IN I VASSEN...

...bar det till idag. 

Den där efter-julen-otåligheten-i-hela-kroppen gör sig påmind och jag

börjar längta ut i naturen.

Även om det är grått. Och lite trist.

Havet lockar. Stranden. 

Tar mig ner till stranden. Havet svallar öppet, vassen prasslar stilla. Det är lugnt idag.

Och det regnar inte, vilket känns som ett bonus.

Är lite delad för det här med mild vinter.

Samtidigt som jag tycker att det är skönt med milda temperaturer, så störs jag

av mörkret. Det är så kompakt. Hela tiden.

Hur varmt och snöfritt det än är, så är det ändå lika långt till våren som om

det varit en halvmeter snö.

Medan jag står där på stranden och låter hunden snusa runt bland vassruggarna,

flyger ett par småskrakar förbi.

De har inte heller flytt. De har stannat för att vänta på våren.

De flyger några gånger fram och tillbaka över viken.

Det känns ändå ensamt och tyst och dämpat.

En seg fiskare styr sin motorbåt genom viken och ut på mer öppet vatten.

Det ser kallt ut. 

Jag föredrar att hållas på landbacken. Där i samma zon som alen.

Men min blick drar sig ut över vattnet. 

Jag kan inte rå för det, men jag får över mig en häftig längtan efter vår.

Kanske var det alens hängen, kanske var det

knipans visslande flykt precis över vattenytan som

gjorde det? 

Kanske lite av allt.

Snart blir det lite kyligt därute på udden.

Hunden lutar sig sittande mot mitt ben, som om hon sade;

Jag är klar, vi kan åka hem nu.

Jag drar lungorna fulla av havsluft, kisar ännu en gång över vattnet, kopplar hunden och går mot bilen.

Vägen är översvämmad av pölar fulla av regnvatten. 

Det forsar i diken. Det dryper av träden.

Skymningen är inte hemskt långt borta.

Och jag känner mig hungrig.

Också det en ny känsla efter allt julfrossande.

När jag kommer hem till gården och går mot dörren flyger två svanar över.

Med sikte mot viken som jag just lämnat.

Jag följer dem med blicken.

Än är viken öppen och isfri.

Stannar de, eller kommer de att flytta, kommer isen att lägga sig?

*

Kokar en vitlöksspäckad tomatsoppa och utanför smyger sig skymningen in på knutarna.

Dukar bordet och bjuder på rykande het soppa som doftar...sommar faktiskt.

Den här dagen var till ända.

Det var en bra dag.

På sitt sätt.

ALLA DESSA NYANSER AV GRÅTT...

...åkte iväg till närmaste pyttelite större stad för att köpa hummer.

Jag vill ha hummer till nyår. Alla nyår jag ätit hummer har visat sig att det nya året

blivit bra år. Vem blir inte vidskeplig med mindre? 

Så hummer skall det bli.

Tydligen har andra haft samma tanke, så nu är jag fortfarande utan hummer och en viss

lyxproblems-oro börjar sprida sig. 

Fast det finns ju ännu dagar kvar att jaga hummer i butikernas kyldiskar.

Lyxproblem är så till vida sköna att de är liksom inte problem på riktigt.

I bilen hade jag packat ner både hund och kamera, med tanke att jag skulle kombinera det här

med butiksresa och en sväng i naturen.

Men när jag styrde min plåtkossa hemåt hade regnet redan tilltagit så till den grad att varken jag, hunden 

och allra minst min vattenotäta kamera tyckte att det nu skulle vara en toppenidé.

Så vi struntade i det.

För i dag.

Däremot valde jag att köra längs med lite småvägar hem.

De var lika grå som de större.

Det är nu bara rysligt grått överallt. Det är bara så!

Däremot fick jag en idé om vad jag skall göra bara det blir lite mer vårigt

då jag skumpade fram längs dessa gamla vägar.

Det fick mig direkt på lite bättre humör.

Förväntansfull på ett bra sätt.

Hemkommer märkte jag att repet som fågelmatshuset hängt i gått av 

av ålder. Solrosfrön utspridda över helahalva trädgårdsgången.

Och en massa pipande talgoxar i buskarna som var lite förvirrade över

tillvaron.

Jag lappade ihop upphängningen lite hippsomhapp. Klarar den sig till våren

blir det bra. Sedan skall jag kanske satsa på något mer hållbart.

När jag nu ändå "tvingades" att vistas ute i trädgården, den grå, så 

passade jag på att se på trädgården genom ett regndisigt filter.

Finns här något vackert alls, bland alla dessa nyanser av grått?

Och ja, på något sätt finns det ju ändå en skönhet i allt det fula!

