VINTERLEDIGHET...

...Sportlov, Vintersemester...kärt barn har många namn.

Riktigt välkommet är nog detta avbrott i vardagslunken.

I år har vi inga direkta planer, vi skall inte åka till någon skidort, inte till någon varm strand, inget kulturellt stadsbesök, inte ens ett besök till stugan är inprickat. Det är lite märkligt att plötsligt ha en hel vecka ledighet framför sig, men ingenting planerat. Skönt men samtidigt lite ovanligt...

Lillungen min har visserligen ett tredagarsläger på sin agenda inprickat, men jag har ingenting. Och det är så befriande. Nästan en hel vecka som jag kan göra precis vad som jag känner för just då...Gå en promenad. Åka till stranden och fota. Ta en skidtur. Packa ner en god vinterpicknick och åka pulka i backen. Pyssla på hemma. Baka bröd. Gå ut en sen kväll och lyssna på berguven.

Det är en nästan svindlande tanke, men såhär oplanerad vintersemester har jag inte haft sedan jag blev med familj...Och trots att jag älskar stort och enormt mina kära, ingen tvekan om det, så känns denhär friheten att rå om sin egen tid nästan berusande.

En dag skall jag nog packa min ryggsäck med termos, goda smörgåsar, appelsiner. Klä mig varmt och bekvämt och valla skidorna och ge mig ut i naturen. Bara jag och tystnaden...och kameran;)
Ingen tidtabell...bara hur det känns.

Jag skall ta min trogna följeslagare, min underbara lilla hund med mig. Och så ger vi oss ut i naturen, på hennes villkor...hon är redan 13 år och visserligen kry på alla sätt, men trots det är hon ju inte alldeles ny... Hemma igen väntar fårskinn och brasa för oss båda...

Och skulle min saknad efter lillungen göra sig påmind så kan jag ju alltid låna hans gosedjur och stoppa in näsan i det...*fniss*.

Allvarligt talat så njuter jag oerhört av denna nyfunna "frihet". Småbarnsåren har sin alldeles speciella charm, men detta skede i föräldraskapet är inte heller tokigt -faktiskt!

Jag finns ju där, om nån skulle behöva mig, men samtidigt finns det plötsligt tid och rum för mina egna intressen, utan att jag behöver skilt ordna tid för dem... Ni vet kanske vad jag menar?

Den egna tiden bara finns där plötsligt!

Och det är...främmande, annorlunda och...underbart.

Njut av era livssituationer, det finns något fint i dem alla! Glöm inte att njuta av just denhär fredagskvällen! Den är unik;)

Kram,

M.

TRÄDGÅRDSTORSDAGSDRÖMMAR DEL 2

Oj, oj...vilken längtan detta att gräva i gamla fotomappar får till stånd!

Längtan...redan ordet är så fint!

Undrar om jag inte tycker att det är det vackraste ordet som finns, faktiskt!

Precis utanför mitt köksfönster står ett gammalt och mycket vildvuxet vildäppelträd.

Den här bilden är tagen förra våren från köksfönstret...

Utsikten från fönstret i övrigt är inte något man faller i trans för precis;
Ett urgammalt jordkällartak som det bara växer ogräs på...

En liten bäck rinner genom vår tomt. Jodå, detta är en 'strandtomt', ser ni!!!*fniss*

Det är bara det att största delen av året är bäcken så litenlitenliten att man bara ser de leriga kanterna som vår- och höstflödet ser till att inget växer på...hm..

Men när äppelträdet blommar och man nästan bara kan sträcka ut handen genom det öppna fönstret och plocka åt sig en kvist. Då är det fint!

Snödroppar och scillor på kommande...Väna som våren! Ah!

Och här; längtans blå blomma! Afrikas blå lilja.

Man får längta efter att den bildar knoppar, man får längta sig sjuk att knopparna skall slå ut. Men det är det värt!

Hon är så fin! Nu sussar hon gott på min veranda, får en litten hutt med vatten nu och då. I övrigt kräver hon inte så mycket. En riktigt tålig dam är hon!

Hoppas det blir många, många blommor i sommar...

Nu blir det nog att gräva fram trädgårdsböcker och planera, och drömma...och längta.

