…jag är trött.
För att min axel bråkar och vägrar samarbeta och bara småvärker och är allmänt besvärlig.
Vilket vill säga att jag är trött, sur och lite ur balans.
Och i samma veva som jag tänkt den tanken så inser jag ju att jag nog har det
skamlöst bra ändå.
Tror att många skulle byta med mig om de kunde.
Men jag är trött…
på att lyssna på så mycket strunt som talas om flyktingarna.
Trött på finniga tonårs-rasister i vit pyjamas med för stor stjärngossestrut på huvudet,
som inte begriper ett dugg, men som ändå verkar bli till
en bild om oss som far som en löpeld över världen.
Jag blir så trött på det!
På något medelålders fyllo som kastar molotovcocktails mot buss med
flyktingfamiljer.
Trött!
Är det verkligen det mitt land står för?
Nå knappast - detta är några få extrema fall där främlingsfientligheten gått
överstyr för dessa personer.
Men så finns det den där tysta protesten; avogheten,
misstänksamheten och oviljan som är lite mer salongsfähig, men
inte det minsta mer smakfull för den skull.
Och det är den som gör mig mest trött av allt.
Och jag ser den hos mina vänner, inte alla.
Hos mina kolleger, inte alla. Hos någon i släkten, inte alla.
Hos affärsbekanta, inte alla.
Men den finns där bland dem alla.
Ärligt talat tror jag ingen, varken vi eller de
(om vi nu skall dela in folk,
men vi kan göra det för att hålla reda på vem är vem).
De
(flyktingar, asylsökande, människor på jakt efter något bättre)
skulle knappast vara här om de inte av orsak eller annan
blivit tvingade till det.
Endel av krig, av kris och endel av önskan om ett bättre liv.
Också vi stack i tiderna till Amerika på jakt efter ett bättre liv.
Varför skulle man inte få göra det idag?
Och framför allt - om någon flyr krig och total misär.
Hur är man funtad att avsky en sådan människa, innan man ens bekantat sig med
en endaste person personligen?
Jag förstår inte - och jag blir trött av att inte förstå.
Vi, och jo jag kan på någon stenåldersnivå förstå att man "försvarar sitt revir" mot
främlingar - men har vi inte kommit längre i evolutionen i detta land än så?
På riktigt?
Att allt främmande måste mötas med misstänksamhet?
Även på en förvånansvärt bildad nivå.
Och det som gör mig mest trött i det här
är inte att det är någon enstaka rasistkucku som tänker så här.
Tyvärr, tyvärr finns dessa tankar så mycket mer spridda än så.
Och jag tror ju att ingen skulle vara mer glad om man hjälpte
dessa människor "där de hör hemma" än de människor som
hör där hemma.
Bara det att det kanske inte finns något hem längre.
Att hjälpa. Där.
Men det finns kanske en ny framtid här?
Eller någonstans.
Globaliseringen gör att den generationen som växer upp nu
knappast kommer att vara så stationära som vi innan dem varit.
Varken vi som VI eller de som DE.
Isynnerhet som man i det här landet skär ner på
utbildningen och sätter universitet på svältkur.
Hur tänker man? Att inte intelligenta människor söker sig annanstans?
De som har möjlighet?
På samma sätt som de flyktingar som nu tagit sig ända hit.
I jakt på bättre levnadsvillkor.
Det är de som haft möjlighet som kommit hit.
På samma sätt kommer alla som har möjlighet alltid att ta sig
vidare, öppna sina vyer, vidga sina tankar, möta nya utmaningar
och människor.
Så är det, kommer att vara och har alltid varit.
Det är de som är mest framåt som kommer främst.
Och att DEN tanken aldrig slagit dem som står där
och kastar sten eller iklär sig ishockeylandslagets skjorta
bara för att den är blåvit och har ett lejonvapen.
Nej, det lejonet är inte speciellt modigt.
På samma sätt som endel av min släkt åkte "over there" i tiderna,
endel av släkten åkte till Sverige på 70-talet, och förmodligen en
del av mina arvsanlag söker sig dit framtidsforskning och fram-
tidsvisioner och -möjligheter finns.
På samma sätt är flyktingarna här.
Varför är det ena okej framåt-tänk men det andra inte?
Varför är människor som flyr på grund av tvång som krig
mer "underliga" och "misstänkta"
än människor som flyttar på grund av andefattigdom och inskränkthet
eller bara en lust att vidga sina vyer?
Jag blir så trött på korkade människor
som inte orkar, ids eller kan läsa på
om vad som händer i världen.
Och sätta det i dimension till vad som händer i
ens egna lilla värld.
Kan inte vara för mycket begärt?
Min stora idols
ord på Globen säger allt.
Och för första gången någonsin
(förlåt både far och svärfar som krigade för
detta lands självständighet - men jag tror mig veta att ni inte
velat att landet skulle bli så fientligt som det är nu…)
så är jag mer stolt över grannlandet i väst.
Ni kan det här med mänsklighet!
*
Och visst - min axel bråkar och begränsar mig just nu.
Men det är faktiskt ganska smått…