SYNKRONISERINGSFÖRSÖK...

 Det händer numera mer sällan att vi alla lyckas synkronisera våra kalendrar så att vi alla kan åka ut till stugan. På en gång. Samma dag, och dessutom samåka! Med vuxna och halvvuxna barn i familjen blir det mer och mer sällan som det sker. Men nu skedde det.

Alla fick sitt klart i tid och vi hann landa ute på stugan lagom att se en sol sjunka bakom skogsbrynet på andra sidan viken. Men vi var alla här. Stugan var småkylig eftersom våren minsann tagit fem steg bakåt och även om det finns ljus, så finns det liksom inte värme. Inte än i alla fall. Men strunt i det.
Vi är hela gänget här på en och samma gång. Och det är alldeles underbart, och fasligt trångt. Det är så här när vädrets makter lite bråkar med en och man inte riktigt känner för att ta de där uterummen i bruk, som det blir tydligt hur pytteliten stugan ändå är.

På sommaren tänker man inte så mycket på det.

Morgonen var isande kall. Det var inte många värmegrader och vinden blåste från norr. Just den vinden sitter som ett smäck mot stugan och det krävs lite jävlaranamma att inta sitt morgonkaffe på terassen.
För att det skall man göra. Det hör till. Galet jag vet, men ändå. Det hör till.

Senare på dagen mojnade ändå vinden och solen tittade fram till och med. Det var skönt det. Fick solstolarna, som skall placeras nere på bryggan färdigmålade och inväntar nu varma vindar och solgass.


I väntan på det, få jag snällt bara följa med vikens individer och deras sysslande och pysslande. Vinden mojnade och vågorna blev till små, små krusningar på ytan. Många av vikens invånare ligger kanske och ruvar, för det är väldans tyst och stilla. Endast en ensam svan och ett gäng på tre skrak-killar simmade omkring. 

Den förstfödda har nya planer på att ge sig iväg ut i världen. Det synkroniseras tidtabeller med en alldeles speciell tös i Sydkorea för att de unga tu skall kunna ses och vara tillsammans. Även om världen blir mindre på ett sätt så är kilometrarna ändå de samma, och att ha sin käresta sådär sjutusen kilometer bort är nog aningen påfrestande. Nå, nu ser det ändå ut som om de skulle kunna mötas för någon månad i alla fall på sensommaren. Var de sedan skall landa efter slutförda studier…ja, det är en annan historia det! 

Men det tar vi sedan när dess tid är. Nu är vi alla här och har ätit härlig palak paneer och öppnat grillsäsongen - om också bara för att hastigt grilla lite sparris - men ändå. Det räknas ändå! 

Och ja, jag sitter ju första gången ute på terassen och bloggar. Det är inte varmt alls, och jag har varit och fyllt på hett te i min kopp redan ett par varv. Det hinner kallna snabbare än jag hinner dricka det. Ångrar att jag inte kom på att ta med mina torgvantar, de skulle ha suttit bra nu, när jag sitter och knapprar på med något stelfrusna fingrar. Torgvantar är för övrigt det bästa att ha när man fotar på höst-vinter-vår. Varmt, men ändå har man fingrarna lediga till reglagen. Bara bäst.

Skall gå en sväng genom skogen ner till sandstranden på andra sidan udden och se och lyssna på vårens ljud. Om nu någon ids föra något ljud alls i denna kyla? Man kan ju undra….

NÄR MAN TALAR OM TROLLEN...

Igår satt jag och undrade var fru flugsnappare blivit av, men idag såg jag att hon dykt upp i trädgården, till inte bara en utan två flugsnappeherrars stora glädje. Och nu ser det ut som om holken i pilen skulle få nya invånare. Lite skoj! 

Annars har min lediga dag gått till diverse pappersjobb, bland annat skattedeklaration, den sanna höjdpunkten på året. Och så har jag sått det sista i mina odlingslådor. Eller det jag sår direkt alltså. Lite squash-frön har fått komma in i en barnkammare och vänta på mer värme. 

Sällskap i trädgården hade jag av hackspetten som alldeles tydligt har något larv-gott på lut i stubbarna efter ett antal fällda granar från tiden innan jag blev värdinna på den här lilla jordplätten. 

Eftersom det nu är fastslaget att jag kommer att lämna detta lilla paradis på jorden och gå vidare på min vandring så känner jag att det är de som kommer efter mig som får göra, eller låta bli, att ta de stora besluten om att fälla träd, eller låta bli. Efter det beslutet är det innehållet i krukorna som får prio ett, om man säger så. Min fokus är redan någon annanstans. Mer om det senare.

Men oberoende så är det med stor lättnad och glädje som jag märkte, medan jag påtade på i trädgården, att hon som var så saknad hade återkommit! Flugsnappe-tjejens tåg hade anlänt. Och oj, oj, oj, vilken glädje i buskarna! Killarna visste inte hur det skulle vara...

Då spelar det kanske trots allt inte så mycket att frisyren inte kanske är fullständigt perfekt, för här är nu lite "love-is-in-the-air" på gångs! 

