LIVSVISDOM...

...inget lättare i lektyrväg för semesterns sista dagar...;)

Men väldigt, väldigt intressant!

Vem skulle inte vilja vara vis?

Intelligent?

Men vishet och intelligens är inte samma sak.

Intelligens kan man läsa sig till, kan man träna upp. Har man ärvt?

Men vishet kan man bara leva sig till.

Jag kan försöka ge, delge mina barn den kunskap jag har. Men jag kan aldrig ge dem vishet. Den måste man skaffa, samla på alldeles själv. 

Mark Twain lär ha sagt att man borde omorganisera livet så att man började vid åttio års ålder och gradvis närmade sig arton. Så mycket enklare att ha all livsvisdom i bagaget från början...

Och så mycket tråkigare!

Det roliga med livsvisdom är ju att man samlar på sig det hela tiden. I små, små bitar så man knappast märker det. Ändå önskar jag ibland att jag hade mer livsvisdom än jag lyckats erövra hittills.

För jag tror att det är något man måste erövra. Ta emot. Ta hand om.

Många är de som inte tar åt sig av den vishet som livet strör ut.

Allt kan man inte samla in. Det skulle vara som att plocka alla blåbär i en enorm skog. Det är omöjligt.

Men jag hoppas på att kunna plocka åt mig så mycket blåbär jag behöver.

Att jag ser blåbären, visdomen, där den finns tillgänglig för mig.

Visdom. Det låter så stort.

Och ändå är det något vi alla har, bär på oss, med oss. 

Hur vi förvaltar det mått av visdom vi erövrat oss är en annan sak.

I vår vardag kanske vi uppskattar (överskattar) intelligens och kunskap fram om livsvisdom.

Men finns det livsvisdom utan kunskap och intelligens?

Sådant kan jag sitta och fundera på medan solen tassar sin stilla gång över klipporna och havet kluckar sitt eviga kluckande mot strandstenarna :)

Augustikvällarna börjar bli mörka, tänder man lite ljus blir det automatiskt lite mer filosoferande. 

Att filosofera är kanske också ett sätt att samla på sig livsvisdom?

Att filosofera är knappast väldigt effektivt, så som det kanske skall vara idag - 

men väldans berikande är det!

Att värma en vedbastu är också väldans filosofiskt. På nåt vis,

Nu skall jag ändå bara gå och basta av mig i den augustinattsmörka bastun.

Kanske tända ett ljus - och filosofera vidare?

Katt-hund-unge rumlar runt på klipporna i skymningen. 

De funderar föga på livsvisdom.

De kanske bara har det?

Åtminstone katten och hunden - ungen lär nog måsta samla in sin visdom alldeles själv, som alla vi andra...;)

Njut av mörkret, lyssna på syrsorna, filosofera en smula.

Lär.

M

NÄR BLIR ETT HUS ETT HEM...

...har jag funderat på en hel del de senaste dagarna. Flyttkillarna som kom efter lådorna senaste fredag tyckte jag hade kommit långt på tre dagar. Äldre sonen som stack sig in tyckte att det artade sig. Lillungen tyckte häromkvällen att det börjar se ut som ett hem. 

Men när känns det som ett hem?

Jag tycker att sakerna ser vilsna ut. Som om de inte riktigt hittat sina platser. Djuren är vilsna. Möblerna är vilsna. Och jag är vilsen. Vart jag än tittar ser jag projekt som borde göras. Och första gången någonsin känner jag en liten tillstymmelse till matthet och osäkerhet. Blir det bra det här? Hittar hemmets själ in här? Sätter  den sig till ro? Eller är jag bara otålig? 

Jag är ovan vid vinkelräta väggar, vid hundens tassande mot laminat golv (som jag aldrig kommer att tycka om. Ever!!!) Jag är ovan vid att inte kunna ha dörrarna öppna, katten smiter ut - vilket hon inte får. Inte riktigt än i alla fall.

Min slitna kvast ser bara shabbig ut då den inte har ett gammalt hus att luta sig mot. 

När lyckas jag shabba till det nog för att vara hemtrevligt?

Eller är det bara avsaknaden av matlagningsdofter som spökar? Utan kök inget hem?

Kan det vara så enkelt?

Lillungen bjöd idag, då vi landat på stugan, på gräddig pripel-sås (köttfärssås för er som inte är införstådda i vår gourmet-terminologi, hihii) och det smakade gudomligt! 

Har inte ätit hemlagad mat på två veckor.

Kan det vara där hemmets själ gömmer sig.

I den enkla, goda hemma-maten?

En vecka till, sedan får jag köket installerat. 

Längtar efter basilikakrukor och tomater i fat.

puss o kram

M.

ATT STRUNTA I ALLT EMELLANÅT...

