ÄNTLIGEN SLÄPPER DET...

...länge nog har jag glott på dessa små ting i mitt hem medan 

vintern har pågått därute och flunsan har frodats härinne. 

Men nu känns det att det är andra tag i gumman! 

Och bra är väl det! 

Har en vecka med en hel det to-do i innan jag 

stämplar ur och firar vintersemester nästa vecka! 

Woooppp...så fint det skall bli! 

FRÖKAKOR...

Det har knappast undgått någon som befinner sig bland de nordligare bredd-

graderna att det är vinterväder de luxe nu. 

Riktigt krispigt vackert, kallt, soligt för att inte säga strålande vinterväder. 

En kan vara fortsatt lite besk i sina inlägg här eftersom kollisionen vinterförkylning

och vinterns vackraste väder fått för sig att infinna sig i ens liv precis samtidigt. 

Ja, ja...

Till någon liten nytta har jag dock varit dessa dagar med 

hostattacker och feber-svettningar 

 (sådana andra utöver de pga åldern då.......*fniss*). 

Jag har nämligen bakat fett- och frökakor till fåglarna.

Här med lite extra topping av överbliven nöthack. 

Receptet är det gamla vanliga:

Smält kokosfett varvat med frön och nötter. 

Men, och här kommer tipset, när det är så kallt ute som det 

är nu så brukar jag blanda i lite olja i kokosfettet vilket gör kakorna

lite mjukare för fåglarna att bearbeta. 

Rapport slut för idag. Skall gå och snyta mig. 

KALLA VINTERDAGAR...

Gaaaah....en kan bli så frustrerad så det stänker om det! 

Och eftersom jag inte just nu har någon annan här i min absoluta närhet, 

så får jag väl spy ut min frustration över tangentbordet istället! 

En förkylning kommer väl sällan lämpligt, men just nu känns det extra jobbigt

att vara sjuk när vintern är som vackrast - om än som kallast också. 

Visst skulle jag varit på jobb, men kvällarna är ju redan så ljusa så lite sol hade jag hunnit lapa i mig.

Nu lapar jag inget annat än te och Finrexin. 

Bilderna här tog jag i söndags när jag tog och luftade kameran lite. 

När jag var barn gick jag mina fyra första år i skola alldeles intill 

Vandaforsen, så den här vyn såg jag varje dag då gick till skolan. 

Redan då var det en lite ruff miljö, den har kanske inte blivit mindre ruff 

med åren. En del av byggnaderna kring forsen har blivit renoverade, medan andra

fått fortsätta sitt liv i stilla förfall. 

Skall försöka sätta mig och läsa lite. Har en hel del studielitteratur att beta 

mig igenom, men det känns som om den förkylningsdrabbade 

amöbahjärnan inte riktigt klarar av att ta till sig fakta. 

Gjorde ett försök att skriva på mitt examensarbete, 

men det var inte den bästa av idéer! Det får vänta.

Precis som promenader i solsken får vänta.

Grrr...

SMÅ DILEMMAN...

En god vän till mig är författare och stundvis stönar han frustrerat över avsaknad

av inspiration, men han har lyckats utveckla ett system att få in sig själv på

rätt spår igen. Det är bara att sätta igång. 

Det låter så enkelt när han förklarar hur han gör.

Jag tycker inte det är fullt lika enkelt. 

Just nu är jag otroligt tacksam att jag åtminstone får en del av min inkomst 

från helt vanligt tråkjobb för min inspiration och flow på den mer kreativa sidan

är som bortblåst! Gömd i snö. Borttappad i vintermörkret. Puts väck! 

Jag har förr hamnat i inspirations-svackor och lyckats kravla mig upp 

från dem, så kanske det sker även denna gång, men fy fan så jobbigt 

det är när man är djupast i svackan. Inget man åstadkommer ger minsta lilla

belöning liksom. Det är bara segt. 

Och varför skall det egentligen vara så här? Att man ofta i de mer kreativa 

yrken eller hobbyn ramlar ner i dessa svarta hål där ingen tanke eller idé man

får tag i vill växa till sig och utvecklas. Allt man rör vid blir till en död sten.

En sten som bara tynger. 

Varför är det så?

Varför skall det göra ont att skapa? Kännas så jobbigt?

Eller att vägen, innan det blir något skapat alls, 

stundvis känns så stenig att tassa på? 

Ja-a, till fredag borde jag leta fram på den här inspirationen som 

nu verkat gått rejält vilse i tillvaron. 

Och jag borde bli så mycket bättre på att locka fram den

när den behövs. 

Jobbar på det! 

NJUTER VINTER OCH LÄNGTAR lite VÅR...

Märklig vinter.

Jag brukar säga, gnälla till och med, hur jag avskyr januari och 

februari. Isynnerhet februari.

Men i år har jag inte alls sådana känningar? 

Vad händer? 

Jag tycker det är fint med snö. Mera yrsnö åt folket bara! 

Jag blir nästan barnsligt förtjust över när snön vräker ner. 

Jag älskar att plumsa i snön och dra huvan över huvudet mot vinden.

Jag som knappt har varit kapabel att andas ens i februari så 

ångestfyllt som den månaden har tett sig i många år, och nu 

plötsligt står jag mest överraskad och funderar:

- Va, bara ett par veckor fram till mars? 

Jag förstår ingenting? 

Har mycket på gång och det känns bra. 

Köpte mig på hemvägen en Helleborus som var så fin,

tickar i gång lite vårpirr i knoppen. 

Kroppen däremot är inne på vintermood ännu ett tag tror jag. 

När jag nu mot alla odds verkar trivas i vintern.

Märkligt!