Så är det nu bara. Också i år blir våren tidig och vintern nästan inget att tala om. Inte på våra breddgrader i alla fall.
Igår gick jag runt i trädgården och plockade upp vinterns samlade hundskit. Det var en del, ja.
Det blir så med två hundar som oftast gör, i alla fall, ett litet lass i trädgården under vintermånaderna då husmor, och alla andra inneboende i huset också, är så där lagom taggade på att dra ut på promenad i arla morgonstund när temperaturen är obekväm, mörkret är obekvämt och tidpunkten på dygnet är obekväm. Jo, så jag är just så där bekväm att jag bara släpper ut mina hundar i trädgården på morgonen. Och det betalar jag för nu när snön smälter.
Just NU tröstar det föga att jag vet att hundskit försvinner från jordens yta på typ tre veckor bara den kommer åt att torka och pulveriseras men ja…innan det då.
Det här är kanske inte det finaste av vårtecken. Det finns finare! Jo.
När jag stod där och krattade och hade mig så hörde jag svanarna trumpeta på håll. Det må vara + 2 grader och isig vind och inte alls det där solskenet som vissa väderleksrapporter utlovat, men det är ändå lite vår på gång. Jag bara vet det!
Åkte ner till simstranden och det är ju nog inte riktigt läge för ett dopp än. Men isen knakar och klagar och jag bara älskar det där ljudet. Den hårda vinden sätter isen på prov. Det syns inte på bilden men blåsten var hård, så hård att ögonen tårades på mig. Ni kan tänka er vad den gjorde åt isen som i år inte varit speciellt…mycket. Alls. Något.
Våren liksom hänger där som ett litet löfte, samtidigt som vintern ändå på något vis segar sig kvar.
Det kanske den har rätt att göra. Vi talar ändå början av mars och nordliga breddgrader.
För bara ett par år sedan hade vi nästan en meter snö den här tiden. Inte i fjol, då var det som nu.
Bara en löjlig wanna-be-vinter. Med mera vattendropp än snökristaller.
Men även om vintern inte luggat och bitit och varit allmänt ilsken så är det ändå skönt att det vänder.
Det är ljus, det är bara annorlunda på ett sätt som får mig att andas lättare.
*
På söndagskvällen visade sig solen en sväng. Det har varit ovanligt de senaste veckorna.
Det är ju lite så att om vi här upp i norr får ha det milt så har vi det också grått.
Har vi sol så har vi det kallt. Det är någondera. Alltid.
I år var det milt och solen börjar kännas som en raritet då den behagar visa sig.
Mot kvällskvisten sprack molntäcket upp, för en stund.
Då hade jag redan hunnit gå min långa hundpromenad, skön fast solen vägrade samarbeta.
Vi, hundarna och jag genade lite genom skogen, men plötsligt var diket vi brukade hoppa över utan större problem betydligt bredare och betydligt mer vattenfyllt än innan. Det slutade med att jag klarade hoppet torrskott även om stilpoängen förmodligen nog inte var de högsta om man utdelat sådana.
Båda hundarna blötte däremot ner sig rejält.
De hade nog inte såååå mycket emot att pluta. Åtminstone inte den ena. Den andra är lite mer en
stadshund och inte så van med översvämmande vårdiken.
Hemma blev det att öppna årets säsong av utebastu. Hur galet skönt är inte det?
Bilden ovan(ovan) är tagen från bastuknuten ner mot havet. Än är viken istäckt och blå i den där
stunden precis innan ljuset försvinner. Jag bär in mer ved och vatten tillsammans med sonen till bastun.
Sopar ut lite damm som samlats under vintern och känner den där underbara känslan när man inne i sin själ vet att vinterns rygg är bruten.
Vetskapen om det sitter i ljuset, i vinden, i mina göromål, i droppen på plommonträdets gren.
Man bara vet.
Även om det blir kyligare, även om det blir mulet igen, så vet man.
Vinterns rygg är bruten.
Kunde jag göra som svanen så skulle jag.
Så stort är det!
