HÖSTMELANKOLI...

…och jag formligen älskar det! 

Allt annat med hösten förutom älgflugorna är bara det finaste som finns! 
Om det finns någon månad som jag skulle vilja dra ut på till det dubbla 
så är det inte någon av de fluffiga sommarmånaderna 
som skulle få den äran utan just september.





September lägger sig över allting som en skön filt.

Och det här veckoslutet tänker jag njuta av den filten.
Svepa mig in i den, blunda och låta solen värma.

Lagra sol i själen som stenarna lagrar värme.

Att en njuter! 




ÄNTLIGEN FREDAG….


…på något magiskt vis så VET hunden att vi skall iväg någonstans.
Och trots att hon inte är speciellt glad i att åka bil, så finns där ändå en
längtan ut och bort i hela hennes lilla habitus.
(och jo, hen försedd med skarp syn ser att svansen fortfarande är otrimmad 
och sista trimnings-finliret inte heller skett än…
och fönstren har också bestämt en massa hund- och kattsnor på sig...*ler*).

Men vi ger oss iväg till stugan.
Till tystnad och stillhet och förmodligen höstens sista veckoslut med lite,
lite sommarkänsla i. 

Vägarna är fulla med bilar och familjer, vänner, ensamma och par som
insett samma sak som jag. NU gäller det att suga på den sista sommarkaramellen.

Tar en lite längre omväg till stugan, men med mycket mindre trafik och 
på var och varannan åker är skördetröskorna i gång.

Först när jag börjar närma mig stugan så kommer jag på att jag nog aldrig
fotat något alls längs vägen hit. Till stugan. 

Så jag stannar vid en åker och stiger ur bilen.
Ååååh, denna doft av nyslaget hö.
Lite, lite som på sommaren. Eller nej, mera nog bara som en blek kopia,
men liiiite sommar kanske där ändå går att känna doften av?


Vägen jag kör till stugan har faktiskt röstats till en av Finlands vackraste! 
Bara det något att vara lite extra glad för.
Vägen är en mardröm för alla som har tendens att må apa på krokiga
vägar. Den här är! 
Både åt vänster och höger och uppåt och neråt.
Men vacker är den! 

Och så…kommer man åkande mot kvällen 
(eller tidigt på morgonen, vilket inte sker någonsin frivilligt 
i min värld, men om…) så ser man nästan alltid något djur.
Ofta står någon hjort vid något skogsbryn och betar.

Det finns inget någonstans som kan få mig så rofylld som detta.
Att köra till stugan en fredagskväll och möta naturen mer och mer 
för varje kurva.
Och så väl framme.

Stänga bildörrarna och bara lyssna på - absolut ingenting!

Denna totala tystnad är berusande.

*

Sitter här på terassen och skriver.
Mörkret, det totala mörkret, kryper närmare och närmare.
Jag ser inte längre än vad datorns ljus når.

Solen har gått ner för länge sedan och bara en liten strimma 
rött och orange och lite gult syns över horisonten.

Inne i stugan spelar radion stilla jazz, knappt så det anas hit ut. 
Snart är det dags att gå in och tända en brasa.

Hade tänkt hålla mig vaken i natt. En stund i alla fall.
Man har sagt att det kanske kunde bli norrsken till och med så här 
söderut som jag är.
Nästan så långt söderut man kan komma i detta land.

Jag skall försöka hålla mig vaken, vill säga…

*gääääsp*

HELT UPP OCH NER...

…och tassarna i luften! 

Jobbade kvällstur idag och promenerade efter jobbet till bilen med en skön
kvällssol som ännu orkade värma lite på kinderna.

Så mycket tankar snurrar i mitt lilla huvud, om allt som 
händer i världen och i vår värld härhemma.
Det är mycket som händer, mycket som berör, mycket som man 
behöver ta ställning till. På något plan i alla fall.

Men så kommer man hem och möts av en sprallig hund och  en
katt som oftast kommer rusande emot mig redan vid postlådan, 
kastar sig på rygg och vill kelas.

Ett underbart sätt att bli av med de mest mörka orosmolnen.

Jag tror jag skall sällskapa med mina djur lite mer intensivt.
Världen därute blir vare sig rättvisare eller skönare, 
av att jag krafsar katten på magen eller slänger boll med hunden.

Men min bekymrade rynka mellan ögonbrynen slätas ut lite.

