GAMLA GODINGAR...

...har plockats fram på bordet i vardagsrummet. Dessa har sin givna plats, liksom böckerna som startade min kärlek till fransk inredning, dansk-fransk inredning, Shabby Chic, you name it. Kärt barn har många namn.

Jag tröttnar inte att tumma på dessa böcker lite nu och då. Många böcker i samma stil har utkommit sedan dessa, men för mig är de här ändå de som får mig att spinna inombords.

Som får mig att sucka av välbehag, när mitt behov av att titta på vackra ting gör sig hörd.

Ändå har det varit intressant att märka hur huset, hemmet, ändå har sin egna vilja. Mycket av det jag hade innan, i det lilla, gamla gula huset, har fått följa med. Endel saker har hittat sin plats, endel kommer inte alls att passa in och får fortsätta förgylla vardagen hos någon annan.

Jag kan inte förklara det med att jag skulle ha ändrat smak, men det är som om väggarna talade till mig om hur de vill ha det.

Okej, det där lät lite att ta i...hahahaa, men ni förstår vad jag menar.

Mitt förra hem var en romantisk liten villa med sneda väggar och handblåst fönsterglas. Trägolv.

Nu har vi landat i en lägenhet med raka väggar, ganska modern, trots sina spröjsade fönster och det mesta av möbler och sådant har jag behålligt, inte skaffat så mycket nytt. Men, men...

Det är inte bara lägenheten som är ny, familjen är det också. Från att ha varit en fyrapersoners familj, barn och vuxna, hundar och katter i en mysröra är vi nu mamma och tonåringsgrabben.

(Ja, hund och katt då, men de hör liksom alltid till...)

Och det känns som om det vill komma in lite grövre ting i allt det skira romantiska som var härskande i mitt hem innan. Lägenheten har talat liksom.

Ändå kommer jag aldrig (farligt ord) att överge denhär inredningsstilen.

Jag har bara upptäckt nya nyanser i den. Och det är så det är när det är som bäst. 

Man upptäcker nytt och känner in vad som passar.

Kanske det allra bästa med att vara en inredningstoka?

(Och jo, jag loooovar - snart kommer det före och efterbilder, men som den skarpsynte kan ana på den första bilden så finns det lite bokhögar här och där, en vilsen spegel och ja, ett och annat som undgick loppisödet i lördags.)

Men pynta vardagsrumsbordet - det måste man ju?!!!

Ha en riktigt skön vecka nu alla!

kram på er!

M.

BLIR SÅ HÖG...

...av hösten, kan inte bara rå för det! 

Igår fick jag skramla ihop all min karaktärsfasthet och kurage för att inte kasta mig ut i skog och mark och bli sådär härligt hög av höstluft och höstsol och höstdoft utan stannade inom de fyra väggarna största delen av dagen och rollade gästrummet. Vilket i och för sig inte är vare sig ett stort arbete eller tidskrävande, men det som tog mest tid, och som var mest motbjudande, var att tömma rummet först.

Ni vet hur det är, behöver man inte ett rum riktigt sådär dagligdags, så vill det ha en liten tendens att bli ett förvaringsutrymme för allt som-skall-tas-itu-med-vid-ett-senare-tillfälle.

Men nu blev jag tuff mot mig själv! Verkligt hård liksom. Skoningslös.

Istället för att snoka redan på ett annat utrymme som kunde belamras med dessa lådor fyllda med grejer som inte riktigt hittat sin plats i det nya hemmet, så åkte jag iväg till loppis.

Inte för att fynda något, utan för att slänga in tre-fyra flyttlådor med diverse ting framför den förvånade loppistanten.

- Vill du köpa det här av mig innan jag ångrar mig? Fort skall det gå!

Hon rotade en stund i lådorna och nickade.

- Bra, då är jag av med det! sade jag, tackade för pengarna och traskade ut i höstsolen.

Man kan bli lite hög av att göra sig av med saker också. 

Skönt!

Och så fick jag ett efterlängtat sms också.

Mina kakel har kommit! Yihuuuu! Snart slipper jag gipsskive-looken i köket! 

Också en sak att bli glad över!

Hoppas ni också haft en bra helg! 

FR...FRRR...FRRREEDAG...

...ligger jag och spinner när jag vaknar om fredagsmornarna och leker katt och försöker få alla sömndruckna ben och armar som hör till mig att komma igång genom att sträcka på sig sådär som katter gör.

Ååååh, det är så skönt.

 Och så kan man spinna lite extra bara för att det är fredagmorgon.

Morgonkaffet ute på terassen i morgonsolen får även mina hjärnceller att sakta vakna till liv och börja snurra på. Jag kan inte påstå att de skulle alla gånger spinna, men snurrar på på något vis brukar de nog göra.

Igår fick jag min nya kökskran installerad, och jag roade mig halva kvällen att bara tappa vatten om och om igen. Kranen som jag hade innan hade nämligen bara två lägen kändes det som. Inget vatten alls eller så Niagara falls-växeln.

Ni vet när man har lite tomatsås kvar efter pastan på tallriken och bara lite försiktigt skall skölja av den och så går kran-eländet i gång med att tömma hela vattenledningens kapasitet på en sekund rakt ner i tomatsåsen...Ja, ni kan ju föreställa er resten?

Man byter bort sina rödprickiga kläder och roar sig med att skura tomatsås från golv och väggar en liten stund.

Jag har försökt öppna kranen f ö r s i k t i g t men det hjälper inte. Det är antingen on eller off som gäller.

