SNÖÄNGLAR...

...är inget att rekommendera. Mänden snö börjar bli av den kalibern att det finns en uppenbar risk för att snöängel-lagaren eller -lagerskan försvinner djupt, djupt in i snötäcket.

Och där vill man ju inte bli och ligga medan adventstiden rusar förbi.

Det finns ju så många andra sätt som man kan njuta av snön av. Man kan till exempel skotta snö var och varannan dag, man kan roa sig åt att försöka hitta sin bil varje gång det snöat och hoppas på att när man börjar skotta fram något obestämt därute i morgongryningen inte har misstagit sig och står och skottar fram vedlidret i stället...

Man kan utmana sin fantasi genom att försöka hitta på ett behändigt sätt att rumsren-träna en liten valp som tycker det är lite otrevligt med iskall snö som duttar en därbak varenda gång man knäar därute som duktig valp  b o r d e göra...

Jag skulle också vara aningen svår att övertyga om att det är så jag skall göra!

Man kan njuta av att se till att småfåglarna får mat, så de klarar av den isande kalla vintervinden, som verkar vara närvarande så fort det inte vräker ner snö. Det gäller bara att  k o m m a  i h å g  var fågelbrädet ligger.

Bäst är det ändå när isande nordan kombineras med snövräk.

Sånt gör mig extra glad, framför allt om jag tänkt göra nåt annat än skotta snö någon kväll!

Ni kommer ihåg dethär? Mitt staketbygge som fick mig att smälla i hängslen och pösa av händighetsstolthet. NU skulle min hund minsann kunna släppas ut utan att jag behövde oroa mig på att hon skulle smita innan jag fått henne gränstränad...

...Någon fjuttig liten centimeter snö till och hon kan VANDRA ÖVER staketet!

*I'm dreaming of a white Christmas*

Visst - men det är liksom bra nu! Jag är så nöjd så!

Det är vitt, det är vackert, det är vinter - och just enough now!

I morgon hoppas jag på lite (sol)ljus, så jag kan ge mig ut och försöka fånga det Stora Vackra Vita på bild. Att fota snö är svårt, tycker jag - det blir liksom bara platt.

(förresten...oj om det skulle vara så på riktigt också och inte bara på bild....hehehee.)

Snökram -  kramsnö - till er alla!

M. 

MED RIMFROST I SKÄGGET...

...och tio minuter av sol!

Vintern kan vara vacker, även om jag inte sällar mig till dem som tycker vintern är bäst. Jag kan tänka mig ett par tre andra årstider som kommer före i min favoritlista. Men på en fin fjärde plats kommer den ju - vintern.

När solen lite, lite tittar fram blir det fart på mig. Ut! Sol! Nu! Även om solen är lite sådär på avstånd...

Hade fördelen här tidigare på veckoslutet att få gå en liten promenad i skymningen, med bara tyst skog och vinterstilla hav omkring. En plats där själen vilar, och hjärtat trivs.

Vintertystnad när det är som bäst!

Och det kanske bästa med vintern är just det att den bara är.

Den barmhärtiga snön har täckt över allt ogjort, trädgården vilar, naturen vilar. Det borde vi alla. Bara låta vintern vara och ta till oss av detdär med att bara finnas i stunden.

Aida och jag tog en liten sväng i närterrängen när jag kom hem. Även här är ljuden dämpade av all snö, även om inte tystnaden är så påtaglig som i en vinterskog, där frånvaron av ljud får det att sjunga i öronen på en.

Med all den envishet en liten terriervalp kan frambringa - och det är en hel del - tar vi oss fram genom snöhögarna. Jag kan än så länge bara kliva över de flesta snöhindren, men Aida får nog jobba lite hon. Men där hon inte kommer fram - där går hon igenom!

Det är inte bara hon som har rimfrost i skägget - hela naturen har det.

Här och där hittar man sommarminnen, som iklätt sig rimfrostskrud.

Och allt är så stilla.

Ännu några djupa andetag av vinterdoft och sedan dags att gå in och klä om sig till adventsmiddag.

- Kom, Aida! Nu går vi in!

Vintern är nog inte så tokig i alla fall.

Eller hur?

M.

