ETT SKALL HAR TYSTNAT

 Som jag redan hade hoppats. Att allt skulle vända. Bli bra. 

Och ett tag verkade det också så, men på några dagar bara svängde pendeln rejält åt ett annat håll. 

Och i går tog jag beslutet att låta Aida gå över regnbågsbron till hundhimlen. Det där svåra beslutet som skrynklar ihop ens hjärta tills man tror det skall smulas sönder, men också ett beslut som är så viktigt att ta för djurets väl - inte för att skjuta på sin egen sorg och saknad. För jag tänker att jag kan förstå min sorg, att det gör ont. Men att förlänga ett djurs lidande bara för att man inte vill möta sorgen "riktigt än" är något jag lärt mig förstå av veterinärer som sett en hel del. En sade i tiderna åt mig när jag velade över en tidigare hunds vara eller inte vara att om man ens tänker i de banorna så är det kanske dags? Då vet man att man borde släppa taget med kanske håller fast av själviska skäl? 

Djur har ändå en fördel att få eutanasi. Det har inte vi människor än. 

För ett tag sedan mötte jag en person vars barn var dödligt sjuk i cancer. Hen berättade att i slutskedet var hen färdig att själv ge en överdos "vadsomhelst" till sitt egna barn så hen skulle slippa lida. Det är starka ord - men tänkvärda. 

Aida blev på mycket kort tid "en annan hund". Nu, med facit på hand, kan jag se tillbaka och inse att jag kanske borde uppmärksammat vissa beteendeändringar tidigare, kanske för ett år sedan redan, men de var så subtila att jag inte reagerade på det. Hos hundar finns det som kallas kognitiv dysfunktion och kan möjligen jämföras med människans alzheimer -sjukdom. Hos Aida var utvecklingen till en början tydligen långsam, men sedan gick det väldigt fort. 

Första tecken var att hon inte visste vilken dörr hon skulle gå till för att komma in, eller ut. Ibland hände små misstag inne då hon inte längre tydligt visade att hon ville ut. Började med en ny rutin att ta ut henne minst var tredje timme (funkar då jag jobbar hemifrån) men det oaktat hände det misstag som hon alldeles tydligt inte relaterade till att de var "från henne". Hände inte så ofta, men den senaste veckan ökade "olyckorna". Också de stora olyckorna och det även om hon precis varit ute. Det bekom inte henne egentligen alls, vilket också är ett demens-tecken. Innan skulle hon minsann vetat att så gör man inte. Nu kom det sig att hon till och med en dag satte sig "högen" och tyckte inte det var det minsta märkligt...

Det är med sorg man ser detta hända. Och att det går så fort. Medan jag väntade på provsvaren från veterinären gällande om det skulle ha varit något med sköldkörteln så började Aida vimsa omkring här hemma. Gick hon in mellan en stol och en vägg så visste hon plötsligt inte hur man backade ur situationen. Men annars verkade hon lugn. Sov mycket förstås. Fick smärtstillande "just in case", men märkte ingen skillnad i hennes beteende fick hon smärtstillande eller inte, så ont hade hon knappast. 

Hon var bara mentalt borta. Så sorgligt att se, så hjälplös man blir. 

När människor brukar drabbas av demens så säger man ofta att det är mer de egnas sjukdom än den insjuknades. Och till en viss del kan jag förstå det även då det gäller djur, men när lusten att gå ut, lusten att mötas, lusten att vifta på svansen är borta. Då är det dags att släppa taget. Senast då. 

Har sagt att man ser på blicken när livslusten inte längre finns. Samma veterinär som jag hänvisade till här innan sade också att då djuret har fler dåliga dagar än bra dagar - då är det dags att tänka på varför förlänga det som ändå hos djuret är ett slags lidande. Det är fantastiskt att man numera kan erbjuda bla cancerbehandlingar åt djur nästan i samma utsträckning som åt människan. Bara med den skillnaden att åt människan som behöver genomgå möjligen smärtsamma behandlingar kan man säga att det här leder till något som kanske kan hjälpa dig. Men hur förmedlar du det åt ett djur? Och än mer - hur förmedlar du åt ett djur att det här kommer att vara smärtsamt och jobbigt, men sedan får vi kanske ett halvår till tillsammans? Är det verkligen värt det? Eller är det bara egoistiskt från vår sida? Vi måste ändå ta det där smärtsamma farvälet. Varför inte ta det då den värdighet som djuret kanske kan förstå finns kvar? 

Det minskar ändå inte vår smärta av avsked att dra ut på tiden, men det minskar den smärta djuret måste utstå. Det oaktat är det inte ett lätt val. Skall inte vara det heller, men ställer man sin egen kommande saknad och sorg åt sidan ett tag så vill jag tro att man vet när tid är att släppa taget. 

Oberoende kommer vi inte undan sorgen och saknaden. Nu eller om en vecka eller om ett halvår. Med djur i våra liv ställs vi ständigt inför avsked. Avsked som vi kan påverka. Det som gör sjukt ont hos mig är  troligtvis bara en lättnad hos mitt djur. 

Jag saknar Aida så hjärtat blöder, men någonstans inom mig vill jag tro att hon sprungit glad och frisk över regnbågsbron och möter där....Dana, Hector, Varelsen, Molly, Bumsan, Vilse, Tosca, Myrra, Kolmonen och Zelda. 

Till we meet again....<3