag fixat det å det , när jag fått/nått/mött/sett/ det och det...då är allt som det
skall vara, lite så. 
Jag gör det nog, de flesta gör det. Men ibland undrar jag:

Når vi någonsin dit? 

Är det inte då mer idé att försöka hitta tillfredsställelsen med det som är här och nu?
Än att ständigt jaga oss själva mot något ouppnåeligt mål, där målen dessutom ständigt ändras?

Någon kan tycka att det är det som driver oss vidare, motiverar oss? Sporrar?
Det ouppnåeliga. Att nå dit. Ända fram.

Men är det verkligen så?  

Jag gillar ju det där, som vänder upp och ner på kakan.
Kakan som består av våra tankar och värderingar.

*

Men min äppelkaka skall man lämna ifred för upp-och-ner-vändningar.
Den skall avnjutas på annat vis. 
Helst.



DET KRISPIGA...


...efter regnet.

Det har redan börjat skymma i trädgården. Nej, det är redan mörkt när jag smyger iväg genom
trädgården, över stigen av sten som gräsmattan håller på att sluka.
Det låter när jag går. Det krispar under crocsen vid varje steg jag tar.
Frosten har kommit. Och mörkret. Det doftar bara kyla och kallt hav.

Grannens katt blir skrämd för mig i sin mössjakt och drar iväg genom syrenbersån.
Lyfter tegelstenen åt sidan, den har som funktion att agera lås till bastun.
Eller lås och lås...

Stiger in. Det doftar ved och...ja liksom bastu. Utebastu.
River sönder tidningen från i onsdags, för det var den som blivit liggande på en
stol inne i huset och låg lagom inom räckhåll.
 Rispet av tidningen skär i tystnaden. För det är en så kontraster funkar. De äter
upp varandra och förminskar ytterligheter.

För bara någon timme sedan var det fullt fräs med allt som hör jobbet till. Och så lägger vi en 
flyttning på det. Nej, nej, det är inte, denna gång, jag som flyttar, men väl mitt jobb.

Kan inte påstå att det skulle vara så mycket enklare fast man är fler att dra lasset.
Det blir bara lite mer yrt, liksom. 

Så jag värmer bastun. Finns inget som nollar en så effektivt.
Det är tyst, det är skumt, det är varmt och mosar till ens själ på ett alldeles speciellt vis.
På ett återupplivande sätt.

Och förstår den nästan heliga relation många av oss har till denna
byggnad och dess hetta.
Dess famn. 
Där man fött och dött.
Blött och stött.

Och kommit ut renare - utanpå och inuti.

*

Efteråt går jag barfota genom krispigt gräs in till mig.
Det ångar om mig.
Och jag är renad. På alla plan.

ATT KISSA LÄNGST...





...så var det över för denna gång då. 
De riktigt stora pojkarna fick en hel värld att hålla andan medan de kände
varandra på pulsen och checkade upp vem som kissar längst.
Eller brydde en hel värld sig - egentligen? 
Gäspade man lite blasé bakom sin hand och tänkte att det ordnar väl sig åter.
Som det gjort, de senaste 78 gångerna USA har ramlat in i en situation då fyrken är slut.
Och man måste låna lite till.

Jag satt, än en gång, där på min terass med min kaffekopp, och försökte förstå.
Hur mycket skuld USA egentligen har.
Det är nästan 17 000 miljarder pengar.
17 biljoner.

17 000 000 000 000.

Det är hemskt många nollor det. 
Och läget är helt bisarrt! 

Om jag tänker mig en vanlig familj. Maja Meikäläinen och 
Sven Svensson. De förtjänar i månaden låt oss säga 6000 € .
(vi struntar i skatter här...)
Deras utgifter är ändå 8000 € 
 Vilket gör att det ju inte riktigt går ihop. Så där.
Så de vill låna lite. Traskar till banken och lägger fram sitt ärende.


