WEEKEND

En ros till min rekryt...äh! en ros till UNGEN min <3 br="br">


Ser alldeles speciellt mycket fram emot weekenden!
Jag får hem min äldre på första permission från armén. Jag har ju talat med honom i telefon nu och då, så det är ju inte så att jag inget hört av honom på tre veckor, men det skall bli så himmelens roligt att ha tid att lyssna till honom i lugn och ro!
Det är i allafall en stor omställning hos en ung kille - och hos en mamma också :)

En av sonens kompisar frågade mig i veckan om jag känner mig gammal nu när jag har ett barn i armén (tack skall du ha ;)!!!)?
Nja, näää - det är inte alls så det känns. Mest skulle jag förlika det med känslan som jag hade när jag första gången satt på ett föräldramöte i förstingens dagis - och undrade Vad Jag Gjorde Där???
Men gammal...nix. Annorlund...jo, fast på ett positivt sätt.

Jag är så lycklig över den relation vi (fadern och jag) har till våra ungar. Jodå, ungarna och vi är ofta av olika åsikt om saker och ting , och jag (isynnerhet) kan bli alldeles galet arg ibland. Men ändå hoppas jag att vi skapat en tillvaro var ungarna både ryms och syns (läs ses).

Senaste natt höll en vilsen ung man på trimmad moped oss vakna långt in på småtimmarna med sitt vansinneskörande genom byn. Med sin trimmade moped och aggressiva körsätt så håller han halva byn vaken.
Men vem är han, var hör han hemma? Vad skall han ännu göra för att bli uppmärksammad? Och av vem?
Är hans föräldrar lika frustrerade som han? Eller lever de totalt ovetande om vad ungen håller på med? Vem skall man hjälpa först? Hönan eller ägget?

Och mopedkillen är inte ensam på sina nattliga utfärder...

Hej från mej,

M.