EN KVÄLLSPROMENAD...

...vilka dagar det har varit! 

Viken har legat spegelblank och även här ute i skärgården

har det stundvis varit riktigt, riktigt varmt! 

Satt en god stund på förmiddagen i solen på sydsidan och läste.

Först åkte ponchon av. Sedan åkte ärmarna på tröjan upp och till

sist åkte tröjan av och jag satt där i bara linnet och  n j ö t !!!

Eftersom jag stulit mig en extra dag härute så roade jag mig med att

fortsätta riva grästuvor och mossa från bergskrevor som gett 

sig i backen på att inte släppa taget om urberget.

Ni skulle se mig! 

Eller egentligen är det faktiskt riktigt bra att ni inte gör det!

Efter fem dagar härute utan rinnande vatten - och nej jag

badar inte i havet. Inte än och absolut inte utan bastu.

Och bastu-ugnen, ja den är ju nu utplockad i väntan på rörmokaren.

Så ja, det skall vara en riktigt lyx att ställa sig i duschen i morgon.

Och så har jag dessutom frissa inbokad.

Lyx-Lyx-Lyx.

Så nu på kvällen tog jag en promenad och valde stigar där sannolikheten

att jag skulle stöta på någon annan tvåbent varelse som skulle bry sig är rätt så minimal.

Och det gjorde jag inte heller! 

Tur.

Hade varit besvärligt för hens eller deras nattsömn om de mött mig, menar jag.

Kände hur jag var lite extra frusen på vägen tillbaka till stugan och undrade om jag höll på att bli förkyld.

Men jag kände inte mig speciellt förkyld så där annars.

Men väl tillbaka i stugan kastade jag en blick i spegeln och där mötte jag ett nylle som glatt lyste

i samma nyanser som kvällssolen därute.

Mitt vinterbleka jag hade helt enkelt fått en järndos av skärisol och jag hade solfrossa helt enkelt! 

Så ja...dagens look:

så där skönt rosaröd i fejan, med en frisyr som skulle behövt en klippning typ förra månaden

(håller på att försöka få håret långt igen...som om det skulle vara en ursäkt)?

Och så den där avsaknaden av...vatten då.

Det finns stunder då man är så glad så att de andra redan åkt hem.

Men grästuvorna gav sig. 

Så 1-0 till mig! 

*

Och medan jag gick hem längs stranden så följde gräsandsparet med.

Det måste vara ett par som övervintrat på en plats så de vant sig med människor, för

de tar ingen större stress av min närvaro.

Inte alls på samma sätt som viggen, storskraken och småskraken, ejdrarna

och lommarna, skäggdoppingen, svarthakedoppingen och till och med svanarna.

De är så skygga.

Men detta sympatiska andpar - ja, de simmade med när jag gick hemåt i kvällningen.

Önskar dem den bästa familjelyckan i världen!

De är inte det mest exotiska inslag i viken.

Men väldans sympatiska - det är de! 

SKÄRGÅRDSTRÄDGÅRD...

 Lite historik. Vi börjar där.

Den lilla stugan i skogen och invid havet byggdes alldeles i början av 1990-talet.

Precis där i samma veva som jag gifte mig, fick barn, jobbade, byggde hus, hade en 24/7-

arbetande privatföretagare till man. Jobbade själv mycket och på annan ort än hemmet byggdes.

Ja och så var det det där med att man, eller vadå man och man? 

Jag, vi skaffade hund, och katt(er) och höns och gäss och kaniner och

byggde maskinhall och...

...ja det fanns liksom inte så himla mycket tid att "vara på stugan" om 

man skall vara riktigt ärlig.

Under de mest hetsiga och stressiga åren hade vi stugan uthyrd

för vi hann aldrig riktigt vara här själva.

Och var vi så hade man ständigt en oro att man borde vara någon annanstans och göra något helt annat. Inte det bästa om man tänker på att njuta skärgårdsliv.

