URKRAFTEN...

...så barnslig är jag, att jag slutar aldrig förundras över allt det liv som finns inklämt, inkodat, i ett litet frö.

Stryker med händerna över de späda tomatplantorna, drar in den där alldeles specifika tomatdoften, och vips blir det lite mer vår inom mig. Det behövs. Lite mer vår.

Det är söndagsmorgon i detta lilla hus. En långsam morgon, de där som jag så älskar.
I övre våningen sover lillungen och hans kompis ännu seg tonårssömn.
Han, som ibland dyker upp över veckosluten, har åkt iväg, har ett jobb som kallar.
Katten försvann ut, sitter där och spanar in de möss som hon tror, kanske vet,
gömmer sig under en stenbumling vid plommonträdet.

I dagens tidning finns massor om trädgård, där finns väninnan Annas trädgård. Ler brett, det finns inte en människa som på absolut nolltid, känns det som, kan skapa en alldeles egen stämning omkring sig. En Anna-stämning liksom.

Det är sådant jag gillar i trädgårdar, att det liksom finns att skönja en personlighet. Lite som inomhus också, att inredningen, stämningen i huset, är samma, är i balans med de som bor där.
Och att trädgården känns samma på något vis.
Att det finns en samklang, en harmoni, en balans.

Har under årens lopp besökt många sådana trädgårdar där den här samhörigheten mellan trädgård, hem och personerna som bor där bara känns rätt.
Trädgårdarna stil har minsann varierat, tycke och smak är så olika, men även då man går in i en trädgård som inte motsvarar ens egen drömbild av en trädgård, kan man ändå känna harmonin då allt stämmer.

Funderar vidare över min trädgård, den jag blivit med nu. Den är helt ny för mig. Visst jag flyttade in förra sommaren, men vi hann aldrig riktigt bekanta oss med varandra. De invånare, växterna, som jag har i trädgården är visserligen gamla, goda bekantingar, så vi behöver inte bli presenterade för varandra. Men hur är det med stämningen i trädgården?
Är den sådan jag vill att den skall vara?

Tar min kaffekopp och sätter mig på terassen en stund. Drar in benen under mig där i min fårskinnsklädda korgstol.
Vädret är grått, det har regnat, snön har krympt ihop och ser uppgiven ut. Bra, det skall den också. Ge med sig.
Ur snön kommer fram brunt gräs, och någon hundlort.
Och fågelfrön, alla de som ramlat ner från fågelbrädet under månader av snö och kyla och mörker.
De ligger där nu som en svartbrun massa.
Skulle jag lämna kvar massan av frön där, så skulle det växa upp en liten skog av solrosor av alla ouppätna frön.
Där igen den där urkraften. Ett frö ger inte upp i första hand!

Där i aprilkylan blundar jag och försöker minnas hur min trädgård kändes, såg ut, då i somras. Vilka stämningar tyckte jag om, vilka kändes främmande? Det är så jag fungerar.

Ett stycke bort skränar en mås. Det enda som skvallrar om att havet finns där bara ett stycke bort.
Än är fjärden istäckt, mycket istäckt. Vänder bort blicken och låter den svepa över trädgården.
Den ena tujan har en enorm gren som dött. Den lyser roströd. Den skall sågas av.
Bakom lidret står några lastpallar och lutar mot staketet. Vad kan man ha dem till? Göra odlingslådor?
Veden skall flyttas på. Och klabbas mindre. Mot lidrets gavel finns en massa stora vedklabbar travade, de har ett täcke av ful grå presenning. Sådant vill man ju inte se på!

Vid ateljen finns en uteplats av plattor. Där finns en inbyggd rabatt. Den har blivit invaderad av jordreva. Och så fanns där visst ett blåklocksbestånd också? Och nässlor? Visst hade det krupit in lite nässlor också där?

Pionerna. De står i en rak rad mitt i gräsmattan. Lite ologiskt.
Visserligen har där tidigare funnits en stig, men den har man vid något skede förvandlat till gräsmatta.
Och pionerna har blivit kvar.
Skall de flyttas, eller skall jag anlägga en större rabatt där och låta pionerna stå kvar?
Hmmmm?

Komposten skall tömmas. Komposten är full med gamla löv, som inte riktigt tagit fart i förmultningsprocessen.
Komposten är för torr tror jag. Om jag skulle ge den en chans till, mata den med hönsskit och vattna?
Jo, så gör jag nog. Ger den en chans till.

Schersminen borde ansas, den växer som en ranglig tonåring.
Klängväxter saknas. Man kan inte vara utan klängväxter. Tycker jag.
Mot bastuväggen klättrar ett vildvin. Den är lite mager. Borde kolla hur den står, behöver den matas med ny jord?Gödslas?

Skulle vilja ha en klippt häck någonstans. Jag gillar klippta häckar som skapar rum.
Hade redan på hösten utsett en plats var jag tycker häcken skulle passa mer än bra.
Men, nu efter en snörik vinter, inser jag att det inte är den bästa platsen.
Där jag planerat häcken visade sig vara  den enda vettiga platsen att skuffa all snö från parkeringsplatsen till.
På de här breddgraderna måste man ta det här med snö med i sin planering.
Tyvärr.

En sittgrupp, där man kan sitta i kvällssolen och äta. Den platsen måste utses.
Kvällsol, god mat och ett glas vin hör ihop.

Och en solstol, lite undanskymd, där i ett litet hemligt rum i trädgården, dit man kan smyga sig undan med en bok och en gigantisk kopp te och bara vara frånkopplad från allt.

Och morgonstolen, med det lilla bordet, precis med plats för kaffekoppen och ett smörgåsfat.
Den som tar in morgonens första strålar. Dit man tassar innan man skall på jobb, njuter av hysterisk
fågelsång i maj, i juni. Där man får vakna.

Vid regn kan jag sätta mig på terassen, där under tak. Så som i går när regnet vräkte ner en stund. Årets, vårens, första regn. Det välgörande som smulade sönder snön. Lite i alla fall.
På eftermiddagen tog jag sekatören och klippte bort de döda stänglarna av kärleksörten.
Där under snön hade nya knoppar redan bildats, lite rosagröna, och sprängfyllda av urkraft.

Jag blundar igen och föreställer mig terassen fylld av blommande Mårbackor.
Tomaterna i sina stora krukor.
Plommonträdet i blom - det har jag aldrig sett. Det blommade innan jag flyttade hit.
Så jag vet inte - kan bara föreställa mig.

Och det är kanske också det som är en stor del av charmen med trädgård, man har en plats att drömma i,
drömma om, och förverkliga en del av dem, eller alla.

Eller så drömmer man bara lugnt vidare.