...det ligger någonting magiskt i att åka ut till stuga för första gången efter vintern. Av praktiska skäl blir det ofta så att det är till påsken med dessa extra dagar ledigt. Påsken har ju en tendens att åka lite hit och dit i kalendern, så det har blivit påskar med totalt istäcke och påskar då man pysslat på i t-skjorta.
Ett år hade jag glädjen att få uppleva islossningen. Det är mäktigt!
Då vi kom ut låg istäcket över hela havet, under natten började det smälla. Det var hårda knallar, som gevärsskott då isen rämnade.
Den natten var varm. Och det var de följande dagarna också. På tre dygn hade hela istäcket försvunnit, och havet flödade fritt.
I år, var havet så gott som isfritt då vi kom ut. Vinden hämtade dock ett flak med issörja som också det försvann medan jag var inne och kokade en kopp kaffe.
Naturen är snabb såhär års. Det händer saker i en handvändning. Havet lever.
Havet lever ja, och vinters stormar har samlat upp vass på stranden.
Ibland struntar jag i att göra något åt vasshögarna.
I synnerhet om det inte stormat så mycket att vassen kastats upp långt på strand, då brukar den nya vassen gömma resterna av vassen som var.
Men i vinter har det stormat rejält. Vass finns lite här och där på klipporna. Och den kanske mest rogivande vårsyssla här är att bränna upp dessa vassruggar.
Det gick så där, för vassen var ännu alldeles för våt för att elden riktigt skulle ta fart, så det får bli till en annan gång. Kanske nästa veckoslut? Det har lovats rejäla plusgrader till veckan och då hinner högarna torka upp och är redo för dessa små amatörpyromaner som döljer sig i mina familjemedlemmar.
Det blir som att få elda upp vintern när man får sätta fyr på dessa högar.
Ganska njutningsfullt!
Och så påskharen ja.
Den som en dag om året värper.
Och dessutom värper chokladägg.
Påskharens långvariga assistent, dvs jag, är varje år lika road av ungarnas desperata letande av dessa åtråvärda påskägg som värpts ute i naturen - på de mest underliga ställen.
Assistentens roll, dvs min, blir för varje år aningen svårare då det faktiskt bara finns X-antal riktigt bra gömma-påskägg-ställen intill en sommarstuga som ungarna inte redan känner till.
Men uppe i tallen - det var nytt för i år - och jag kan avslöja att det dröjde en stund innan det sista ägget hittades.....mmmm, vad påskhareassistenten njöt av sitt kluriga påhitt.
Och nästa år blir det ä n n u svårare!
Även den lilla hunden utsattes för sök-program.
Äntligen, när snön börjat ge med sig kan vi börja träna spår igen.
Lite rostigt efter vinterns långa avbrott.
Rostigt närmast för mig som lade ut alldeles för enkla spår - och dessutom glömde spårlinan hemma - men lite övning blev det i alla fall!
Och jag undrar om inte just detta är det allra bästa med stugpremiär? Alla dessa små, små saker man gör. Pysslar på, utan större krav.
Krattar gången till utetoan, bränner lite löv, samlar ihop nedfallna kvistar, snyggar upp.
Tränar hund, löser korsord, breder ut renfällar på utesoffan och pausar med en kopp kaffe i solen.
Värmer bastu, lyssnar på vilka fåglar som anlänt, umgås, kryper upp framför brasan med en bra bok.
Och äter gott. I gott sällskap.
Ibland tänker jag att det här är just det jag älskar mest av allt.
Det enkla livet. Ett enkelt levande.
Och när kvällen lagt sig, och jag kliver ut ur bastun och möts av denna syn:
...då förundras jag över den enkla skönhet som finns.
Som finns där omkring oss alla, även om den kan se lite olika ut.
Och hur sällan vi verkligen stannar upp och bara njuter av allt det enkla - och vackra.
För en solnedgång är vacker, oberoende av plats, bara man ger sig tid att uppleva den.
Och tid, det är det jag upplever att jag har så mycket mer av här än någon annanstans.
Och det är det som känns så otroligt befriande!
Samtidigt som jag funderar på varför det måste vara så?
Men det får nog bli ett alldeles eget inlägg om det.
Varför det är så?