Tänk snart är vi där!

M.

KONSTEN ATT SLUTA I TID...

Man är ju inte minimalist precis...

Ibland undrar jag om det inte är min smala lycka att jag bor i ett så litet hus...Väggarna kommer liksom rätt så fort emot. Men ändå har jag lite svårt med att stoppa itid och låta det bara vara.

Det finns liksom fler idéer än kvadratmetrar om man säger så...

Mitt senaste infall handlar om ett tomt (med mina mått mätt) hörn i vardagrummet som jag tyckte saknade något...Det skulle inte få vara något som skulle ta så stort golvutrymme, för det finns det inte så mycket av. Fönsterkarmar har man sett på bloggarna, vikväggar och dörrar.

Jaaa!!! Jag HAR ju en dörr nånstans därnere i källaren som är alldeles överlopps och bara VÄNTAR på att få komma in och leka dekoration.
Jag har sett den skymta bakom en förfärlig mängd diverse ettochannat för inte sååå många år sedan, så den måste ju finnas där!

Det är lördagmorgon och min stora, och framför allt starka, son har just slagit upp sina oskyldiga och sömniga blå.
- Fort, klä på dig nåt, vi skall ett varv ner till källaren, hojtar jag.

-Mmnfhph, svarar sonen med munnen full av frukost. Jag kan riktigt känna hans entusiasm.

Men han lovar ändå att alldeles strax komma och hjälpa mig. Alldeles strax kan ju vara ett synnerligen tänjbart begrepp, åtminstone hos mina ungar...

Det hinner bli kväll och den unge mannen skall ut och erövra, om inte hela världen, så grannbyn i allafall.
Nu är det ju inte någon liten, nätt, dörr som jag vill ha framgrävd och uppburen, utan en riktigt fullstor och framför allt fulltung, rejäl trädörr. Väger massssor, men det VET inte sonen än;)

Efter en stunds byte av åsikter över nödvändigheten att detta skall ske just nu, idag, blir det ändå så att jag drar det längre strået i denna verbala duell, och vi traskar ner till källaren. Jag har ju sagt att det tar bara någon minut...

En kvart eller lite mer senare har vi börjat skymta dörren och vi börjar dra och släpa och bära.

- Öh, vad skall du ha den här dörren till egentligen? undrar han medan han försöker greppa den inte alldeles greppvänliga sak som väckt en idé hos mig.

Vi hugger i båda två och stånkar och pustar och får upp den till vardagsrummet.

- Jag *flås* tänkte *flämt* ha den *kippar luft* som dekoration bara, flämtar jag fram.

- Jaha? Bara och stå där? Mot väggen? Typ?

Ännu lite harmsen över att han blivit smått försenad (högst en trekvart eller så...och vad är nu det i en ung människas liv?) muttrar han:

- Och VARFÖR kunde det här inte vänta tills i morgon???

- Jo, för att nu måste jag få kolla i kväll och i morgon i dagsljus om det blir bra...Om inte, så måste vi ju hinna bära ner den tillbaka i morgon innan du åker in till brigaden... förstås!

Den blicken jag fick, den skulle man fått på bild...;)

Det blev ingen bild på min dörrfundering för jag tvekar än...Det blev en gammal bibel som jag hittade på loppis istället. Mycket behändigare att inreda med gamla böcker, måste erkännas.

Fast blir det tillräkligt många böcker så börjar det väga det med.

Men å andra sidan; kunskap får ju väga tungt!

Det är många som är hängiga därute i cyberrymden. Krya på er!

Kram.M

VÅRTECKEN ?

Här är jag IGEN...

Igår satt jag här och dillade om ett tema på inläggen, något med vårtecken...Det var nog min längtan efter trädgård som fick mina tankar in på de banorna.

Och så när jag seglar vidare i Blogglandia så hittar jag:

Handplockat

som har startat en "trädgårdstorsdagstema".
Så jag hakar på:)

Kanske det inte blir torsdagar riktigt alla gånger, men ett inlägg i veckan skall jag nog skriva om

TRÄDGÅRDSDRÖMMAR

Det är just denna årstid som trädgården är en dröm...

