EN BLÅ STUND...

...ibland har jag en sen morgon. 

Oftast är det också en seg morgon.

Ibland händer det att jag stannar kvar i sängen och lurar, lyssnar på tonåringens morgonpyssel då han gör sig klar för skolan. Viktigast är att jag hör pysslet - att han vaknat och inte ligger och lurar som mor sin vill säga. I morse var en sådan morgon.

Lillungen tassar och tisslar med sitt. Fixar frukost och letar strumpor. Packar skolväskan.

Svär, tyst, så jag inte skall höra när han slår tån i något.

Jag ler i dynan.

Märklig känsla. I årtionden har jag varit den som varit vaken innan, sett till att alla morgonrutiner blir skötta. Nu plötsligt är det helt legitimt att stanna kvar i sängen - även en vardagsmorgon - då jag börjar mitt jobb lite senare.

Oftast stiger jag ändå upp samma tid som alla andra morgnar, men i morse kändes det skönt med att få ligga kvar och dra sig en stund.

Hör ytterklädernas prassel när grabben tar rocken på sig. 

- Hejdååå!!! ekar mellan tamburväggarna, och i det samma hör jag ytterdörren smälla igen.

Hunden, som ligger som en kringla i fotändan av min säng, rycker till och tittar yrvaket och med terrierskägget på sned, omkring sig.

Hörs ett litet sömningt; mrrfhhh!

Skall väl föreställa en kombination av morr och skall.

Inget att bli imponerad av.

På en sekund har hon åter hittat tillbaka till sömnen och gnyr bara sakta när jag flyttar på mina fötter.

En sovmorgon till vardags ruckar lite smått mina cirklar.

Är så van att gå på autopilot dessa vanliga, tidiga, morgnar så när det inte är så, ja då blir jag tvungen att hålla extra koll på klockan för att inte försena mig. Inte en sen morgon. Skulle vara snopet?

Medan kaffet kokar står jag och hänger över arbetsbänken i köket och ser ut över trädgården och mot det gamla torpet, som fått namnet Ateljé. Och Bastu.

I ett och ändå separat.

Där ligger torpet tyst inbäddat i sin vinterbädd. Väntande.

Häller upp kaffet i en kantstött kopp som blivit min AbsolutaFavoritMorgonKopp för sin generösa storleks skull. Slötittar ut på fåglarna som flyger skytteltrafik mellan busken och fågelbrädet.

Bra, där finns mat än, behöver inte fylla på där än.

Hunden kommer ner tassande, får sin frukost, sin morgonsväng, gör sitt morgonbestyr.

Katten, som vaknat långt innan mig och redan väntade på mig nere i köket, har hoppat upp på fönsterbrädet och tittar förstrött ut när vi, hunden och jag kommer in tillbaka.

Jag dricker ett kopp kaffe till.

Det är lätt hänt att jag skulle välja att stannar kvar i den lite drömska, tröga, morgonen.

Om jag kunde vill säga.

Sköljer koppen och tar itu med att göra mig i ordning för en dag på jobbet.

Just dessa sena morgnar gör kontrasten så stor.

Mellan tempot på jobbet och det Stora Lugnet härhemma.

Ibland har jag svårt att slita mig. 

Skulle så gärna stanna i den blå stunden lite längre.

*

En halvtimme senare, med håret uppsatt och jobbeklädd, startar jag bilen och backar ut genom grinden.

Radion spelar en låt, något jag hört hundratals gånger, men som egentligen inte säger mig ett skvatt.

Inte ens berör, egentligen.

Nyhetstrudelutten tar mig senast tillbaka till verkligheten.

Gasar på och rattar via småvägarna ut mitt svarta schabrak på stora vägen.

Hastighetsmätaren visar på 100.

En ny vardag har satt i gång.

Den blå stunden är borta.

I SKYMNINGEN...

...en helt vanlig måndag.

