SKYMNINGSLJUS...

...har fått lämna skogen för trädgården. Den har blivit riktigt styvmoderligt behandlad 

med en gräsmatta som fått växa hejvilt och minsann utnyttjat situationen.

Den varma hösten med lagom med regn har ju gynnat den, om man säger så.

Känner mig lite vilsen. Jag har ju alltid älskat det här med trädgård. 

Men det är som om det krupit in i ett latent puppatillstånd i det. 

Det kanske så livet är? Något får ta ett steg tillbaka för något annat.

Just nu lockar skogen, det vilda, mig mer än det tämjda.

Det har varit så en tid.

Talade här för en tid sedan med en väninnan sedan...ja, tidernas begynnelse.

Hon och jag vaknade till för det här med trädgård ungefär samtidigt.

Och vi var så himla ivriga! Allt, allt måste provas, testas, smakas.

Det är ett kvartsekel sedan. Men nu känns det annorlunda.

Nej, vi har knappast genomgått allt en trädgård har att bjuda på, 

men just nu känns det bra med en liten paus från det. 

Det känns lite som ett svek mot min nuvarande trädgård, men den klarar sig.

Den finns även utan mina planer, utan min ständiga närvaro, utan...mig.

Jag klipper gräset. Och vattnar blommor i krukor. 

And that's it. For now.

Senaste natt var en fullmåne-natt.

Den var kall. Natten.

Vaknade till silver i gräsmattan och glitter på hustaken.

Kände att jag blev lite tagen på säng av det där.

Vi hade ju sommar just?

Det var ju precis här innan som mjölkörten, rallarrosen blommade lite varstans.

Går en sväng med hund och grabb på kvällen.

Nu ser rallarrosen ut så här:

Vinden biter i oss. När vi går där längs havets strand faller årets första

snöflingor. Vattendrypande och tunga, men ändå definitivt snö.

Vi sträcker ut våra tungor och fångar några blöta flingor.

De smakar kallt. Så där som snö skall.

Och ändå känns de som inkräktare i en årstid där de inte är riktigt välkomna än.

Jag vill stänga fönstret till sommaren, men inte öppna dörren till vintern.

Inte än.

Men vem är jag att bestämma?

IDISSLAR...

...fortfarande på insikten att jag är testet-slog-i-botten-introvert.

Så många pusselbitar som fallit på plats. 

Flyger fram som en älva av tanken att en tredjedel av världens människor faktiskt funkar som jag.

Hisnande! 

Fast vi ju inte varken syns eller hörs så mycket så är vi rätt många i alla fall.

Den ljudliga biten tar de extroverta hand om med bravur, liksom....;)

Hur man är som introvert då och vanliga fördomar

(ur min synvinkel)

Jag gillar ärligt och djupt människor, älskar mina vänner 

men avskyr folksamlingar/stora fester/jippon.

Jag förvandlas till en hjärndöd amöba på mingelfester.

Jag står där med mitt tjusiga glas och undrar hur jag skall stå ut med att låtsas intresserad av

vad någon häver ur sig under de två minuter vi råkar mötas. 

Blir irriterad över att jag under dessa två minuter inte kommer att ha en 

chans att själv leverera något som helst vare sig 

intressant, fyndigt, eller av övrig vikt.

Det finns säkert de som kan uppleva oss arroganta. Men vi är inte. Vi är bara frustrerade på vår egen

oförmåga att tala om ingenting. Gärna med en rolig knorr.

Vi kan inte sådant. Vi vill tänka först. En dag eller två...sådär.

Jag är inte blyg. Har aldrig varit blyg, men om jag inte har något viktigt att säga så kniper jag käft.

Vill ju helst att alla andra också skulle göra det, men allt kan man inte få.

Man talar om man har något viktigt att säga. Punkt.

Resten av babblet är bara ljudavfall. I värsta fall.

Det är inte synd om mig om jag inte har någon aktivitet inplanerad för veckoslutet.

(veckan/månaden/året/resten av livet)

Det är lyx.

Tystnad är laddning. Egentid är som det finaste vin, det mjukaste läder, den tunnaste

kristall, som en utsökt parfym. Njutning. 

Trots det är jag varken inåtvänd eller enstöring.

Jag gillar verkligen människor. Annars skulle jag inte jobba med det jag gör.

Men i mitt arbetsrum finns det plats för exakt två besökare 

på en gång - och det är precis lämpligt - på en gång.

Lite så. Om man ställer det på sin spets.

Och så har jag en rock i min garderob. En extrovert-rock.

Den kan jag dra på mig om jag måste.

Det är bara det att den är så tung att bära att jag är alldeles utmattad när jag kommer hem

och får hänga upp den igen.

Nej, jag förnekar inte min läggning, mig själv. Absolut inte.

Ibland verkar det bara som om

man måste ta på sig den där rocken för att.

Det tror jag många känner igen sig i. 

Det förväntas att vi skall vara lite mer, lite annorlunda, än vi är.