För stunden i alla fall.

*

Planerar lite inför veckoslutet, det blir att dra till skärgården.
I morgon packar jag bilen färdigt så att jag på fredagen bara behöver plocka upp 
hunden och byta kläder och så drar jag iväg.
Till skärin för att fira en indiansommar som kommit på besök.




MAN SKULLE VARA BONDE...

…tanken slår mig när jag var ute med hunden en sväng.
Att odla jorden är väl bland de saker som är ständigt, tänker jag.
Och utan att ha det minsta lilla romantiska skimmer över yrket, så 
är det här ändå allt har sitt ursprung. 
Det här kan inte försvinna någonstans. 

Jag upprepar mig, ledsen för det, men det är oerhört intressanta tider vi lever i nu.
Så mycket sker på en och samma gång och det är klart att det skapar oro.
Osäkerhet, många frågor utan konkret svar och misstänksamhet.
Vart denna oro kommer att leda - ja, finns väl knappast någon som har det svaret.
Och just med tanke på det så kan jag på något plan förstå all misstänksamhet mot
bland annat flyktingarna. 
Jag kan inte godkänna det, men jag kan förstå varifrån det kommer.
Okunskap och oro är en mycket giftig kombination.
När okunskapen i huvudet på folk och oron i hjärtat blandar sig så skapas
något osmakligt. 

Funderar på om denna misstänksamhet, för att inte säga rasism, som blommat upp
på de mest oväntade ställen verkligen hade fått så mycket grogrund om vi här
i väst levt i en annan tid? 
Om detta som nu händer i Syrien, om det hänt för tio, femton år sedan.
Skulle vi betett oss annorlunda då?

Då hade vi en växtkurva som pekade uppåt och även om 
man blev arbetslös så fanns det en tilltro att ens kunnande kommer att 
behövas. Som alltid.

Men nu tror jag många vaknat upp och insett att vi glidit över till ett postindustriellt
samhälle som inte bara berör den traditionella industrin utan att en 
automatisering av arbeten mer och mer också flyter in i serviceyrken
som man tänk skulle bestå, på något plan i alla fall.
Och inte bara det.

Läste här om dagen om en långtradarchaufför som berättade att hans arbetsgivare 
skaffat en robot som testats under någon månad nu.
Till en början tyckte de väl alla att det var lite komiskt med en 
robot som styrde en lastbil på planen och hur den väjde för utplacerade konerna.
Ännu när den backade in en lastbil i garaget så var det hela mest roande,
men när roboten utan att darra på manschetten backade in en full lång
långtradare med släp i ett trångt garage då, skrev han, började han
lite darra på manschetten.

Inte kan det väl vara så att chaufförer inte behövs i framtiden?
Att transporter sker med robotstyrda fordon och
små helikoptrar, eller drönare, som transporterar snabbt och effektivt.
Från dörr till dörr.

Jag tycker de här tankarna är så hisnande! 
Kanske lite skrämmande, men hisnande.

Och det är klart, arbete kommer det alltid att finnas - det kommer bara att vara
så annorlunda än vi vant oss med i årtionden nu. 
Och det tror jag skapar en fladdrande oro i hjärtat hos lite envar och 
som så lätt kan vändas mot något annat. 
Något konkret som man kan skylla på.
Fast målet för den kanaliserade oron är fel.
Oskyldig och fel. 

Det blir istället inskränkt, ohumant och synnerligen svagt i sin värdegrund.
Jag är personligen inte alls säker på att det jag jobbar med är speciellt långlivat.
Inte på det sätt som det man varit van att se det i nästan ett sekel, skulle jag tro.
Inte på det sättet som jag jobbar nu.
Serviceyrken står inför en stor omställning.
Är det bara på ont då? Nej, det tror jag inte. 
Men det kan skapa oro (igen) hos de som jobbar men också hos användarna
av dessa tjänster som leder till att man känner att man håller på att förlora något.

Och då blir det så mycket svårare att öppna sin famn, sin lilla bit av
världen för de i verklig kris.

För vi har kanske precis upptäckt en liten kris i vår egen sfär.
Vi har ju också ett land i (ekonomisk)kris. Och mitt arbete kanske bara försvinner.
Puff.

Och man glömmer att vi ändå lever i ett galet rikt land.
Ekonomiska kriser är lite flummigt abstrakta ändå om man jämför med krig.
Krig är riktigt på riktigt.