FÖRSTA ADVENT...

...och kylan knäpper i stugknutarna och nordanvinden knackar i spisluckorna.

Dags att värma lite glögg och göra en djupdykning i julpyntslådan.

I år har jag inte skaffat nåt nytt i julpyntsväg, utan tänkte köra med gamla godingar. Det är också skönt detdär att ta fram det gamla pyntet och damma av dem. Det finns en hel del stämning i det också.

På tal om stämning. Vad är det som är just den där rätta adventsstämningen hos er? Det där som gör att det känns varmt och gott och skönt ändå in i hjärtroten och man bara är i stunden. Hur skapar ni dendär sköna känslan?

Den där känslan av lugn och avslappning.

Varje år bestämmer jag mig för att inte låta julhetsen ta grepp om mig, men hur tusan skall man undgå den?

Medan mitt blodtryck rusar i höjden bara av att tänka på julklappsshopping i nåt köpcenter till bredderna fyllt med stress-svettiga familjer som med förvirrad blick irrar från hylla till hylla, undrar jag om nån kan få julstämning av det?

Eller är det bara lika rysligt för de flesta?

Varför gör vi det då? Jag känner inte en endaste person som inte någongång skulle stönat över

Måstet Att Köpa Julklappar.

Man måste hitta nåt åt alla...som mottagaren kanske gillar men formodligen inte behöver.

Och handen på hjärtat - har inte vi alla fått julklappar som man djupt inom sig känner:

- Jaha, just så? VAD skall jag med den här till?

Och ändå shoppas det hejvilt!

Visst är det något magiskt i glittret i småbarns ögon när tomten kommer, men det är inget magiskt i att de samma barnögonen också kan blir nästan lite stirriga av mängden prylar när paketen äntligen är upp-packade.

Jag frågade min äldre vad han önskade till julklapp. Jag fick till svar det samma som jag själv skulle svarat om nån frågat mig:

- Vet du, faktiskt ingenting. Jag har allt jag behöver!

Jag frågade min yngre, som nog ännu kan räknas till småbarnskategorin - i viss mån i allafall.

Han svarade samma sak:

-Jag vet inte...? Kanske nåt...nä, jag vet inte!

Och nu är det inte så att ungarna mina skulle ha det mesta från tidigare, verkligen inte. Men jag börjar undra om inte den generationen som nu är barn och ungdomar, som i princip alltid haft det väldigt bra materiellt, helt enkelt börjar bli prylmätta?

Och jag själv? Det jag önskar går inte att slå in i vackert papper.

Men det kanske finns ändå?

Närhet och värme.

Nu kanske jag inte tänker kasta mig fullt så radikal och totalt bojkotta julhandeln - men väldigt långt nog!

Omtanke kan visas på så många andra sätt.

Jag väljer hellre att sätta den tiden som skulle gå åt att svettas i överfulla butiker på att göra det gott för mina kära på annat sätt.

Det är nog så att min julstämning i advent kommer från att pyssla på härhemma, skapa nåt gott, dofterna, smakerna - och lugnet.

Så skall jag göra - hetsen får nån annan ta i år - eller i alla fall skall jag sträva till det...:)

I år - igen...hehehe.

Det finns som sagt roligare saker att göra!

Eller vad tycker ni?

Vad ger dig den ultimata julkänslan?

Nu skall jag iklä mig tjocka utebyxor, dunrock, halsduk, mössa, varmaste hanskarna och ge mig ut i det vackra men kalla, kalla, kalla vintervädret.

Brrrr!

M.

JULGATAN...

...i Helsingfors har öppnats! När jag var barn - ett litet barn - var jag alltid där med min mamma. Länge symboliserade det början av julväntan för mig.

Stötte själv (faktiskt ganska konkret, heheee) på en julgubbe i ett köpcentrum i går, då jag lördagsrusade till diverse butiker. Numera får dessa julröda varelser ingen större vibration till stånd i mitt julsinne, men jag kunde ändå inte låta bli att le stort tillbaka åt varelsen som har både många och långa sessioner tomteri framför sig i diverse shoppingcentrum - stackarn!