Sådant stjäl bara energi. Av oss.

Och vi måste lägga oss i laddning igen, där i tystnaden.

Desto mer stress vi känner desto mer tystnad och ensamtid som motvikt behöver vi.

Vi är inte ledsna, arga, sura eller deprimerade. Vi bara laddar upp oss.

Som vuxen har man ganska lätt att ta för sig, att välja det man mår bra av.

Men alla dessa introverta barn och unga?

Vem ser dem?

Alla vill faktiskt inte hålla på hela tiden. Vara på G.

Det finns de som vill idissla.

Helst i fred.

HITTA HEM...

...i sig själv.

Den absoluta fördelen med att ligga däckad några dagar är att man har tid.

Och märkliga saker kan hända.

Såhär började det:

Jag ligger hemma och det är Hemskt Synd Om Mig.

Någon kommer på besök och placerar sig i min fåtölj och stjäl min tidning.

*prasselprassel*

Han ställer en fråga någonstans där bakom all trycksvärta:

- Hörru, vad betyder introvert, egentligen?

Jag mumlar något om inbunden - kanske?

Från min sköna tillvaro i soffans generösa famn sträcker jag ut en arm ur filtarnas mjuka famn

för att greppa min smarttelefon. Vad vore livet utan detta fantastiska lexikon? 

Aldrig hemskt långt borta från mig. Jag älskar min smarttelefon. Där finns liksom alla svar!

Jag googlar "introvert".

Jag skummar över text...hittar stycken: 

"Basically, an introvert is a person who is energized by being alone and 

whose energy is drained by being around other people."

What, what, what... är det här?

Hittar en recension på Linus Jonkmans bok;

Introvert - den tysta revolutionen

Någonstans här har jag tappat fokus på mannen bakom min tidning och

känner en hjärtklappning som inte beror på vare sig mannen (sorry) eller febern utan på

det jag läser.

Här beskrivs ju jag! 

Det var som f_n. 

Förlåt, jag svär sällan - men ibland händer det.

Har jag verkligen lyckats leva i 47 år med mina 

egenheter, eller vad man nu kan kalla dem, utan att veta att det 

faktiskt finns ett namn på det?

Jag laddar ner e-boken på fem sekunder och försjunker in i texten.

Det är så vi funkar, vi introverta, vi bara sugs med i något som intresserar oss

så de stackars människor som vi har i vår omgivning får tidvis känna sig

åsidosatta.

Jag har skämtsamt länge redan kallat mig en social ensamvarg.

Att det på riktigt heter introvert personlighet är nytt för mig.

Nytt och ruskigt intressant.

Det finns säkert en hel del vänner som himlar med ögonen och säger att

DET var väl inget nytt?

För mig är det det.

Det här vill jag återkomma till.

*

För första gången tror jag att jag vet hur det känns när någon homosexuell inser.

För första gången tror jag att jag förstår när någon med bokstavskombination inser.

Inser att det finns ett namn.

Att det finns en hamn - att man hittat hem!

RISIG TUVULL...

...eller så tokigt det kan gå.

Jag har väl stundvis känt mig lite risig så där under en tid.

Men vadå, det har varit mycket av både det ena och andra, som stulit energi.

Jag har stupat i soffan om kvällarna och inte riktigt känt igen mig själv.

På onsdag formligen släpade jag mig ut på en löprunda med hunden.

Drog iväg lite prutthurtigt sådär, men kom tillslut till den slutsatsen att det inte alls kändes speciellt bra.

Andfådd och totalt slut genade vi hem genom den skymmande skogen.

Slintar på en gren och utför några småakrobatiska rörelser med armar och ben för att hållas upprätt.

Det lyckas.

Följande morgon kommer jag knappt ur sängen.

Hela högra sidan är i uppror.

Kan andas bara ytligt och alla vridrörelser får mig att grina riktigt illa.

Va? Kunde jag försträckt mig såhär där i skogen?

Märkligt!

Släpar mig på jobb, men det blir inte bättre, snarare tvärtom.

Börjar frysa.

På kvällen stiger febern. Den stiger och stiger.

Till slut bara skakar jag av frossa och lägger mig i soffan.

Då känner jag att jag inte vill få luft!

Men vad är det här?

Sätter mig upp och får lite lättare att andas. 

Käkar febernedsättande och tycker synd om mig.

Vad händer?

Varifrån kom det här?

Hos läkaren, nästa förmiddag, tar det henne två minuter att konstatera 

lunginflammation.

-Va? Men jag har ju inte varit förkyld ens! Lite risig jo, men ingen förkylning! 

Jag har ju bara försträckt mig lite?

Lunginflammation? Du skojar?

Det gör hon inte.

*

Jag har aldrig haft lunginflammation förr.

Jag har väl tänkt att det är något som barn och gamla tanter råkar ut för.

Och gubbar för den delen.

Att man måste vara förkyld innan.

