…det är med mycket motstridiga tankar och känslor jag landar på mitt
land(e), på mitt sommarparadis, i min stuga i skogen. Vid havet.
I mitt land.
Vart livet än fört och kastat mig så har den lilla svarta stugan vid havet varit en
fast punkt på något sätt. Hit har jag kommit för att slicka mina sår, för att mysa, för att
läsa, vandra i skogen, ladda upp mig själv helt enkelt. För att möta vänner.
Skratta, gråta, älska…allt har dessa stockar varit med om.
Här har mina ungar lärt sig simma, grabbarna klättrat på klippor och i träd.
På de här klipporna har vi nog alla ristat in en liten bit av vår själ.
Jag, en riktig skogsfinne, alltså!
Eller så inte…
Den senaste tiden har det funnit så mycket som fått min trötta hjärna att
försöka starta upp och försöka förstå.
Begripa mig på mitt eget folk. Det blir svårare hela tiden.
Jag har väl tidigare stundvis kunnat småle lite och överseende humma åt en del
stolligheter som hittats på i detta land och på något vis inte riktigt tagit galenskaperna på
allvar och överhuvudtaget inte velat ta till mig. Inte så där "på riktigt".
Jag menar vem har inte gapskrattat åt alla historier om
hur finnarna är typ det enda land i europa som i tiderna stannade sina långtradare för att
de var tre cm för långa för EU-standarden. Och gurkorna. Och bananerna.
Det finns hur mycket helst att skriva om. Och jag har på något naivt sätt
tänkt att det här är lite underhållande…för "på riktigt" är vi väl ändå
realister och logiskt tänkande människor?
I veckan har jag läst om parkerings"klockor" som inte blivit godkända av
bötskrivarna för att skivan med klockslagen går åt "fel håll".
Färgen var dock rätt, likaså texten på p-brickan, men riktningen...
Om polisen som skulle köpa två öl i en kiosk och blev ombedd att komma in i
kiosken bakvägen för att det inte var tillåtet enligt lag att ge ut ölen via
kioskluckan. Kunden måste själv med sina egna små händer tydligen
plocka åt sig ölen från hyllan. Att kioskägaren tyckte att det kunde vara lite mer tryggt att
på småtimmarna ge ut ölen genom försäljningsluckan (som allt annat i kiosken) gör
bara den historien än mer bisarr…
Men mest beklämd har jag nog blivit över vilka vägar diskussionen om
mottagande av flyktingarna som hela Europa kämpar med har tagit här
i det jag kallar mitt land.
Flyktingproblemet är just ett…problem. Det är helt klart.
Främst för flyktingarna då.
För de flyr från något som de flesta av oss knappast förstår eller ids sätta sig in i.
Det skall nog mycket till att man lämnar allt.
Jag är övertygad om att ganska få människor på riktigt tycker att det är tjolahoppsan att
splittra sin familj, lämna precis allt, riskera sitt och de sinas liv,
betala gigantiska summor för en enkel biljett
till…vadå?
Ett fientligt land som…vadå…är mitt land?
Till fördomar som hör hemma på förrförra århundradet.
Och jag skäms.
För mitt land.
Jag skäms också för annat.
Min far och svärfar och hans jämnåriga offrade liv, hälsa - både fysisk och psykisk i kriget.
I det vi kallar vårt krig.
I verkligheten är det bara ett krig bland alla andra.
Det är bara för oss det är viktigt. Känslosamt. Verkligt.
Jag tvivlar på att någon av dem som var med då skulle tveka att hjälpa en bror eller syster
i nöd. Alltså i riktig nöd. I krig.
Är man en uttalad fiende i krig är saken lite komplicerad, men annars.
Å andra sidan har jag svårt att tro att någon av dem som var med då skulle orka
förstå en stor del av de barnsliga regler som vi hakar upp oss vid.
Och blundar för de verkliga problemen.
Och lämnar en lidande…
Det tvivlar jag på att någon av de som var med i kriget någonsin skulle göra.
