Nu är vi där! Den där årstiden då man borde få vara ute Hela Tiden. Det är så fint nu så hjärtat skrynklar ihop sig när man väl ger sig ut och orkar se förbi kala grenar och hundlortar längs vägrenen.
Det är så himla fint!
Idag hade jag en del program på kvällen vilket gjorde att jag kom ut på min kvällsrunda betydligt senare än vanligt. Jag harmades nästan lite över det, för dagen hade varit så fin och solen höll på att gå ner redan innan jag tar hundar och unge och kamera och ger mig i väg.
Det visade sig att det var finare än fint. Skenet och fågelsången och lugnet och ja…allt var bara så perfekt!
Vi gick ner till piren för att kolla sjöfåglar, men två ivriga terriers och en tonåring som går smidigt som en catepillar skrämde iväg det mesta utom några måsar med stålnerver, och det innan vi ens vikt ner från vägen som går förbi piren. Jag hade inte så höga förväntningar, inte med det här gänget i släptåg, att kunna smyga mig på något med kameran. Men det är priset man får betala för att få ha alla med.
Bara att inse att jag helt enkelt inte hinner med alla versioner av "att gå ut" som jag har.
A. Att gå ut med hundarna. Det vanligaste. Kameran (och tonåringen) hemma och det är mycket på hundarnas villkor. Snusa och bajsa och kissa och umgås och morra och vifta svans i lagom doser.
B. Att lura med en tonåring, den egna. Eller att bara lura tonåringen. Att få honom att gå själv och jag låtsas göra något vettigt hemma istället. Händer hälften av gångerna. Ibland går han med kompisar som också blivit "ut-tvingade" på promenad med familjens hund(ar). De här promenader är de vanligaste då han är involverad. Men ibland går vi ihop. Och det är rätt skönt, för oftast går vi och är sådär skönt tysta som man bara kan vara med väldigt få människor utan att det blir konstigt.
Min yngsta och jag, vi kan det där. Eller så pratar vi. Också den versionen händer, men oftast är det ändå så att om vi vill riktigt "nu-skall-vi-prata-prata" så sker de diskussionerna uppkrupen i var sin fåtölj med en kopp te mellan nävarna.
Men nu skulle jag ju inte skriva om det! Alls!
C. Jag lurar med tonåringen, som lovar ta hundarna så att jag kan ta kameran, och det här är kanske den bästa varianten nu när ljuset är som vackrast och man kan slå två tre flugor på en smäll. Fota och få hundarna rastade. Och så dessutom umgås man ju med sin tonåring, så där på köpet. (och tonåringen får lite frisk luft och "röra-på-sig". Vilken win-win-win-win-win)!
D. Jag går en sväng med hundarna, kommer hem och byter ut dem till kameran och går en sväng till med full fokus på vad som händer i naturen istället för att ha koll på hundarna. Det här är det vanligaste då jag har gott om tid. Det vill säga alldeles för sällan.
Må hända att andra klarar av att hålla koll på ett par yra hundar och samtidigt smyga tyst i naturen och ta in allt där och spana in fint att fota. Nä. Det funkar inte. Jag är inte bra på att jonglera - inte på det sättet.
Dessutom skrämmer nog mina yrbollar till hundar iväg det mesta i vild-djurväg innan vi ens stavat till "skog". Så är det bara.
Idag blev det version C. Grabben hade hundarna och jag kameran, och det var nog vårens finaste kväll!
Trots att vi kom iväg rätt sent fanns det lite ljus kvar och ljud. Fågelsången. Och den har bara precis börjat! Tänk, vi har allt det fina framför oss. Varje ny fågel som återvänder. Varje ny varm bris från havet som hämtar sommardoft, varje ny knopp som sväller, varje ny…det händer saker precis hela tiden!
Jag har inte timmar nog på dygnet att hinna med allt jag skulle vilja hinna med nu!
Bara en annan naturmänniska kan förstå att man faktiskt behöver hinna ut till den där tjärnen i skogen för att se om grodorna kommit. Bara en sådan sak!
Fast å andra sidan, om man aldrig stått vid en skogstjärn när grodorna firar smekmånad och mossan doftar urjord och fåglarna sjunger så det blir en symfoni i huvudet på en från träden omkring. Då vet man ju inte vad man missar. Och man kan inte förstå...
Man kan inte förstå hur mäktiga de stora alarna vid stranden är. De där som hackspetten räknar som sitt revir och med nöd och näppe tolererar att koltrasten har som sångestrad om kvällarna.
Alarna som statt där vid stranden år efter år efter islossning efter storm efter….de är bara så mäktiga. Dessa strandens giganter.
Videkissorna blir till små gula dunbollar - med vilken fart allt händer nu.
Även om vi går och svär i den kalla vinden som pinar oss dag efter dag. Vi, rätt så onyanserade människor, har lite svårt att känna in de där små, små stegen av vår som för oss, om vi ids stanna upp för en stund, framåt mot sommaren med en hisnande hastighet.
Och jag vill så hinna möta allt detta. Med alla sinnen.
Bara kunna blunda i stunden och vara just här och nu och absolut ingen annanstans!
När jag ser på min hund här, som verkligen kan ta ut det här med att njuta av precis den här stunden, så tror jag nog att jag skall försöka lite mer strunta i alla måste hit och måste dit och faktiskt ta dagen som den kommer. Ge mig mera ut i naturen, yoga mer, äta gott, krama någon jag tycker om, helt enkelt vara mer
...just här och nu.
