MOT HAVET...

Efter alla hårnålsvägar, med de roliga namnen Trollstigen, Ørnesvingen, Nibbevägen,

och vad de nu heter - har lite tappat räkningen vilken väg hette vad...hih - tog vi sikte på 

västkusten och Atlanten.

Tog in på en camping i Bud. Här hyrde vi en hytte, för det kändes lite råkallt 

fast havet låg där och guppade alldeles lugnt och fint.

Det var på kvällarna (och nätterna) man märkte att det precis är i början av juni.

Campingen låg precis vid stranden, och det var härligt att kunna ta sig en liten promenad längs

stranden och njuta av det fina kvällsljuset. 

Man uppskattar mer än annars att sträcka på benen lite när man suttit i bil

större delen av dagen, även om vi inte på något sätt sträck-körde utan stannade 

många gånger under dagen. För att fota - bland annat, krhmmm....;) 

Hängde kvar på stranden tills skenet blev så där riktigt gyllene, 

vilket sker rätt så sent den här tiden på året...

Grabben hade redan somnat i sin säng när jag kom tillbaka.

Och så hade han diskat. På det sättet är han behändig att ha med.

Grabben.

ALLT DETTA VACKRA...

Det är nästan så det blir för mycket med allt detta vackra i de här regionerna! 

Hörde en liten småsarkastisk kommentar från bilsätet bredvid om att det kanske inte är total nödvändigt att stanna på precis varenda plats där det bara är möjligt för att knäppa en bild.

Men det är.

Stundvis kunde jag faktiskt köra ett par kilometer innan det var dags för nästa stopp.

Längs den här vägsträckan finns Gudbrandsjuvet, en fem meter bred och i 

runda tal 25 meter djup ravin. 

(Ingen bra bild på den platsen, djupet är så svårt att fånga på bild. Bara att åka dit och se själv ;))

Sedan vidare mot Stigfossen och så ner för Trollstigen där man 

lätt får syn på sina egna baklyktor! 

Ja, men visst är det vackert? 

GEIRANGERFJORDEN...

Geirangerfjorden är sedan dryga tio år skyddad av UNESCO som ett världsarv.

Det kan kännas aningen märkligt med tanke på att det är ett sådant unikt 

naturvackert ställe. Man antar att brittiska bergsklättrare upptäckte fjorden

redan i medlet av 1800-talet. Numera är den klassad som en av de vackraste fjordarna i världen

och stället besöks av dryga halvmiljonen turister varje sommar.

Turistbåtar kör skytteltrafik i fjorden och under högsäsong är det säkert 

trängsel och kö på de krokiga bergsvägarna. 

Men så här lite off-season är det gott om utrymme, både på vägarna

och på campingen, vilket jag personligen tycker är skönt! 

Geirangerfjorden sträcker sig 15 km och om man vill kan man ta sig en 

dryg timme till sjöss med någon av de turistbåtarna som finns att tillgå.

Priset på en sådan tur låg kring 50 € per person och tur. 

Man kan också hoppa på turfärjan som kör mellan Geiranger och Hellesylt. 

Färjan har tre avgångar per dag, så man kan välja den, med eller utan bil, 

istället för dessa turistbåtar. 

Vi hade preliminärt planerat att ta en tur på fjorden, men sedan 

blev det ändå inte så. Vi valde att köra vidare och lämna dessa

fantastiska bergstoppar som nådde upp till 1600 m över havet bakom oss.

För denna gång.

Jag kan gott tänka mig att återkomma hit en annan gång.

Men då också off-season. Känns inte som ett ställe jag vill besöka under den 

värsta turistsäsongen. Men i september kanske...? 

På kvällen tog jag en promenad upp längs forsen som kastade sig ner från fjällen

för att förenas med Geirangerfjorden precis vid vår nattcamp.

Undrar om jag någonsin tältat i vackrare omgivning än den här?

Knappast! 

Det enda som "störde" var bruset från bäcken som störtade ner från fjället,

och just det "oljudet" kan jag leva med. 

Så fin plats denna Geirangerfjord! 

HÖGST UPP...

Vi börjar turistandet här, där Fylkesvei 63 börjar 

(eller slutar, beroende på varifrån man startar - höh, förstås...)

Vi börjar också med att konstatera att det inte finns ett enda foto som skulle

ge rättvisa åt vyerna, vägarna, utsikterna längs den här vägen! 

Låter som en klyscha, men så är det bara! 

Direkt då man viker in på Fylkesvei 63 ser man Djupvatnet, sjön som ligger 1000 m ovan havet,

där vattnet är sådär lite overkligt blått. Det är hisnande vackert! 