Och så blev det som det blev. Med tusen andra projekt, med andra trädgårdar och 

husbyggen så bestämde jag mig för att här, här på stugan, skulle det aldrig bli en trädgård.

Här skulle allt vara vilt. Inte klippa gräs, inte rensa, inte odla.

Och även fast nu ungarna vuxit upp och detta varit min tillflyktsort från

stress och...ja världen under många år nu, så har det alltid funnits andra projekt som 

stått före i kön än att fixa så att något annat än gräs, mossa och martallar 

kunde växa här.

Det har målats hus, och byggts trappor och bryggor, och en liten pergola.

Målats om inomhus...ja och så har man ju velat njuta lite lata sommardagar också.

Att anlägga en trädgård ute i skärgården tycker jag dessutom att är svårt. 

På det sättet svårt att det är knepigt att få det lagom i samklang med

den omgivande naturen utan att det blir för mycket.

Det blir så lätt att man står där i plantbutiken bland sommarblommorna och tänker; 

-Ja men jo! Hur fint kommer det inte att bli??!!!

Och så när jag väl är här med plantan så känns det bara

"för mycket".

Jag vill att min "trädgård" skall sjunga i samma stämma som naturen.

Varken högre eller lägre, utan i samklang.

Och så har vi det här med trädgårdsdesign. Här ute bland klipporna designar man inte

så där himmelens mycket. Urberget det står liksom där det...alltid stått.

Punkt! 

Så det blir att foga sig och ta för sig vad skrevorna bjuder på i form av "rabatter".

Så idag har jag gjort det.

Grävt, rivit, ryckt, svurit och svettats för att få gräs och mossa att överge sina växtplatser

för det som jag kanske någon gång kan kalla en skärgårdsträdgård.

Precis framför trappan fanns det då stugan byggdes en jätteskreva som bara måste fyllas med

jord för att inte man skulle ta och dratta ner i den, och bara...försvinna, så djup kändes den.

Som fattig husbyggare hade jag inte råd att köpa några plantor utan fick

ett gäng bergenior av min mamma.

På min hemgård växte det bergenior lite överallt - så det fanns att ta av om man säger så.

Och kanske inte min absoluta favoritblomma, men här hamnade den. 

Och här stannade den.

Vid något skede i vintras när jag började fundera på att piffa upp omgivningen här

så tänkte jag att det första jag gör är att gräva upp bergeniorna, men jag har ändrat mig.

Egentligen tycker jag att de är lite...fina faktiskt! 

Och så är de ju från min hemgårds bergskevor (stället hette Bergudd- guess why...?)

Och så har de kämpat på här i 25 år. Och blommar lika villigt varje år.

Och nej, jag har inte gett dem ny mylla och jag har inte gett dem gödsel. Ever! 

Så bara för att de överlevt den pärsen så har de nog förtjänat sin plats i rabatten ändå.

Och jag kommer nog att på det sättet fortsätta med samma stil.

Inget knalligt i vare sig färg eller växtsätt.

Jag skall försöka lyssna på omgivningen, på naturen vilka växter

de vill ha in här.

I det som kanske skall bli en skärgårdsträdgård.

Här finns ju ändå så mycket mer att bli förtjust och hänförd över.

Det är inte ju inte nödvändigtvis mina planteringar.

Det är tystnaden, det är naturen, det är havet, fåglarna.

Solnedgångarna och stillheten.

Det är de toner jag skall försöka tolka, på mitt sätt.

De dova, mjuka, stilla, lugna, sköna,

och överföra dem till en liten trädgård.

I skärgården.

GLAD VALBORG ALLA...

....ja, mjöd är väl ändå det enklaste man kan försöka få ihop till Valborg?

Eller hur? 

Och jag bara drog ut på det och fick aldrig till det. Så det blev att köpa

i år. Och, flaskan är ju fin och så, men note to my self: 

Gör eget nästa år! 