Vi kan inte blunda för att det är en stor förändring på gång, i hela världen faktiskt, som kommer att påverka de flesta människors jobb eller i alla fall vårt sätt att jobba.
Inte kommer vi undan den inte.
Vi kan inte blunda för att miljoner med människor är på flykt undan krig och misär.
Inte kommer vi undan det inte.
Vi kan inte blunda för att lilla Finland är lite trög med sin ekonomi nu.
Inte heller det kan vi komma undan.

Men vi kan inte sätta dessa mot varandra.
För de har inget med varandra att göra.
De råkar bara ske på samma gång.

Den oro man kan känna i sina tankar - låt inte den slå rot i hjärtat.

*

Jag är inte speciellt religiös av mig, men när jag i morgontidningen läser att
hundratals människor skrivit ut sig ur kyrkan för att vår biskop
uttalat sig om att kyrkan är redo att hjälpa alla - oberoende av tro.

Då blir jag lite beklämd i min själ.
Nästan så jag har lust att bli religiös på pin kiv! 
(Nå, nu funkar ju inte tro sådär - men ni vet vad jag menar!?)


Om vi inte ens unnar att vår kyrka öppnar sin famn
åt en annan människa i nöd, så undrar jag om vi alls utvecklat oss sedan hedenhös?

Är vi alls redo för förändring?

*

Fortsätter mina funderingar där jag går längs åkerkanten.
På åkern har gässen stannat upp för en paus innan flytten söderut.
Låter mina tankar flyga ut över åkern och in bland gässen.

Du jord, som gett oss vår föda i århundraden.
Vet du alls hur vi människor såsat till det för oss?

Du flyttfågel, vet du alls hur lycklig du kan vara?
Du är välkommen vart du än kommer.
I vår kommer vi igen att välkomna ditt skränande över viken.

*

Jag vinkar åt bonden i sin traktor, han ler och vinkar tillbaka,
och jag går hem till mig.




Tillägg följande dag:

Ja-a, så läser jag i morgontidningen om bönderna som rest till
Bryssel för att protestera för försämrade
villkor att försörja sig som bonde.
Vet ni, det börjar bli lite knepigt det här…;)




SOM ETT RÖ I VINDEN...

…i dessa dagar flyger mina tankar runt, runt i en allt eskalerande hastighet.

När jag började blogga för några år sedan, vem kunde tro att så mycket skulle ändra
sig på så kort tid? 

Jag har svårt att orka bry mig om färgen på gardiner eller nya kuddar till soffan när världen 
därutanför min dörr tampas med så mycket större frågor.

Så har det väl i och för sig alltid varit, det har alltid funnits krishärdar som man kunnat
engagera sig i, om man velat och känt för det. Men nu tror jag vi är i en situation då ingen kan 
undgå att bli involverad, på sätt eller annat, i den största humanitära katastrof i Europa sedan
andra världskriget. Den är verklighet.

Och det kommer att krävas så mycket mer av oss alla än att klicka gilla på facebook.

*

På något plan känner jag mig vilsen. 

Jag varken vet eller kan eller något tillräckligt för att veta vad jag skall göra, vad jag kan göra
för att hjälpa.

Men jag lär mig.

Jag varken vet eller kan eller något tillräckligt för att kämpa mot och bearbeta de rasistiska
vågorna som tar allt större utrymme i det land jag föddes i.

Men jag försöker.

Försöker och lär mig.
Det är viktigt.



Den kultur jag föddes till är inte det jag känner i mitt hjärta. 
Och som jag för första gången nu känner att jag vill ta avstånd till på djupet.
Jag vill inte stå bakom dessa hårda ord, denna kalla attityd, denna kyla
som mitt folk nu verkar odla.
Eller en del av dem - och de är skrämmande många. 

Denna rädsla. Som verkar smitta så lätt.
Som kanske blommar upp av okunskap och osäkerhet.
Men också av avundsjuka och ogina tankar om att dela med sig. 
Vem vet var den har sin rot?

*

Men jag tänker att vi i Finland, om någon, borde förstå.

För vi som har samma upplevelser i vår egen historia.
Bara en dryg generation bort.

*

Hur kan vi kan glömma det?

Vi har lärt oss att odla vår jord av våra förfädrar, 
varför har vi inte lärt oss att vara generösa
så som andra var mot oss då vi behövde generositet?

Varför?