Jag rattar min bil, vars ena framlykta tröttnat och borde bytas, hem genom snöyra.

Hemma ligger en förkyld tonåring i soffan, inbäddad och lite ynklig.

Radion i köket spelar käck musik medan jag matar hund och katt och förbereder middagen.

Efter middagen kallar snöskottandet.

Hunden beter sig som en sinnesförvirrad. Jag tar på mig samma kläder som jag brukar då vi skall ge oss ut på en löprunda. 

Hon, hunden älskar det, jag jobbar på att älska det. Det tar sig. Sakta, sakta, men säkert.

Nu är jag uppe i 16 gånger av 100.

Stänger dörren framför en snopen hundnos och tar itu med att skotta snö.

Igen, än en gång, för hur månte gången i vinter? Har jag ingen kolla på.

*

Räknar snabbt; 

Medeldjupet på snön, om man mäter där snön fått falla fritt är ca 80 cm i min trädgård.

Min trädgård är dryga 1200 m2.

Det blir alltså ca 960 kubik snö.

Cirka 1000 kubik om man räknar drivorna med.

En bussigare flyttbil rymmer ca 50 kubik, visst?

Så för att transportera bort all snö från min lilla gård skulle det med andra ord krävas minst 20 stycken fullstora skåpbilar. Till brädden full-lastade med...snö.

*

Jag skottar vidare i skymningen och lämnar tankarna på skåp- eller lastbilarna.

Solen får ta hand om det här - och här finns ju en del att bita i - för vårsolen...

Lagom varm i(nnanför) kläderna ger jag mig ut på en kort löprunda med hunden.

Den 16:e av de hundra jag i ett svagt ögonblick lovat genomföra.

Vägarna är rätt så oplogade, snöfallet har övergått till underkylt duggregn, 

vinden viner från havet och man skulle ju kunna tycka att det är motigt...

Men det är det inte. De första tio gångerna var det så. Onekligen. Men nu var det riktigt skönt faktiskt!

Som fd kortdistanslöpare (var i tiderna en jävel på 100 m) har jag verkligen fått jobba med att  t a  d e t  l u g n t. Sakta på tempot, förkorta stegen för att inte vara kräkfärdig efter 500 m.

Mina skenben har ropat på nåd, närapå önskat amputation, men efter envishet gav det med sig.

Nu är det bara - nästan riktigt skönt!

Konstigt egentligen, för det trodde jag inte. Jag trodde inte att man kunde längta efter att ge sig ut igen redan då man stod där i duschen efteråt.

Men det hände. Mig. Mycket märkligt.

Kanske det är nykomlingseufori? Förmodligen så?

Hunden skrynklar lyckligt ihop sig breved mig i soffan.

Hennes tunga, lugna andning smittar av sig på mig.

Vi är båda tillfreds.

Tonåringen har återkommit från de förkyldas dimmiga värld och rycker bestämt upp kylskåpsdörren.

- Jag är hungrig, har vi något att käka?

Inget tecken på att man är på bättringen är så hundra som att kylskåpet lockar ett par timmar efter middag - om man är tonåring vill säga.

Skymningen har lagt sig över det lilla huset, dess lilla snöfyllda trädgård och alla dess invånare. 

Lugnet en måndagskväll är precis som det skall vara.

Och på köksbordet, där i skymningen, står en kruka med vårlökar och väntar på sin tur.

Struntar i att snödrivorna står meterhöga utanför fönstret.

Kanske jag borde anamma samma, lite kaxiga attityd i min vårlängtan?

DET ÄR NÅGOT MED SOPPA...

...och vinter, som bara gifter sig så där otroligt bra.

Jo, jag tar tillbaka allt mitt svammel om vår hit och vår dit.

Gårdagens snöstorm skänkte lite vitt ludd från himlen.

Lite vitt ludd till. 

Så mycket vitt ludd, även kallat snö, har... näe, egentligen orkar jag inte med snörekord.