Havet ligger alldeles spegelblankt framför näsan på mig.

Det är soligt, men inte speciellt varm.

När jag steg upp vid åtta tiden visade termometern på + 2 grader.

Brrrr...men fint, det är det.

Verkar som om vi fått en ny invånare i viken, ett gräsandpar verkar

ha slagit ner sina bopålar här i år.

Skoj! 

På håll har jag både sett och hört storlommen, och med sitt lite spökliga

ku-u-í-ki, kuí-ki, kuí-ki.

kan man inte missa den.

Den är också ny i viken för i år.

Trevligt, trevligt.

*

Som sagt, både en och annan gång, så har det ju varit rätt så kyligt hela våren.

Det har betytt att jag inte fått sommarvattnet hit till stugan kopplat än.

Idag skulle det kopplas, men det visade sig att ett rör hade gett upp och jag har nu en sprutande 

vattenrörs-fontän i bastun i stället för rinnande vatten i köket.

Fast om jag får välja så har jag hellre läckande rör i bastun än i köket, 

så om man nu skall leta efter något positivt så...

Däremot är läckan på ett sådant ställe att det blir att plocka ut 

bastu-ugnen för att få den fixad.

Så ja...huoh!

Och snällt invänta en hantverkare som kanske har tid att 

fixa ett litet söndrigt rör i en liten stuga vid havet.

Tills dess blir det att bära vatten.

Tur att det finns rätt nära i alla fall. 

Och man kan ju ta det som lite styrketräning, eller hur?

Här försöker jag nog bara låta lite käck så där, jag vet! 

Känns inget vidare att vara utan rinnande vatten - så bortskämd har jag blivit!

Stugan är ju inte speciellt lyxutrustad, och det tycker jag 

på sitt sätt är lite charmigt.

Att ha det lite enklare.

Men rinnande vatten! 

Tänk vilken grej det måste ha varit när det blev vanligt i

hemmen då i tiderna. 

Jag skulle nog bara gått och öppnat och stängt kranen i ett.

Bara för att.

Finns en risk att jag gör det när jag sedan någon gång har

rinnande vatten här igen. 

Står där och bara lyssnar till det ljuvliga ljudet av rinnande vatten.

Tänk! 

Men ändå.

Jag har mjöd. Solen skiner. Och det ÄR vår! 

Glad Valborg! 

KLOCKAN TVÅ-KAFFET...

...jag lägger de sista punkterna och kommatecknen på en text som jag översatt.

Ikväll klickar jag den vidare och så blir det att fira Valborg.

Men lite har jag kvar ännu innan vi är där.

Men jag tar mig ett klockan två-kaffe, och går ut på terassen.

Klockan två-kaffet var något jag vande mig vid på mitt förra jobb. Under åren 

blev det så att vissa personer hade samma "kaffe-rytm" och dök upp i köket ungefär vid 

samma tider. Det roliga med just det gänget, klockan två-kaffe- gänget var att 

flera var trädgårdsintresserade, så det hände väl titt som tätt att pratet gled

in på trädgård.

Så lite nu också...till mitt klockan två kaffe plockar jag fram trädgårdsböckerna 

jag hade med mig. Och bläddrar. Och njuter. Och lär mig nytt. 

Men också minns.

Alla mina egna trädgårdar.

De har ju hunnit bli några under åren...

Nu har jag inte ännu ens läst något alls av Karin Berglunds bok,

Det var en gång en trädgård.

Jag sparar den som en godbit till den rätta stunden.

En snabb paus i eget skrivande är inte det. Risken finns att jag då inte återgår det egna

skrivande på en låååång stund. Och med en deadline så är det kanske inte det bästa...

Karin Berglunds tidigare böcker var min bibel, min inspiration, min kunskapskälla då 

jag själv i tiden valde att som vuxen utbilda mig i trädgårdskonst.

Över tio år har jag varit borta från den branschen, men nu igen inne i den med en liten fot.