Och i morgon är det "måndag och fredag" på en och samma gång. Onekligen är det skoj med lite helgdagar såhär mitt i veckan. Det finns många som svär och dirvlar över dem, men knappast finns det någon som tvingar en att ta ledigt? Eller? 
Själv tycker jag att det är skönt med en extra helgdag i maj - även om dagens verkliga tanke nog fått ett lager historiskt damm på sig. Men en extra ledig dag att möta våren är väl ändå det minsta vi stackars nordbor behöver? Må ursprunget vara något helt annat! 

Men i morgon är det jobb, och sedan blir det att styra nosen mot skärgård och skog och stugan och det känns galet fint det! 

Att man kan längta efter en småkylig havsvik så det river i hjärtat, tänk! 

VÅRSTORM OCH HELGAFTON...

I morgon är det helg, och ledigt från jobbet. En sådan där vårlig extra ledig helgdag, men något stämmer inte riktigt. Vi har världens "höst"-väder här. Storm och regn och inte alls speciellt vår på någon kanal alls! Hängde häromdagen ut de sista gardinerna i gardintvättningsmaratonen, och bra att de hölls kvar på byksträcket! Eller skrivs det bykstreck? Eller är det ett så gammalt påhitt att det fanns innan rättskrivningen kom till? Kan det vara så? Det alltomalltvetande Nätet ger 50/50 svar om vilket som är korrekt. 

 Hur som helst.

Storm och regn. Hela maj har varit regn, regn och mulet och blåst och mulet och regn… och det känns riktigt småjobbigt redan. I medlet av maj har all den regnmängd som brukar falla under hela månaden redan droppat ner på moder jord. Och det syns. Åkrarna orkar inte svälja allt regn nu mera, utan det har börjat samlas små pölar, lite större pölar och till slut nästan små dammar i varje liten åkersänka. Där har det redan sådda och det som hunnit gro storknat av för mycket av det goda - vattnet.

Jag förstår att bonden är lite orolig.
 Det är nog mången annan också. Herr flugsnappare, han som kom med det första tåget mitt i snöstormen för en vecka sedan, väntar fortfarande på sin mö. Hon har nog tagit fel tåg eller så är tåget inställt. Vem vet? Men här är han bara ensam - fortfarande. Bjuder på lite lyxig fröblandning, men så mycket mer kan jag inte göra…
Insekterna lyser med sin frånvaro, och herren här låter sig väl smaka av smulade jordnötter och chiafrön. Jag brukar vanligtvis sluta mata fåglarna långt tidigare, men nu har jag gett dem lite mer, lite längre.
Jag har, av gammal vana och nedärvd sed, inte matat småfåglarna på sommaren. Det är sådant där man liksom får med arvsmassan och så gör man bara så utan att tänka desto mer. 
Sedan för något år sedan så hörde jag om flera som fortsatte sin frömatning i trädgården året runt och spontant tyckte jag ju att det var en fin idé. 
Men sedan är jag ju en sådan där envis get som bara måste få ta reda på varför man/någon någon gång tyckt att det inte är en bra grej att mata året runt. För väldigt ofta finns det faktiskt en fullt förståelig orsak bakom dessa tankar. 

Och så även denna gång, minsann! 

Hur bra det än känns att fortsätta mata småfåglarna året runt, för att ha dem där i närheten, så gör man faktiskt en liten björntjänst ändå.

Tidigare tänkte man att man gjorde illa flyttfåglarna genom att börja mata för tidigt på hösten och på så sätt lura flyttfåglarna att stanna kvar. Nå, det har visat sig vara en myt. De fåglar som flyttar de flyttar nog. Om någon av dem stannar kvar är det förmodligen frågan om svaga eller sjuka individer och de skulle nog stryka med ändå. Med eller utan matning. Jo, man kanske förlänger deras liv något, men ödet för dem är nog redan skrivet i stjärnorna, hur hårt det än låter. Så en vecka hit eller dit spelar knappast någon teater.
Men det som visat sig vara ett större problem än någon småsjuk kvarstannare om hösten, är att om de fåglar som vanligtvis till sommaren övergår till proteinrik föda (insekter då, mer sällan biffar) fortsätter käka fågelbrädets kolhydrat-rika kost (frön) då de har ungar, så har man kunnat konstatera att de ungarna har sämre förutsättningar än de ungar som får en mer proteinrik föda. Så det är minsann inte bara vi människor som kan påverka våra ungars matvanor på gott och ont. Fåglar gör det också. Det är bara det att de inte har full koll på det här med kostcirkeln utan tar det som är enklast att få. 
Och just DÄR kommer vi in. Om vi erbjuder enkel mat så kan det bli riktigt fel i kosthållningen i holken. Så det är kanske sen också en idé i de där gamla vanorna att inte mata fåglarna på sommaren.

Vi människor vet ju att om vi vill övergå till vegetarisk kost så måste vi ändå se till att få proteiner från någon annan källa då köttet faller bort. Vi kan välja grönt - och proteinrikt - åt våra ungar. Vi kan välja bönor, linser, ärter som ersättande proteinkällor. Det kan inte fåglarna. De måste välja insekter. Och det gör de inte om det finns lättfångade frön på fågelbrädet - sommaröppen snack-bar, liksom.