Inte ett till, även om det slår de senaste 30 åren. 

Det bara är nog nu!

Men när man nu en gång inte riktigt kan välja vår fast man vill, utan lever i en verklighet då vintern är och finns, och tydligen verkar vilja stanna en tid framöver ännu, då finns inget som tröstar, och värmer som en soppa!

Soppa är vintermat.

På lekstugans tak ser man snöns "årsringar". Hur det har snöat och däremellan varit blidväder så snön satt sig och bildat mörkare lager av packad snö.

Utan de här blida perioderna, då snön krympt ihop, skulle vi säkert ha dubbelt mer snö.

Vill helst inte tänka på det...

Till förrätt blev det en enkel sallad med groddar. Det är något i groddarnas smak som får mig att tänka på vår. Där finns våren som mina smaklökar minns den.

Fräscht, saftigt, nytt, grönt.

Och du milda himmel så varenda ett vårtecken, vårsmak, vårkänsla ändå behövs nu!

För i dag var dagen då min trädgårdsbänk försvann i snön. Och mer är på kommande!

Bilden till vänster är från det första snöfallet som föll. Då jag ännu trodde att jag skulle hinna plocka undan bänken. Följande dag var den fastfrusen - och har inte tinat sedan dess...

...och till höger ser ni det jag nu kan skymta av bänken.

Inte så mycket.

Det behövs mycket soppa än - att värma en kropp och en själ, som längtar vår, men som lever vinter.

Just nu känns det som om de enda som tror på vår är fåglarna. De kvittrar och håller på. Ugglorna hoar.

Spillkråkan knackar och kråkan gör sig fin.

Fast - de har väl inte såååå stor hjärna, och så går de väl mer på känslan?

Av ljus.

Och DET har vi ju, onekligen. Ljus.

Men så har vi snö...också. 

*suck*

MATA LÄNGTAN...

...jaha, så var det dags då. Att börja mata längtan av sommar.

Och vad passar väl bättre till det än en dag då vinterstormarnas Magnum-version bestämt sig för att höja rösten och ryta till riktigt ordentligt?

Ute vräker snön ner vågrätt och temperaturen kryper neråt och neråt.

Nå, inte ens jag trodde att det skulle svänga bara på grund av ett datum i kalendern.

Så därför måste man mata vår- och sommarlängtan lite.

Idag hade vi en jobbedag tillsammans med arbetskompisarna.

(lugn...inget sammandrag om det).

Platsen vi var på var ett alldeles underbart konstnärshem.

Det är alltid lite mer avslappat, lite mer personligt, lite mer jordnära att ha möten hemma hos någon.

Konstnären i fråga råkar vara bror till min kompis sedan många år, och hon däremot råkar numera också vara min kollega. 

Eftersom det ändå var frågan om någons privata hem, lät jag kameran vila i väskan medan vi var där.

Men om ni vill kolla in konstnären i fråga så hittar ni hans hemsida här.

I grannskapet, däremot finns ett snickeri.

Snickeri, bara tanken på det får mig att le.

Jag kommer ju från en familj som har snickrande i blodet, som alltid uppskattat det där gedigna.

Det där när man inte tar genvägar.

Sådant gör mig lite varm om hjärtat.

Där ute på landet, bland öppna åkerlandskap i gammal jordbruksmiljö finns ett litet snickeri som valt att satsa på det där gedigna.

Ni som känner mig, vet att jag inte alldeles lätt kastar in reklam i min blogg.

Men här finns ett par kriterier som gör att jag ändå gör det.

För det första är det för att produkten är rätt.

Och så för att det är ett företag här i min hemkommun - och på så sätt när-"odlat".

Till min glädje kunde ägaren av snickeriet ta emot oss, och bjuda på en presentation 

av företaget på typ nolltid. 

Vi talar om ett litet snickeri som (främst) gör trädgårdsmöbler enligt gamla modeller, gamla metoder och av väl utvalt material och med äkta hantverksmetoder.

