...som det ibland kan bli.
Under hela vintern har jag haft en kråka som dykt upp nu och då vid fågelbrädet, suttit på bastutaket och med uppmärksam blick kollat omgivningen. Han, jag tror att han är en han, har en förkärlek till ost, och pickar gärna på ett hundben som glömts ute. Hunden kan ha små problem med den sortens djursolidaritet, men inte ens en vaksam terrier orkar bevaka sina intressen dygnet runt.
Så det händer att Herr Kråka i lugn och ro får sig ett skrovmål märgben.
Sedan någon vecka har Han haft sällskap. En dag satt de bara där på bastutaket båda två och gnuggade näbb eller vad nu kråkor gör när det våras under fjäderdräkten.
De har minsann äktenskapstycke, så lika är de.
Enda sättet att skilja dem åt är att Han är rätt modig. Mycket, mycket vaksam och misstänksam, men ändå mer modig. Hon är mycket ängsligare.
Just den här aprilsöndagen vräker snön ner, aprilsnö. Den som gör det hela ännu lite mer kråkgrått.
Men den skall ju komma, den kommer alla år. Vinterns sista dödsvrål.
Men det blir ju inte mindre grått för den skull.
Flyr gråheten och planerar lite sommarprojekt till stugan.
Det inkluderar målning. Både inne och ute.
Längtar mig sjuk efter att få ge mig i kast med Stora Vårstädningen därute!
Kasta ut alla mattor och sängkläder i vårsolen och skura tills hela kojan doftar såpa.
I väntan på det stora vårskuret därute ger jag mig på skafferistädning här hemma.
Kylskåpet får sig en omgång också. Slänger ut lite torra ost- och brödkanter.
Det tar inte ens fem minuter innan kråkparet dyker upp.
Det är Han som samlar in och Hon väntar lite blygt i bakgrunden.
Eller kanske det är helt tvärtom? Att Han är Hon och Hon är Han.
Men två är de i alla fall. Tillsammans.
Ensam dyker skatan upp, långt senare, då alla godbitarna redan tagit slut.
Och jag fortsätter rensa i mina skåp, längta till våren och kokar en soppa på brysselkål.
Det doftar grönt i köket, och där ute fortsätter stora flingor att dala ner.
3 kommentarer:
Bilderna på herr och fru kråka är så bra, ja på skatan också. Där jag bodde tidigare hade jag en kråka med ett alldeles speciellt förhållande till. Han visste nästan mina arbetstider och satt i tallen och väntade på mig när jag kom hem.
När jag skulle flytta var det svårt, vem skulle ta hand om den? Jag visste att den skulle vänta och vänta, stackarn. De nya husägarna lyssnade och försökte förstå hur viktig den var och lovade att de skulle fortsätta ge den mat. Jag hoppas de höll löftet.
Kramar
Cia
visst är kråkorna fina. De är ett par livet ut
margareta
Härliga fågelbilder!
Skicka en kommentar