Och visst njuter jag! 

Absolut.

Och tänker också på det där med trädgårdar och tid.

Tänk vilken ynnest det är att få följa med sin trädgårds utveckling.

Vilken förmån att få ta över en trädgård och förvalta den.

Växter tar alltid den tid det tar. Och djur.

Det är bara vi människor som har ett sådant behov av att 

hasta oss igenom livet.

Sen när...

Tänker att de allra flesta personer jag känner uttalar sig titt som tätt om 

att sen när...

Men trädgård (och en hel del annat i livet i och för sig) så

är det inte det smartaste man kan göra att vänta på något "sen när."

För det tar tid. Tid som är bort från trädgårdens liv.

Som sagt, jag har inte läst boken än, men tänker att det 

måste vara underbart att få se tillbaka på alla trädgårdar.

Också vemodigt, men vackert! 

Mitt kaffe har svalnat i koppen medan jag suttit här och skrivit blogginlägg.

Efter gårdagens rusk och kyla, lyser solen nu och 

humlor, fjärilar, flugor, spindlar och en massa

andra små kryp valsar runt i solskenet och i värmen som 

om de aldrig tvivlat på att det blir värme och det blir sol.

Inte för att jag tror att en fluga funderar speciellt mycket, men det är

något i dess energiska klättrande över mitt tangentbord som känns

väldigt positivt och livsbejakande.

Nu skall jag återgå till mitt, kaffepausen är slut.

Men till skillnad från mitt förra jobb, så kan jag nu ta ut dator istället för att själv gå in.

Men visst saknar jag tidvis alla dessa kaffepauser med trädgårdssnack.

Men jag får väl ta dem med er i stället då :).

*

Och förresten. Flugsnapparen har inte ännu kommit, så på det sättet är det inte 

Vår fast det är vår, om ni förstår.

Och så håller blåsmesen på att flytta in i flugsnapparholken...

Ni tror inte vilken dramatik det kommer att bli av det ännu! 

Nej, nu MÅSTE jag sluta.

Snart landar La Familia här och då blir det väl sådär att få jobba i lugn och ro...heh! 

Och innan det skall jag försöka hinna röra ihop en grytbrödsdeg. 

För det glömde jag att köpa när jag kom ut hit. 

Bröd. 

Men hörni - vi hörs! 

PÅ STUGAN IGEN...

...nå, visst blev det ju så ändå att jag packade ner mig och djur och en massa annat

och rattade mot skärgården. 

Vindrutetorkarna åkte som om de vore höga av något fram och tillbaka, fram och tillbaka

över vindrutan. En envis tro på meteorologernas ord om att det skulle klarna upp till kvällen 

hade fått mig iväg fast jag så tvivlade innan.

Så ja. Jag och djuren och en hög med trädgårdsböcker är här nu.

Brasan är tänd och utanför fönstret en fantastiskt vacker solnedgång.

Att jag ens tvivlade tidigare idag? Hur tänkte jag?

Slängde ut lite torrt bröd i havet som jag glömt kvar från förra stugbesöket.

Måsarna kom från ingenstans på några minuter och vips fanns det inget bröd mer.

Jag brukar undvika att göra så, för det blir så lätt att måsarna då tror att varje gång 

man går ut så betyder det mat...och DET kan vara lite påfrestande i längden.

Men idag blev det nu så. Hade vägen ner till bryggan för att bära in lite diskvatten

och så det blev bara så. Att brödbitarna kom med.

Vitt bröd är ju annars också något som vi kanske borde undvika.

Är vi nu djur eller människa.

Men någon tunn skiva nu och då skadar knappast någon ändå.

Och här ute är det nog bara jag som syndar och bjussar på vitt bröd typ tre gånger i året.

Hih! 

Idag var en sådan dag.

Och jag är ute i skärin.

Hur kunde jag tvivla på att åka ut hit?

Regnet har slutat, vinden har mojnat.

Det räcker för mig!