...har jag svårt med. Semestern drar på sina sista verser, och tanken på att strunta i att jag har semester och ledigt, börjar kännas obekväm. Jag har packat ner och packat upp, ringt alla möjliga och omöjliga hantverkare, snickare, elektriker. Ringt och sagt upp allt i gamla huset, ringt och fixat gällande lägenheten. Försökt synkronisera allt. Spacklat och målat mellan varven. Tömt det sista...okej näst sista, ja..ja...det nästnäst sista i gamla huset. Köket är beställt. Idag flyttade en miljon legobitar in. Lillungens legokreationer fyllde hela bilen och mor och son åkte sakta sakta i kurvorna som om vi transporterade äggskalstunn kristall. Minst!

Men nu tänker jag strunta i allt, i alla ospacklade väggar, i alla omålade rum, i alla vilsna ting, i alla ohängda gardiner, i alla ogräs och oklippta gräsmattor, i alla kökskakel som borde hackas loss.

I stället kastar jag loss och drar ut till stugan för resten av veckan.

Jag tänker strunta i alla borde-ha-fixats-igår, och bara dra ut kontakten till hjärnan för fyra resterande dagar innan vardag och jobb tar över. 

Läget i lägenheten är inte klart, men det är under kontroll. Nästan. Tror jag...

Men strunt i det. 

Nu skall jag bara vara i fyra dagar!

Basta!

:)

M.

I HÖGAR...

...är kläder, kärl, kippor och koppor, kastruller, böcker, dynor, täcken, spel, ja typ allt...hehe.

Hunden och katten tassar efter mig vart jag går och funderar nog i sitt stilla sinne vad riktigt är på gångs.

Men sakta, sakta som en snigel på racertävling börjar saker och ting hitta sin plats. 

Mest huvudbry förorsakar allt som skall till köket...för det finns liksom inget kök - än. Det är under planering. Smart som man är lyckades man göra sig av med det mesta från det gamla köket innan man flyttade in. Vem då man? Jag! Men jag har en stark tilltro till att allt blir så bra så! Det kommer en dag då alla högar är borta och alla prylar och mojänger hittat sin plats. Den dagen kommer riktigt när som helst nu....Muahahahaaa.

Lova att stoppa mig när och om jag börjar dilla om att flytta nångång. Ever! 

Inte nog med att alla ting flyter omkring och söker sina platsen. JAG flyter omkring och söker alla borttappade verktyg, skruvar, penslar, telefonen, kaffeburken. Det är det som tar TID. Att hitta alla ting som inte har hittat sin plats. 

Så om jag inte dyker upp här på bloggen på en tid, har jag förmodligen bara tappat bort mig själv...;)

Må gott i sensommaren alla!

M.

I BOKHYLLAN...

...finns det väldigt mycket böcker. Åtminstone finns det väldigt mycket böcker i min bokhylla. Isynnerhet känns det så när det är dags att flytta.

Om någon skulle göra en berätta-vad-du-har-i-din-bokhylla-så-berättar-jag-vem-du-är-analys på mig så är jag lite orolig för att jag skulle få en aningen färggrann analys. För att inte säga gräll...

Ner i flyttlådorna åker trädgårdsböcker, inredningsböcker, ha-barnböcker, nån gammal läkarbok för utlösande av hypokondri, Tjehovs verk, Muminböcker, kokböcker naturligtvis. Hundböcker, hästböcker från långt tillbaka i tiden. En viktig bok om fårskötsel! Jag har aldrig ägt ett endaste får. Men jag tycker ju OM får nog. Visst är det orsak nog att äga en fårskötsel bok?

Böcker om väder, romaner, mest sådana med ett eller ett par snaskiga mord. Biografier, Böcker om städer, om kriget, om hembygd(er). Om konst. Yogaböcker, psykologi. ordböcker, klassiska böcker som Brott och Straff, In- och utvandrarna. Väinö Linna. Dikter. Nils Ferlin. Pocketböcker för sköna lata sommardagar. 

Det tar tid att packa ner böcker. Man stöter på minnen. Böcker jag fått, eller som just då varit viktiga att köpa själv. 

Hittade en bok som min väninna skrivit, sen en till utgiven av en annan väninna. Och så böcker som en tredje illustrerat. 

Fick stålsätta mig för att inte falla för frestelsen att börja bläddra i en eller två av dessa böcker. 

Det gick bra ända tills jag hittade boken som ni ser på bilden...

På något sätt kändes det väldigt relevant att lite, lite, bara lite,  bläddra i just den boken där mellan flyttlådeskyskraporna som snart börjar skymma fönstren så jag blir tvungen att tända lamporna mitt på ljusa dagen. 

Och klockan verkar gå fortare än jag hinna fylla lådorna.

Men det är ändå onödigt att hetsa upp sig över småsaker här hemma...;)

Vid köksfönstret hänger den (ännu) nuvarande och kommande "lillhusbonden" och smilar.

Glömde jag berätta att jag också har en bok om leendets och skrattets välgörande verkan?

(Vill ni låna någon bok, så har jag den förmodligen - så känns det just nu i alla fall...muahahahaa...nu skall jag nog gå och packa ner något annat emellanåt!) 

Kastruller!

Vet ni hur många kastruller jag har???

- Jasså? Ni vill inte veta heller????

M