Ni vet, sådana där trädgårdsmöbler som man gjorde förr. 

Som bara håller och håller och håller.

Jag minns min barndom.

Från det som jag överhuvudtaget minns något alls tills det som jag tassade iväg till mitt eget liv hade vi samma utemöbler. Och inte nog med det. Jag hittade gamla foton från 15 år innan jag föddes, och de där samma utemöblerna fanns med där! 

Och det är ju så det skall vara!

Billigt blir i längden dyrt. För dig - och för miljön.

Vart hamnar de billiga plaststolarna man får för någon liten slant efter några fjuttiga år?

På soptippen. Nej, de finns inte längre där på ens egna bakgård - men de har inte bara försvunnit för den sakens skull.

En gediget byggt trämöbel håller i årtionden - och efter det kan man såga den i bitar och värma en god bastu på det...

Många kanske hickar till över priset.

Nämen hallå, jag får fyra stolar för en sådan här i BilligaHarVadSomHelst-hallen.

Må vara...men hållbarheten är inte densamma. 

Här talat vi om bästa råvaran, tätvuxet lokalt furu som fått lufttorka i några år.

Till möblerna används den kådrika kärnveden. Så som man gjorde innan.

Innan slit och släng.

Må vara att det svider i plånboken. Om man måste köpa hela trädgården full av möbler på en och samma gång vill säga.

Men måste man det?

Om man verkligen vill satsa på kvalitet, är det då alldeles en befängd tanke att faktiskt vänta lite, spara till det man vill ha?

Måste man alltid få allt, på en gång, åt mig, nu?

Tidlöshet tar inte slut, faller inte ur modet, är inte totalt ute på ett eller två, eller fem år.

Varför inte satsa på det istället? 

För miljön, för det närtillverkade och faktiskt också för din plånboks skull - på lite längre sikt.

Och för att det är så vackert! Så funktionellt! Så beprövat bekvämt!

Bilder från ett snickeri, precis innan marsstormen, kanske inte framställer de här möblerna i sin bästa miljö. Men ta en sväng in på företagets hemsida - om inte annat så för att mata längtan.

På vår och på sommar.

Mata drömmarna HÄR.

OM LÄNGTAN...

Första mars.

Nu är det liksom lite legitimt att få känna våren där inom sig.

Säga det.

Jag längtar så!

Jag struntar i att jag i ärlighetens namn inte mer ser vilken färg jag har på min bil. I och för sig ser jag inte heller vilken färg grannen har, och inte någon annan bil heller.

Och nej, jag har inte blivit färgblind, det är bara det att alla bilar har en liten smula, bara en liten, men rätt vältäckande likfärgad yta av äkta vägträck på sig.

Jag struntar i alla kackakorvar av alla världens hundar  som sakta ploppar upp som svampar efter regn längs alla promenadstråk.

Jag struntar i att snön längs vägarna ser ut som snödrivorna kunde se ut invid ett kolkraftverk som exploderat, eller något.

Jag struntar i att meteorologerna varnar för stormvindar med snöstorm och väldans många köldgrader.

Jag har våren i mig ändå!

Och jag längtar mig sjuk efter att kunna gå ut i trädgården och snipsasnapsa av en ros av busken där invid bastuknuten, lägga den i en liten vas och låta den svaga rosdoften krypa runt i huset och skapa den där sköna, lite stillastående stämningen som vi alla såväl behöver för att komma lite ner i tempot som onekligen ibland kan bli lite uppskruvad - av olika orsaker.

Vi har väl alla lite olika saker som stressar oss. 

I morgon är det jobblördag för mig, och så har jag just ordnat med ett litet extra program utöver det där som har med jobbet att göra. Det där med jobb slipper ni, men från det övriga delar jag med mig lite...

...som inte kommer att lindra er längtan efter vår och sommar det minsta - jag lovar!!!