Jodå, de kan amortera på lånet - men då måste de få låna ännu lite mer.
Och det är väl okej, för Maja och Sven har en så många som tycker att 
de sköter sina finanser så bra så. 

Ok, det här är väldans förenklat, men i grunden är det just så här det är.
Vi fasar över lilla Greklands statskuld som var vadå... något kring 150 % av landets BNP när
det sket sig där.
Redan 2010 gick USA över 100 % men är gud-vet-hur många AAA-rankade - trots det.

Medan de stora pojkarna grälar stannar 800 000 amerikaner hemma i väntan på att gossarna skall bli 
överens. De kommer att få sin lön retroaktivt för de två veckor de stannade hemma när (inte om) man 
än en gång kommer till överenskommelse. Så som alla de andra 78 gånger. Eller är det 77...?
I mina öron låter det som ett förfärligt slöseri.
Och detta upprepas igen. Som det nu ser ut om någon månad igen.

Varför låter det oerhört ansvarslöst i mina öron?
Och ändå finns förtroendet - för att ingen vågar något annat?
För då skulle himlen ramla i nacken på varenda en kotte på jorden, 
om man började tvivla - på riktigt.

Nä, det blir för stort för mig. Jag drar på mig mina handledsvärmare och fortsätter kratta.
Det blir lite kaffe kvar i koppen.

Lite ironiskt är de av "märket" GLOBE HOPE, ett företag som gör nytt av gammalt.
Jag vill ju så gärna tro på...det goda, det rättvisa. Men ärligt talat verkar det som om 
globen vår får dras med den ena märkligheten efter den andra. 
Undrar ibland om det inte är just jorden som håller andan - och inte världen.

Eller vad vet jag? 
Ställer krattan mot lönnen, tar mig till terassen och dricker en sista slurk av kaffet 
som givetvis hunnit kallna. Bläj, men så blir det ofta, jag glömmer kaffet.
Hittar på något att göra eller så åker jag bara iväg med mina tankar.

Jag matar mina fåglar, klipper ner lite vildvuxna buskar som kommer att gnissla mot fönstret när
höststormarna tar i med kraft. Här står jag med mina små vardagliga bekymmer och borde inte
orka bry mig om vem som kissar längst over there.

Men jag gör. För allt har med allt att göra. Precis allt. Och det känns lite... obekvämt.

Nej, det är inte så att jag samlar på mig en överlevnadslåda längst bak i skrubben, så 
illa är det ju ändå inte. Jag är inte heller lagd åt domedagshållet. Mitt motto i livet har 
alltid varit : allt ordnar sig.
Och det gör det oftast också - frågan är bara till vilket pris "allt ordnar sig".

Jag tycker det är lite bakvänt att världens ledande finansiella makt håller på
att gå i (åtminstone teoretisk) konkurs ett par gånger i året så där...
Att i landet där allt är möjligt kostar tre dygn på sjukhuset 22 000 €.
Och att en sjukförsäkring kostar samma där per månad som hos oss i året...
Något stämmer inte riktigt bara.

Ja, ja...det finns problem på närmare håll som man kan ta itu med, men när nu tankarna
ibland har den dåliga smaken att flaxa iväg.
Vad gör man?


Kanske tar man itu med middagen, fjällar gösarna ute vid stenröset.
Smeker katten som vispar runt benen med hoppfull min.

Ibland saknar jag det där riktigt enkla livet som djuren har.

Fast då talar vi ju om djur som har det bra....och vips är vi inne på en helt annan diskussion.

Just så där går det till - man bara halkar in på nya intressanta ämnen

Och jo, också jag har tävlat i att kissa längst, vi kvinnor kan ju testa på
det till exempel genom att placera oss uppe på en brant klippa...
...och så himla skoj vet jag inte om det var.
Och inte vann jag heller - om ni nu vill veta...?
Och inte höll världen andan heller. På sin höjd gjorde vi det. Om jag minns rätt?