Jag har hunnit glömma alla ogräs och mjöldagg och rosrost och de där små gröna filurerna...åh, vad heter de nu??? Bladlöss, var det ju!

Jag kommer bara ihåg dofterna, blomknopparna,

känslan av att gå barfota i gräset,

lååånga kvällar i pergolan,

nattviolens bedövande doft,

nattsim...

Den här tiden på året är ingenting omöjligt, känns det som...

Jag är ivrig på att köpa hem pärlhyacinter såhärårs, min favoritblomma redan som barn...Jag brukar spara lökarna och gräva ner dem lite här och där i trädgården och plötsligt dyker de upp där under en buske...en solig varm vårdag...

Tills dess vi kommit så långt att jag får köra spaden ner i jorden får de stå på min kalla, frostiga veranda och vänta på att solen skall börja smälta snön och tina upp jorden.

Här på verandan står också mitt rosmarinträd, min afrikas blå lilja, mina buxbomsklot och ett och annat smått och gott och slumrar...

Men ett vårtecken, om än lite av den kyligare varianten skall jag bjuda på:

Istappar som gnistrar som diamanter i solen...

Takdropp,

redan ordet i sig är vackert tycker jag.

Tyvärr är vårat lilla hus konstruerat på det sättet att mycket av den snö som rasar ner från taket hamnar på vår trappa...Jo, jag vet att det finns snöhinder som man kan rigga upp på taket...men gissa om jag kommer ihåg det i sommar när det borde göras...nix! :D

Så igår och idag har jag då skottat snö och is från trappan både en och två och fem och åtta gånger känns det som. Och varje gång verkade det som det skulle vara minst ett lastbilslass som brakat ner på trappan min... Hur kan det rymmas så mycket snö på ett så litet hustak???

En av gångerna som jag var ute och skottade hade jag PRECIS lagt undan spaden, och hunnit in och fått av mig stövlarna när det brakade ner några kubikmeter snö - igen...

Inte undra på att man börjar längta efter

VÅREN !!!

Och jag känner på mig att den är snart här!

Nu skall ni ha en skön vecka...en vecka till sedan har vi sportlov här hos oss!

Kram på er!

M.

MITT RYSKA ARV...

Skulle jag vara en hund, skulle jag nog vara en riktig landsvägskorsning...

En del av mina rötter sträcker sig österut till den ryska jorden.

Eftersom jag är den sista i den släktleden med det namnet har jag valt att släpa på mitt flicknamn...också. Vilket betyder att mitt officiella namn har 22 (!) bokstäver.

På jobbet skriver jag ut det ett antal gånger per dag...inte så underligt att jag privat förkortar det så lång det går...och kortare än så:

kan det inte bli;)

Annars vet jag inte om jag märker så mycket av mitt ryska arv, men om det är något som jag blir alldeles lyrisk av så är det...

Blinier med rom, lök, smetana...

och; håll i er:

Saltgurka (INTE kryddgurka utan rysk saltgurka...) honung och smetana.

JO, jag VET att det låter horribelt att man skulle utsätta sina stackars smaklökar för något sådant, men det är GUDOMLIGT för GOMMEN. Tro mig!!!

Detta har hört till mina februarifavoriter sedan barnsben...

Lakrom har bytts ut här till laxsådan, men allt går:)

Nu skall jag sitta här i stolen och smälta allt detta som en mätt kobra och slingra omkring hos er.

Hade tänkt att jag skulle inleda en ny "serie" här på bloggen som skulle handla om vårtecken och som jag skulle återkomma till varje lördag. En sväng ut i naturen idag och en extra sväng i trädgården fick mig på andra tankar. DET får jag nog återkomma till senare, när jag kan skymta något annat än SMUTSVIT snö...

Fast, kanske det OCKSÅ är ett vårtecken???

M:et fick förresten tummen upp av min stränga, stränga, kritiker -lillungen - trots att det är avskavt så det förslår...börjar han mjukna??? Börjar min hjärntvätt av hans unga barnahjärna äntligen bära frukt???

Eller?

Må gott i alla stugor, var ni än befinner er.

Kram

M (vad annars;))