Kärleksörten står där envist kvar i rabatten.

Inte så skön, men envis. 

Fägringen är förlorad men kvar finns ändå det som får mig att påminna

mig om hur det var. När det var som vackrast.

Och hur det kommer att vara, igen.

För nya knoppar syns redan blekt gröna runt de gamla blomstjälkarna.

Jag sopar de nerfallna solrosfröna in under en buske.

Må vara att inte fåglarna hittar dit, men en och annan lite skogsmus kanske får sig ett skrovmål?

Tankarna går till mina igelkottar, eller mina och mina, de som tassade runt i min 

trädgård i slutet av sommaren.

En regnig vinter är värre för dem än en kall vinter med mycket snö.

Det förstår man ju; vem skulle nu kunna sova i en säng där

det allt är blött hela tiden?

Då är ett tjockt täcke av snödun bättre.

Om man är en taggig kotte.

Lite taggig är ju i och för sig resten av min trädgård också. Jag hör till dem som sällan, eller aldrig, 

städar i rabatterna till hösten. De perenner som orkar stå upp hela vintern får bjuda fåglar - och möss också för den delen - på frökalas så länge det räcker till.

Någon kan tänka att det bara samlar...just möss. 

Men nu är det ju inte så enkelt. Vi vet alla att har mössen käk därute, så stannar de där och tar

sig inte lika ivrigt inomhus. Så...jo, jag föredrar möss - i trädgården - för de finns oberoende.

Fågelbadet och igelkottarnas dricksplats är inbäddat i en vinterpäls av kvarglömda löv.

Känns som en evighet sedan de föll.

Grenarna har spretat så nakna nu en längre tid...

Grå och nakna.

Det finns kanske en skönhet även här - om man riktigt, riktigt vet var man skall leta...

Bland alla dessa nyanser av 

G R Å T T.

ATT SE TILLBAKA...

...på året som var.

Visserligen är det ännu några dagar kvar av 2013, men onekligen börjar det så småningom vara

hög tid att öva sig på att skriva 2014 istället.

För mig har året varit en (åter)gång till naturen, mer än åren innan.

Som ny invånare i ett, för mig, nytt hem ville jag känna in mig innan jag 

ger mig på vare sig hus eller trädgård med idéer och ändringar.

Jag ville känna efter vad jag vill ändra på, och vill jag?

Vintern var snörik, det har knappast undgått någon som råkade vara 

vaken den delen av året. Det var uppfriskande snöskottningar mer eller mindre varje kväll.

Någon gång i mars började längtan efter vår och sommar ändå ta överhand, och

några, eller ja rätt många, växter hittade hem till mig för att jaga vintern iväg.

Det hjälpte så där, och ännu i april stod drivorna höga och tom kråkorna matades

med brödskivor. Är man djurvän så är man...

Sedan kom äntligen värmen då, och när nu våren fick lite fart under hjulen,

så gick det ju undan. Sällan jag varit så svältfödd på värme och o-snö som i år.

Även om jag minns att våren var underbart solig.

I juni blev det att följa mer fågellivet mer än vanligt. Både de vilda, och sen

kajan Sven då, som fick oss att stiga upp mitt i natten och mata fågelunge, och som

på den vägen snodde våra hjärtan fullständigt!

Så pass känd blev den gode Sven att radion ringde senare på hösten och 

ville intervjua oss. Fast då hade Sven redan flugit iväg till de sina. 

Precis som de skall. Fosterbarnen.

Sensommaren kom med åskväder, och underbara mörka kvällar, och 

sköna promenader längs havsstränder där flyttfåglarna valt att stanna kvar

lite längre än vanligt. 

Njutbart.

Sedan blev det väntan på frosten - som aldrig kom.

Trädgårdsekorren bytte till vinterpäls, men snön lyste med sin frånvaro.

Och för att till slut riktigt knyta ihop det hela...

...så trots att snön lyste med sin frånvaro, lyste adventsljusen upp mörkret med sin närvaro.

Ja, liksom, lite så. Så var det paketerat,

2013 i en liten ask.

Nu ser vi framåt igen, inte sant?

Först skall jag bara luta mig bakåt och smälla i mig några chokladpraliner 

som blev kvar från julen. 

Aaahh....

VIT SKYMNING...

...inne. 

Ute är kvällen svart som sot.

Fönstren ser tillbaka på mig med sina tomma svarta blickar.

Tänder ljus och el-ljusstakar för att jaga bort det mörka.

Julgranens ljus har inte ens släckts.

 Går genom trädgården som bäddats in i mörkret för

att släcka lamporna i ateljén. Låsa dörren.