Själv tog jag på mig tomteGRÅ vantar och traskade ut i naturen med en ivrig liten hund i släptåg och knipsade hem några grangrenar. Numera är det dessa som symboliserar väntan på jul för mig.

Den svaga doften av gran på verandan när jag kommer hem.

Hade planerat att ta och plocka lite mossa också, för jag hade i mitt huvud planerat ett litet arrangemang till köksbordet vars ens ingrediens då var mossa och så....Nu blidde det ingen mossa - för den ligger tryggt under snötäcket.

Må den vara där.

Annars är det frid och fröjd i vår lilla stuga!

Samarbetet mellan katt och hund har resulterat i att medan Myrra (katten) äter, så håller lilla Aida vakt på svansen....:)

 

Just nu kan jag inte påstå att jag skulle kunna briljera med fina inredningsdetaljer, hahahhaa...eller vad tycks om lite tuggben?

Min lilla hund har nämligen en valpaktigt barnslig förtjusning (tänk nu...;)) att tugga på saker och ting. Favoriten är husets största skåp...

Hm? Storhetsvansinne eller bara enkel dumhet?

...hördudu...ta ett tuggben i stället!

Ni alla andra - ha en skön vecka i väntan på julväntan!

kram

M

DEN KOM...

...första snön!

Kände på mig att något var annorlunda redan då väckarklockan ringde aningen tidigare än mitt sömndruckna jag tycker att är riktigt bekvämt.

Det var nåt med ljuset, det tidiga morgonljuset. Det som inte funnits på länge. Nu fanns det plötsligt igen. Inte mycket, men så det märktes!

Numera skräller det till i dendär morgonpigga apparaten som kallas väckarklocka tidigare än förr. Får mig att tänka på ett barn som engång skulle beskriva ordet KLOCKA utan att nämna själva ordet.

Hon beskrev det såhär:

"Ibland är den si och ibland är den så - och på morgonen är den väldigt tidig!"

Kan man säga det bättre? Nu är min klocka som sagt  väldigt tidig den med, för att jag skall hinna ut med lilla Aida innan jag tar itu med att försöka återuppväcka den något sömnmedvetslösa son som tyvärr ärvt mitt morgonhumör...

Men i morse behövde jag bara viska i örat:

- Det har  s n ö a t ! för att han skulle skutta upp från sängen som en förvirrad känguru.

Lilla Aida, som stiftade bekantskap med snö för första gången vandrade förundrande omkring, smakade, snusade, dök in i en snöhög för att dyka upp på andra sidan med en rejäl snökorv på nosen.

Min äldre son, som hade den tvetydiga äran att få skotta snö när han engång var ledig idag (tack :)) berättade om katten vår som fått nåt fnatt och bara sprungit fram och tillbaka på gården och upp i träden emellanåt av pur kattglädje.

Inte för att inte man själv också skulle smittas av lite barnslig förstasnö-glädje. Mest för ljusets skull och den friska doften...av snö.

Visst doftar det annorlunda? Friskt efter höstens  murkna-löv-doft, som också den är angenäm på sitt stillsamma, tysta sätt.

Smittad av barnens och djurens glädje över den första snön körde jag iväg till jobbet.

På vägen stötte jag på en stackars man som fastnat med sin sommardäckförsedda bil på en alldeles plan väg. Han kom varken framåt eller bakåt. Inte så mycket i allafall av de sliriga märken i snön att bedömma.

Stressad satt han med telefonen tryckt mot örat i sin bil som blinkade som en Disney-julgran av varningsblinkers.

Han skulle knappast uppskattat att jag stannat och knackat på fönstret och deklarerat:

- Visst är det UNDERBART med första snön!?

Nja...jag valde nog att bara krypa djupare in i min sköna tröja, och andas skön

VINTERLUFT!

Kör försiktigt därute alla, men passa på att vara lite första-snö-barnsliga också!

När gjorde du senast en snöängel? Eller kastade en snöboll mot trädet därhemma, bara för att se om du fortfarande kan träffa det? Eller när stod du bara där i snöfallet, lät flingorna dala runt dig, blundade, lyssnade på de bekanta ljuden som snön dämpar och doftade på snödoften. Smakade på vintern?

Nu är den här - för en stund i allafall!

kram

M