Blodsband förenar, men jag tror krigsband också gör det.
För då förstår man.
Mitt land är nu som en bortskämd tonåring som bara vill ha allt själv.
Och visst, vi har kris i vårt land också men ändå?
Det är liksom krig därborta.
Det skiljer visst bara en bokstav, men den bokstaven betyder…allt.
KriS och KriG
Visst, även detta land är lite vingklippt och knäar men ändå.
När man läser kommentarer på diverse sidor och känner folk på pulsen,
så är det osmakligt ofta man glömt sin egen historia.
Hur våra förfädrar åkte till Amerika för en bättre framtid.
Hur vi skickade barnen till Sverige under kriget.
Tänker hur de som var barn då, känner och tänker nu, när
många i mitt land är så otroligt fientliga mot att hjälpa.
Tänker att mitt land just nu är, om inte vingklippt direkt, så
flaxar det tydligt runt med fasligt slitna vingar som inte riktigt vill bära.
Inte ekonomiskt och absolut inte mentalt.
Och jag är ledsen för att det är så.
Jag blir verkligen sorgsen över alla de naiva och banala kommentarer som människor kommer med.
Och jag skäms. Och är förvånad och till mig över varifrån detta motstånd och dessa rent ut sagt
rasistiska och inåtvända åsikter kommer?
Har de alltid funnits måntro?
De har bara funnit latent där hos dessa människor - lite som en ilsken finne
(för att förtydliga; ni vet den där man kan få på hakan, eller i pannan - det är den jag talar om nu…;))
...och vips blir det till en inflammerad böld som spyr ut vilket illaluktande var-smörja som helst.
Och det känns beklämmande i mellangärdet hos mig.
Att någon verkligen kan gå ut i tidningen och säga att han inte vet vad han skulle säga om
en flykting vandrade in på hans gård.
Liksom, vadå?
Testa med;
Hello, where are you from? Can I help you?
Om nu detta skulle hända. Att någon skulle ramla in där mitt i grillningen.
Lite osannolikt men ändå…
…man kan ju försöka komma ihåg att finnarna toppar statistiken om
våld i hemmet i Europa så sannolikheten att en trött, utmattad asylsökande man
som rest genom hela Europa, med en egen familj kvar i ett kri(g)sdrabbat område och
nu landat i ett kallt och argt land i norr skulle ha
prio ett på att gå ut och slå ihjäl en okänd finne och våldta hans fjortonåring.
Och när jag skriver detta så känner jag än mer hur skammens rodnad stiger på mina
kinder. Jo, det är just så här som människor säger.
Inte bara på anonyma nät(hat)sidor utan med namn och bild i
nyheterna. Och jag vet inte om jag skall känna synd om dem som
uttalat sig för deras tydligen mycket inskränkta livssyn eller
bara bli rasande på deras lathet och dumhet att bara läsa på lite.
Flyktingströmmen i Europa är, och kommer att bli, ett riktigt stort
problem som ramlar oss alla i famnen på sätt eller annat.
Men att inte ha kapasitet att möta detta med medmänsklighet
(och nej, nu menar jag inte något hippiegullegullblommorihåret)
och sund vettighet är skrämmande.
För vettiga - det är just det vi behöver vara.
I mitt lilla land och i hela Europa.
Vi kan inte fortsätta att haka upp oss som envisa åsnor på regler som varje
treåring inser är helt absurd och landa i den verklighet som faktiskt är här.
Vi behöver hjälpa varandra - för i morgon kan det vara vi som behöver en hjälpande hand.
Så där på riktigt. På VUXNAS på riktigt...
Att vi har många utmaningar så där globalt att ta tag i.
Att böka runt i den egna lilla sandlådan och kasta småsten på
dem som inte har rätt färg på hinken eller spaden.
Den tiden finns inte längre...
Innan vi hinner blinka kanske det är så att vi alla
leker med kotteleksaker igen?
Vem vet?
