Sonens rum står nästan färdigt och väntar på att han anländer hem från skogen. Jag förväntar mig lite att han kastar sig om halsen på mig och upphöjer sin snälla mor till skyarna...ja, eller så dråsar han bara ner på sängen och vaknar söndag kväll...Vi får väl se vilket som. Men det känns lite tacksamt faktiskt att fixa rummet åt honom nu, jag menar, allt måste ju vara bättre än att sova i ett regndränkt tält, vid ett kärr i november...hihih . På veckoslutet får ni kika in:)
Sen sitter jag här med en klädsam rodnad på kinderna och ett fånigt leende på läpparna.Tack söta Annica på Home No.1 för de rara orden! Jag blev så glad! Tack också för alla andra rara kommentarer! Aldrig trodde jag att jag skulle bli så varm om hjärtroten av att höra att nån gillar min lilla blogg:)...Jag började ju blogga för att få lite ordning i mina projekt. Om det har hjälp upp saken? Nja...för att vara ärlig, men det är så jätte mycket roligare!!! Tack alla!
Och sen ett "varningen" ord: När ni besöker Annica: Hennes blogg är minst sagt beroendeframkallande, så passa er ;)!
Ha nu en skön torsdag - och unna er att njuta av själva livets andlösa skönhet!
Kram. M.






Sen rullar man ut degen till en korv och skär ut små bullar,
