I MORSE...

...kände jag att något var annorlunda. 

Det fanns där fast jag inte var riktigt vaken.

På natten hade katten klättrat in genom det vidöppna fönstret, det mot havet, och krupit ihop till en boll i mitt knäveck. Försiktigt flyttar jag lite på mig, utan att störa henne, så jag kommer åt att kika ut genom fönstret. Klockan kan inte vara mycket. Fem?

Havet ligger alldeles, alldeles spegelblankt. Inte det minsta krusning på ytan.

Allt är riktigt tyst.

Lillungen snusar ett stycke ifrån. Här är allt bara ett stycke ifrån, här på stugan. Han andas lugna, drömlösa andetag. Värmen har fått hans pannlugg att lägga sig i fuktiga små lockar strax ovanom ögonbrynen. 

Katten makar på sig, hoppar ner och sträcker ut sig på trasmattan istället.

Befriad från tyngden av välgödd katt sparkar jag av mig täcket.

Den svala tidiga morgonluften som knappt får gardinen att röra sig känns sval.

Inte kall, det är annorlunda.

Kryper ändå ner under täcket och somnar om. 

Några timmar senare vaknar jag av måsskrän, de har hittat fiskrenset som jag satte ut sent i går kväll.

Bra, naturen sköter sig.

 Känner längtan efter morgonkaffe och sträcker mig efter tröjan som blivit min bästa vän här. Hunden gnyr stilla därnere. Hon gör så när hon hör att jag är vaken.

Klättrar ner för den branta trappan från sovloftet och går de några stegen till köket. Dricker ett glas kallt vatten på stående fot och krafsar sömnigt om den pigga hunden. 

Häller upp lite hundmat i skålen, katten lockas också till köket av klirret från matskålar i rostfritt stål.

Kaffet är klart, tröjan har jag slängt på en stol.

Skall bara föra ur kaffekoppen, sen skall jag klä på mig tröjan, tightsen, sockorna.

Går ut i bara linnet.

Det är då jag äntligen fattar vad som är annorlunda!

Det är stiltje, och det är varmt. Det doftar sommarmorgon, inte fuktig, kall skog.

Runt sockerskålen surrar en ivrig fluga.

Det inte bara känns som sommarmorgon, det låter så också.

Med flugsurr och allt!