I mars i fjol,
bestämde jag mig för att testa hur grått mitt hår är,
men framförallt testa hurdant mitt gråa hår är,
för att jag har gråa hår, det har jag vetat redan länge.
Nästan ett och ett halvår tog det innan så mycket naturellt hår vuxit fram
att jag på riktigt kunde bilda mig en mening.
Och försöka vänja mig.
Det gick så där. Jag hade faktiskt trott - och hoppats - på att det varit mer vitt,
mer stålgrått och väldans mycket mindre landsvägsfärgat, som sliten asfalt, typ.
Visst, jag har faktiskt fått komplimanger - av både kvinnor och män, men det som
jag också märkt är att man liksom blivit osynlig i sin gråhet.
Nu har jag väl knappast någonsin varit någon strålande skönhet, men någon blick
har man väl fått genom åren…*ler*.
Men som grå som sliten-asfalts-grå…ja, det duggar inte alltför tätt av blickar om
man säger så.
*
Men det var ändå inte för den skull jag blundade i frissa stolen och sa ja, KÖR, nu blir
jag brunett igen.
Det var för den där trötta looken som jag mötte i spegeln, också de dagar då jag
inte ens var speciellt trött som jag aldrig riktigt vande mig med.
Hade det grå varit otroligt vackert och stiligt (som hos min faster i tiderna) så jo.
Men nu var det ju inte det. Nej.
Så det blev att hoppa i målburken.
Ser jag piggare ut nu - nå nja…men åtminstone känner jag igen mig.
Och det är ju en fördel, det med.
*
Tänker på mig och min livssituation.
Har precis (om någon vecka) sparkat ut mina ungar i stora världen och
boet är tomt. Och det är på gott och ont.
Samtidigt som det naturligtvis är lite vemodigt att vara själv igen,
så finns där en underbar frihet i det hela.
Missförstå mig rätt - jag har nog aldrig upplevt mina barn som det
minsta betungande. Eller jo, kanske lite då midsommaren 1995
och var det nu….2003 i januari?
Ja, men ni förstår?
Och visst, det siktas en "frihet", helt ny.
Tänker samtidigt på min mamma som ju fick mig rätt sent i livet och som
då hon var i min ålder hade en dotter på fem år…
Bara tanken på att jag skulle ha en femåring, någon liten person som
inte ens börjat skolan än, inte skulle göra det på ett par år.
Och så nästan ett sekel som skolbarns-mamma på det.
Det känns konstigt att tänka så.
Nu när jag själv är i gråa-hår-åldern.
Minns att min mamma så ofta sade att hon var så glad att hon fick mig.
Tack för det, lilla mor, numera i himmelen.
*hjärta*
För det gjorde att hon brydde sig om att hänga med i utvecklingen på ett helt annat sätt än
många av hennes jämnåriga vänner.
Och jo, visst, det var sextio- och sjuttiotal då och utvecklingen kanske inte riktigt gick
i samma hisnande takt som nu, och möjligheterna att vara "uppkopplad" på allt nytt
var nog inte alls de samma. Men ändå.
Det är viktigt att hänga med. Att aldrig ge efter och ge upp för utvecklingen.
Att alltid möta det nya med nyfikenhet och vara intresserad.
Att öppna sin själ för nya intryck, nya innovationer, nya påfund.
Att aldrig sluta vara nyfiken.
Av de grå, är det ju ändå de små grå innanför skallen som är viktigare, än de utanför.
Hmmm….det blev (igen) ett inlägg där tankarna kanske flyger snabbare än
mina fingrar rör sig över tangenterna och den där slutliga slutklämmen
nog uteblev. Igen.
Men summasummarum, jag är återigen brunett.
Känner mig inte en dag yngre, ser knappast yngre ut heller, men
känner mig ändå mer som jag när jag ser mig i spegeln.
Kanske det ändå är så att det tar längre tid för själen att
bli gråhårig än det gör för håret att bli det.
Och jag tror jag skall vänta in själen en tid än.
*
Och så är man ju just så vacker man känner sig!
Lite naggad i kanterna kanske av ett och annat år som
svept förbi.
Bara att inse…även en smått tuggad blomma har sin skönhet.
Eller hur?!!!
