Egentligen är det att överdriva något fasligt att kalla denna plätt
av granit, mossa och blåbärsris för trädgård.
Det är det verkligen. Det är alldeles vanlig finsk skogsnatur med pyttesmå inslag av
odlade växter. Ja, det låter bra, tycker jag.
För så är det!
Som många vet, så valde jag under många år att vara helt "naturel" i mina trädgårdstankar gällande
vad som skulle växa här på stugan.
I år har jag dock lite, lite ruckat på den principen och det har dykt upp en och annan perenn.
En och annan odlingslåda har också satts ihop, och en och annan bergsskärva har grävts ut
och ersatts med mylla.
Nu får det vara bra såhär för denna gång.
Skall se vad som klarar sig här, och då menar
jag både vinter, vindar, gassande sol samt hjortar och råddjur.
Tillsvidare (pepparpeppar) har alla planteringar fått vara ifred frö hjortarna,
trots att en hjortstig går alldeles intill här.
Kanske de (än så länge) har bättre käk på annat håll?
Jag har valt att vara ytterst sparsmakad med växtvalet här.
Jag bara känner att det känns rätt så.
Att hålla igen.
För det är skillnad på skärgårdsmiljö och skärgårdsmiljö tänker jag.
Jag har vuxit upp med somrar i den Åländska skärgården, men där var
det alltid kulturbygd precis bakom knuten.
Här känns det så annorlunda.
Här är det skogens rike som härskar.
Och jag känner att jag inte vill inkräkta på det.
Men ändå ha lite...ja, trädgård.
Odlingslådorna kanhända ännu känns lite väl dominerande, men det skall
väl jämna ut sig bara växterna växer till sig.
Av alla perenner om nu står här första året har redan en utkristalliserats
som en absolut favorit och det är jordrevan.
Jag vet att den kan bli ett gissel och ta över om den får sprida sig hejvilt,
men just i lådor, eller som på bilden ovan i bergsskärvor är den jättefin!
Precis lagom anspråkslös för att passa in men
ändå tuff nog att stå emot mossa och gräs.
Så vill jag tro, i alla fall.
Återstår att se.
Återkommer med rapport nästa sommar!