Julhelgens invånare har åkt. Katten vågar sig in i huset igen,

då främmande hundar åkt iväg med sin husse.

Soffhörnet är återerövrat och hunden slappar i andra ändan av soffan.

Katten har krupit upp i en fåtölj.

Känslan av saknad blandar sig med känslan av rofylldhet som kryper sakta fram,

kommer tillbaka, ur skrymslen den gömt sig i .

Huset fylls av en stilla, vit skymning och ljudlöshet.

Den känns skön och främmande på samma gång.

Biter i ett juläpple. Det låter. I hela huset.

För här har tystnaden nu tagit över.

På mitt skrivbord blommar julrosen med hela sitt stillsamma väsen.

Snart är tiden inne för att mappa in 2013. Eller packa ner

mapparna med 2013, hur man vill.

Det städade skrivbordet försöker locka mig med sin tomma yta.

Kom, kom...

Nej, jag gör det inte.

Inte än.

Nu är stund för riktigt stillhet.

Alla som var här har åkt.

I morgon kommer vardagen, jobb och rutiner.

Om än bara för en dag. Ändå är förtrollningen liksom lite bruten.

Och jag vet inte om jag gillar eller ogillar det.

Välkomnar eller ovälkomnar.

Jag klär mig i en gammal fleece, sticker fötterna i tre nummer för

stora filttofflor som ännu har användarens värme kvar.

Sätter mig ute på trappan med en kopp ljummen glögg,

som också blivit kvar.

Glor ut i mörkret, lyssnar på havet och...

...märkligt nog, längtar till våren.

Till ljuset, till alltings uppvaknande.

Ibland är det så. 

När man vänder ett blad, så bara kan man knappt hålla sig

för att få läsa det följande.

Nu har julens blad vänts.

En kväll i tystnad och i vit skymning,

hos;

LUTFISK OCH GRÖT, TÅRTA SÅ SÖT...

...jag har rymt fältet. Så är det. Lite i alla fall.

Alla är mätta och dästa och skålarna är mer än halvtomma och det går någon

skränig film på TV. Alla soffhörn (också mitt) och fåtöljer är upptagna

och jag känner inte alls för skränig film.

Då flyr jag, genom trädgården, till min lilla ateljé.

Tänder ljus och en brasa och sätter mig vid det skeva skrivbordet, 

det med fönstret ut mot byvägen.

Någon enstaka bil kör förbi. Någon är ute och går med sin hund, i regnet.

Här är det tyst, bara brasan sprakar.

Katten håller mig sällskap. Men den är ganska tyst den med. Ligger i ett knyte

på äldre sonens klädhög och spinner sakta, sakta.

Egentligen borde jag skriva något helt annat, men landade här på bloggen när 

tankarna på det jag borde skriva inte riktigt vill hållas ihop. De virrar omkring, så

nära, men vill inte tämjas till en text. Inte av den typ jag borde skriva.

Känner mig som den mest o-juliga människa på jorden. Men jag längtar just nu

mer efter tystnad än skränig film. 

Jag vet de där inne förstår, de känner mig så väl...

Ändå känner jag mig lite tråkig...på julen skall man väl vara hypersocial och 

det skall vara tjim och tjo och prat och sång och...och..

Och jag vill bara lugn! 

Sticker ut hakan för mig själv.

Visst är det okej att stjäla en liten tyst stund för sig själv?

På vägen utanför går en gubbe lite framåtböjd. Av ålder eller av regn och vind, det 

kan jag inte avgöra. Kanske han också bara behövde få komma ut och bort en stund?

Förvånansvärt många av mina kolleger suckade här i veckan;

bara julen skulle vara förbi!

Kan det vara så att det under julen kan bli lite för mycket av allt?

Och inte bara maten nu, utan av..allt.

Kan det vara så att vi lever med ett så hårt tempo annars att det inte riktigt finns ork 

eller ens lust kvar att vara ännu mer på julen?

Kan det vara så att julen tar mer än den ger?

Inombords liksom.

Har förväntningarna på hur julen skall vara kört över det vi egentligen vill ha av dessa

lediga dagar? 

Eller som min äldre son sade igår. Efter att julmaten var äten, och julklapparna

utdelade, så smög han sig ut hit till ateljén en stund med orden:

Mamma, jag älskar julen, och du har gjort allt så fint, men nu behöver jag bara få vara

med mig själv en stund, jag har inte varit det på flera veckor.

Bara sitta och läsa en bok, en liten stund.

Jag kommer in sedan.

Och jo, jag förstår honom så väl!

Nu skall jag också tassa in till de mina. 

Brasan har falnat och kaffet kallnat i koppen.

Och jag har fått min lilla stund för mig själv.

Som jag så väl behövde!