Så snäll-tänk kan bli riktigt fel.

Alla gör som de vill, men jag är lite snål med fröna nu. Bjuder lite nu och då, men absolut inte hela tiden. Och skulle det bli varmare och mer insekter så lägger jag lapp på luckan med texten:

Fröbaren stängd på grund av sommar. 
Öppen åter i september. 
Ät en mygga


SÅ MYCKET SKOJ...

Det här är nog den allra finaste stunden på året. Eller jag upprepar mig nog antagligen sedan där vid midsommar, i augustis mörka kvällar, när hösten glöder och sen när frosten gnistrar. Jag vet! 
Men just NU tycker jag att det här är det finaste som finns!

Längtar till stugans, skogens och havets,  totala lugn även om jag känner att jag nu på något sätt är mer utvilad inombords än jag varit på länge. Känner att det är så mycket skoj på gång! 

I veckan kommer en tidning ut som jag varit med och bidra med i form av en del foton och en liten artikel smög sig visst med där också. Väntar med spänning på hur det skall bli. På fredag kommer den ut ur ugnen. Jag vet så mycket att mitt foto landat på pärmbilden, och den har jag fått tjuvkika på, men resten är som ett paket i julpapper. Man VET att där finns något skoj, men vad...

Och så håller jag tummarna på att det går vägen för mig att väljas ut till en av testarna på ett nytt objektiv som Tamron ger ut så småningom. Hankat mig fram bland tiotusen (jo, du läste rätt!) andra intresserade och landat bland de sista femtio gallrade, från vilka sedan fem väljs till testpiloter. Oj oj oj, hur skoj DET skulle vara. Att få testa ett helt nytt objektiv i fyra veckor! Snacka om julafton!

På tal om julafton…så hör den här röran till mina favoriter. Hade den till julbordet i år, nej fjol. Och jag älskar den röran! 
Sedan jag lekte vegetarian för ett halvår här för ett år sedan så märker jag att det nog blir mer och mer att välja bort kött. Helt automatiskt. Eller kanske inte helt, för med köttälskarna i familjen blir det lite väl krångligt så där tidsmässigt och praktiskt och ekonomiskt också, men köttet spelar absolut inte längre fösta fiol, inte på något sätt hos oss.  

Förr köpte jag hem kött och så funderade jag vad som skulle passa till. Numera köper jag hem grönsaker och funderar vilket kött skulle (kanske) passa till - om nu någon skulle vilja ha.

Och just den här utvecklingen har varit så intressant. Jag tror absolut att det här är nyckeln till att få ner köttätandets andel, för det tror jag att är den enda vägen till någon form av hållbarhet på alla fronter, att man helt enkelt svänger på tänkandet. Jag har de här grönsakerna - vad kan jag göra till. Istället för tvärtom. Har också bunkrat upp med quorn-grejer i frysen för de där dagar då hjärnan går på reptilkanalen och det enda jag kan få i huvudet är grejer med köttfärs när jag står där i butiken och är bara tom på middags-ideér. Och magen kurrar…

Och jag tycker nästan MER om quorn än om köttfärs, så det händer titt som tätt att jag "glömmer" köpa hem köttfärs. *fniss*.

*

Ikväll hade jag nöjet att få grabben med på en löprunda runt byn. På med de löpskorna som fått samla en skrämmande mängd damm i allskönsro ett bra tag nu. Det småregnade och jag undrar om inte det är mitt favoritväder att springa i. Hur galet det än låter. Men det är liksom svalt, och det finns syre i massor.

Nå, tydligen inte nog ändå, för efter en stund när jag mycket tacksamt stannade lite "småflåsande" sådär när hunden skulle göra sitt så kommenterade grabben mycket artigt;

- Inget illa, mamma, men orkar du liksom inte längre än så här innan du behöver stanna?

- Va-a-a-aahhh, njehhhjj, dehhhht är hhh-huuundenn som skaaaalll….jaaaah, duh veeeht?

(men det var ju inte riktigt hela sanningen det. 
Nu jävlar (ursäkta) skall det bli nya ryck i  den här tanten!)

Så var det idag. Och jag har förhört lillungen till hans sista prov i grundskolan. För min del är nu eran som mamma till skolelev slut. Har ju bara räckt sedan 1996 då min första började skolan. 
Nitton år hörni.

Och med risk för att låta riktigt jobbigt nostalgisk så var det faktiskt alldeles just som vi följde den förstfödde till skolan och han gick så kavat in i klassrummet med en ryggsäck större än han själv. 




MORSDAGS-SÖNDGAG...

Idag har det varit morsdag här i våra knutar. 

Min dag började med kaffe, morgontidning och en smörgås med getost och en fantastiskt god röra av
diverse nötter, honung (eller vi använde agavesirap, för det råkade finnas hemma). Lite chili och aaahhh, bara att njuta. 

Så löjligt gott! 

Nu är det dags att krypa i säng och sådant. Natt!