Och jag menar, man skall kanske inte behöva fundera på hur man skall öppna en kran? Varje gång?

Men nu, nu har jag en kökskran som spinner igång och ger ifrån sig vatten i riktigt lämpliga doser för ett hemmakök, inte som om jag skulle behöva släcka bränder...

Och jag?...ja jag spinner bara jag ser kranen!

Krrrrr....

I VÄNTAN PÅ KAKEL...

...står köksrenoveringen stilla. Tur att man har några andra små projekt som ligger och dräller och väntar på en liten insats både här och där. Det finns ser ni, småsmå ta-itu-med lite här och där, faktiskt så till den grad att jag inte ens nödvändigtvis ser alla projekt mer.

Ni vet den där blindheten som kan dyka upp vid slutskedet av en renovering eller husbygge?

Man bor in sig och sedan plötsligt en marsmorgon tre år senare, sitter man och dricker sitt morgonkaffe, låter blicken svepa över hemmet och ser:

- Nämen herregud, där saknas det ju lister helt och hållet, utropar man förvånat, och sätter kaffet i halsen, och resten skvalpar man över köksbordet, den olästa tidningen, och gärna lite i famnen också.

Typ sånt.

Sovrummet har jag nu så gott som klart, enligt mig då.

Jag kan nästan stå där i dörröppningen och smälla lite med hängslen.

Det saknas visserligen lite små detaljer här och där, gardiner som jag beställt och väntar, och väntar, och väntar på...Nytt sängöverkast, som jag inte ens beställt eller hittat, men som jag vet hur det borde se ut...

Men i det stora hela är det ändå klart.

Ja, ni vet.

Tyckte jag...tills jag hade en kompis på besök häromdagen som inte alldeles försynt undrade om mitt tak i sovrummet verkligen skall bli och se ut som det gör nu?

- Vadå,? Taket?

Och så lyfte jag blicken och blev smärtsamt påmind om att där lurade, väntade stillsamt,

ett litet (men mycket bortglömt) projekt på mig.

Ett projekt som jag tydligen inte ansåg var prio ett precis då det gällde att få vatten att rinna i kranarna, och lampor kopplade.

En tredjedel av sovrumstaket väntar nämligen på målning efter att jag rev ut ett väggfast skåp då jag flyttade in mitt tingeltangel där.

Nu ser taket ut som ett skabbigt gråsälsskinn med spackelfläckar både här och där.

Härligt!

Och tänk. Det där har jag faktiskt inte sett på länge!

Kan delvis bero på att det är tämligen mörkt när jag kryper ner där i min lya och delvis säkert på att jag är ganska bra på att försätta mig i en lidrig komatillvaro innan huvudet nått kudden.

Och jo, taket skall nog bli vitt och fint.

Vi skriver in det på plats 372 i priolistan. 

Och flyttar draperisömnaden lite högre upp.

Så har jag nåt att göra...

...i väntan på kaklen!

M

HÖSTEN ÄR BARA BÄST...

...det är bara så. Jag tycker ju att alla årstider har sin charm och på våren kan jag dras med i yran av allt det nya som slår ut, på sommaren kan jag förföras av värmen, av havets kluckande, och på vintern kan jag andlös stå och beundra allt det vackra en frostkall dag kan åstadkomma.

Men hösten...inget slår hösten.

Det är som om jag lyckas gå ner i varv på ett helt annat sätt. Jag behöver bara gå ut i en höst-tyst skog, eller vandra över en stubbåker, eller sitta på en klippa insvept i en varm tröja och yllesockor och tokglo över havet för att jag skall känna lugnet komma svepande och lägga sig som en skön filt över axlarna.

Luften är fri att andas och himlen så avlägsen och solen sådär vänligt varm och go som...som...som en snäll ko liksom.

Vi är ju alla olika, och under olika skeden i mitt liv har behovet av tystnad och space varierat.
Nu är jag inne i en period då jag behöver det mer. Som en slags motvikt till allt det övriga.
Yin och yang.
Mitt jobb går väldigt mycket ut på att möta människor, prata med dem. Människor av alla de slag. Ibland känner jag att om jag bara hade typ 6000 ord att göra av med under en dag, så skulle jag bra klara av att göra mig av med dem innan lunch. Hela min arbetsplats är fylld av pratglada människor. Och jag trivs så med det! Med möten med olika människor.
Jag älskar kaffestunderna på morgonen på jobbet då alla dessa prat- och skrattkvarnar samlas runt ett stort bord, och det skrattas och skvattras så att man knappt hör sina egna tankar. Och i detta sammanhang är det faktiskt oftast de manliga kollegerna som står för det mest bullriga och tjattriga och skrattiga. Och jag tänker alltid då jag sitter mitt i detta skratthav att jag verkligen är lyckligt lottad som kan börja arbetsdagen med att garva gott. Varje dag.

Men fast jag njuter av det så behöver jag också få känna total tystnad emellanåt.

Eller som någon har någon gång analyserat mig till:

En social ensamvarg.
Mitt yin och yang.

Så när tillfälle ges tar jag min hund (och ibland hakar katten på) och vandrar ut i Tysta Skogen och det enda jag behöver yttra är ett litet: "hej Aida, vi går hitåt" ett par gånger i timman och det är såååååå skönt!

Fast å andra sidan...efter dessa tysta dagar har jag ett stort behov av att babbla av mig på bloggen, hahaha.

Yin och yang, minsann.

M.