Efter ett tag kommer ett vägskäl som man nog inte skall missa. Det är avtaget upp till

Dalsnibba, faktiskt Europas högsta vy över fjord som man kan ta sig upp till med bil.

Det kostar en liten slant att utsätta sin bil för en klättring upp längs hårnålskurvor,

och utmana bromsarna på vägen ner. Men jag anser att det är värd de slantarna.

Man kommer upp till 1500 över havet och utsikten ja...

...vad kan man säga? 

Den klassiska vyn över Geirangerfjorden. Den man ser när man 

googlar Geiranger, verkligheten tar dock andan ur en.

Här uppe på Dalsnibba byggde man 2016 en Skywalk som gör att man kommer

ut över stupet och kan även se neråt. Får det att pirra i magtrakten.

Isynnerhet för en med lite höjdrädsla, eller kanske inte rädsla precis - mer som 

en obekväm känsla bara - är dessa stup alldeles precis lagom att hänga över och 

ta sin alldeles egna bild av vyn som finns avbildad i tusental.

Men det är min vy. 

Här tyckte sonen att det var en fantastiskt bra idé att klättra ner och ut på en klippa som

sköt ut över stupet. Jag har, om möjligt ännu mer jobbigt pirr i magen och yrsel bakom pannloben, när jag ser mina barn (ingen j*vla skillnad hur gamla de blir, tydligen) på ställen som inte

är helt safe. I min envisa mamma-hjärna är en klippkant 1500 m upp inte sinnebilden

av en safe plats. Inte på något plan liksom...

Så bara att svänga mig 180 grader och börja planlöst fotografera utsikten åt det andra hållet istället

tills grabben är klar med sitt klättrande på klippkanterna.

Måste googla om någon trillat ner någonsin...

Tryggt och välbehållna tillbaka i bilen som nu skall testas på bromskapasiteten.

Att köra med en GPS ger en liten aning om vad som komma skall.

Myser i bilen när jag ser på alla hårnålskurvor som skall rattas igenom innan 

vi är nere vig Geirangerfjorden. 

Mer om det sedan.

P.s. Ja, det är läge att köra på låg växel och låta motorn hjälpa till med 

bromsandet och spara lite på bromsarna på det sättet. 

LÄNGS VÄGARNA SOM FÖR...

Det händer något bra i mig när jag reser så här utan större mål och målsättningar.

Det är som om min själ hittar hem till något som den inte ens visste var ett hem.

Det är som om en oro jag inte visste jag hade blir mättad och nöjd.

Jag ville denna gång köra en av de riktigt klassiska turistvägarna. 

För i ärlighetens namn; det är inte utan orsak just de vägarna blir turistvägar. 

Man får mycket skönhet för öga och själ på en och samma gång.

Vi startade med att ta kvällsbåten från Helsingfors till Stockholm 

och köra nonstop genom Sverige och sikta på en första övernattning på norska sidan.

Det gick ju bra - vad vi nu fick leta efter en butik som sålde lite äldre laddningskablar till 

vår GoPro-kamera, som redan har några år på nacken. Innerligt glad att man inte är elektronik, 

då hade en varit So Yesterday redan i förrgår...

Campade första natten i Hamar, på en lite märklig camping.

Campingen såg väl lite ut som om den inte fått den mest kärleksfulla omvårdnad 

på de senaste decennierna. Den hade nog sin storhetstid då jag senast campade i Norge.

Det var på 70-talet, det.

Hur som helst så var campingen full med husvagnar som uppenbarligen varit stationerade 

där de senaste åren. Så där som det nu ser ut på de flesta campingplatser nuförtiden. 

Det märkliga med den här campingen var att absolut ingen rörde sig där på hela kvällen.

I n g e n ! 

Vi packade upp, gjorde oss hemstadda, kokade middag åt oss, 

gick en sväng ner till stranden.

Ingen människa - någonstans. Knappast hade alla gått och lagt sig vid åtta?

På morgonen fortsatte samma tystnad över hela campingen. Vi började redan fantisera 

ihop spökhistorier om omkringstrykande massmördare med smak för inget ont anade campare...

Då vi redan var klara med frukosten, morgondusch och packat ner sovsäckarna,

smög sig ett äldre par tyst mellan husvagnarna. En annan man i sina mognaste år började med 

kuslig precision formklippa busken som råkade växa där intill hans husvagn.

Det var lite märklig stämning där. Det enda som verkade vara virilt och levande på

den campingen var ogräsen som glatt frodades här och där.

Det enda riktigt välskötta var nog den där formklippta busken.

Vi drog.

(det var också resans dyraste camping-övernattning.

Så ja, sannolikheten att vi återkommer till 

Strandheim Camping i Hamar är försvinnande liten...)

Fortsättning följer.