Men här sitter jag och andas ytligt och har lovat ta det lugnt.

Det skall inte bli så svårt.

Varje andetag känns och om jag blir ivrig, som nyss, och gick efter posten så står svetten i 

pannan som om jag löpt en bättre runda.

Ser planerna för veckoslutet smulas sönder.

Och har lite svårt att ta till mig att det jag trodde var en försträckning 

visade sig vara något helt annat.

Får en påminnelse igen om hur viktigt det är att värdesätta att man är frisk.

Även om det här går om på en vecka eller så, så har det fått mig att lite stanna upp och tänka.

Hur viktigt det är att man är lyhörd på sin kropp.

Jag var inte det, jag trodde min trötthet berodde på stress 

(kan ha med det att göra att mitt immunförsvar är nedsatt och att jag därför åkte på en lunginflammation) 

och att det onda i sidan berodde på överansträngning.

Utan den där febern skulle jag nog aldrig sökt mig till läkare.

Nu är det bara att vänta att penicillinet gör sitt och under tiden sitta och titta på när 

granntanten bakom staketet bökar på i sin trädgård. 

Jag blir andfådd av att bara se på!

Så tokigt det kan gå!

VEM BRYR SIG...

...om hundra år?

Råkade på en artikel häromdagen som handlade om vad människor mest ångrade på

sin dödsbädd. Det är australienska sjuksköterskan Bronnie Ware som jobbat på ett

hem för människor som är döende. Hon lyssnade på sina patienter/kunder...människorna,

och skrev en bok om vad döende människor mest ångrar.

(The top five regrets of the dying heter den).

Den mest vanliga orsaken till vad man ångrade sig var att man inte uppfyllt sina drömmar.

Att de lyssnat för mycket på vad andra tyckte, genom hela sitt liv, och inte gjort som 

de själv velat.

Nu finns det ju en del viktiga personer i vars och ens liv och deras åsikter väger säkert tungt. 

Och så skall det förvisso vara. 

Men rätt ofta tror jag på att man låter just "man" styra

vad man gör, hur man skall tänka, vad man skall tycka.

Vad skulle folk säga?

Är det så?

Eller när har du senast gjort något som skapar förundran och oförståelse i omgivningen, 

bara för att?

Bara för att det är något du vill. Även om det är lite...udda? 

Något som får ögonbrynen att lyfta sig hos någon.

 Har kanske själv haft den goda turen att jag med modersmjölken redan fått någon form av 

immunitet mot "vad skall andra tänka"-tänket.

Det har varit hemskt skönt. För egentligen bryr jag mig inte. 

Vad andra tänker.

Någon gång har jag tänkt att det är bland det viktigaste och värdefullaste

jag fått med mig på min vandring.

Det ger en märklig känsla av...frihet?

Lite beklämmande läser jag i artikeln att det var den alldeles överlägset vanligaste

saken man ångrade. Där på dödsbädden.

Att man inte levt sitt liv som man velat, utan levt ett liv som andra förväntade att man skulle göra.

Det är rätt sorgligt!

Jag har en tonåring här hemma. Ni vet den där åldern när man helst skall vara precis

likadan, helst en klon av alla andra.

Jag har väntat på när det skall komma tjat om ....när alla andra har, alla andra får, alla

andra...blablabla.

Det har inte kommit.

Förde det på tal här en kväll. Om han, grabben, känt att han måste vara på "ett visst sätt".

(Ni vet sådant där tonårsmamma-barn-samtal som man får för sig att man kanske borde föra...)

Han tittade helt oförstående på mig.

- Varför skulle jag bry mig om vad andra tycker? Det har du ju inte heller aldrig gjort! 

 Jag måste medge att jag blev lite förstummad.

Utan att jag ens varit det minsta medveten om det hade jag (tydligen) förmedlat något vidare.

Något som jag själv fått mig tilldelat.

Att inte bry sig, eller att inte bry sig om (vad andra tänker) är två nästan motsatser.

Jag bryr mig faktiskt en hel del om människorna i min närhet. 

Hör till de där som helst vill att alla skall ha det bra och kan oroa mig en hel del när så inte är fallet.

Men jag orkar inte bry mig om vad människor i min omgivning har för åsikter om 

hur jag lever mitt liv, 

vilka beslut jag tar och vilka val jag väljer. 

Lika lite bryr jag mig om hur andra lever sina liv.

Men jag bryr mig. Om. Människorna.

Det är skillnad.

Jag vet inte....förmodligen kommer det att vara en hel del ändå som jag ångrat att jag inte gjort den dagen det är min tur att se tillbaka på mitt liv.

(Kanske en del att ångra som jag gjort - men det tar vi en annan gång...;))

Men vad som gör skillnad är att välja med hjärtat när tid är.
Att vara sann mot sig själv.

Sedan tror jag att det spelar mindre roll vad "grannen" tror.

Om oss. Om dig och mig.

Jag tror det gör skillnad - inte för "grannen" men för oss.