Så är det nästan lite alltid och alla gånger, i synnerhet så här på våren. Det Finns Så Mycket Som Man Vill Hinna Med. Eller jag. Jag vill liksom samtidigt bara strosa runt i naturen och bara gapa och insupa allt fint där, och så vill jag vara hemma och fixa i trädgården, och på stugan och greja där och ja, allt detta är ena riktigt asigt banala ilandsproblem. Ja!
Men ändå. So much to do…
Men på lördagen, igår var ju vädergudarna ändå mer än givmilda och stödde ut sol och värmepartiklar över en liten stuga i den västnyländska skärgården.
Hade kvar lite målning på burkbotten och tänkte att nu sjutton kan jag ju i alla fall börja med att måla fönstren på utsidan - också. Under min vintersemester roade jag ju mig med att måla den från insidan.
Det här har jag som sagt planerat länge och väl - riktigt skönt att få det fixat äntligen!
Oftast är det ju så att jag glömmer att ta de där innan bilderna. Men den här gången kom jag ihåg!
Inte bara för er faktiskt, hehehe, utan också för att jag gärna själv har innan bilder dokumenterade någonstans. Börjar mer och mer tänka på vilken härlig (och outsinlig) källa till historia en blogg också kan vara. Nå, nu spårar jag ut igen...
Som sagt; så här tänkte jag, vi…då när stugan målades om för första gången. Innan det stod den alltså i tiotals år med "trä-think-bastu-här-färg" över heeeela stugan.
Varför fönstren blev rödbruna och olivgröna hade mer med en tanke, som just då var rådande, att mer kamouflera stugan, än att ta fram den. Eller delar av den.
Men det som känts fel med det är att när hela stugan är mörk, så blir det hela bara som en mörk "klump". Det finns liksom inget spännande alls för ögat att fastna för.
Stugan i sig är ju inte stor eller så, men den har en ansenlig höjd och då har jag saknat något som får den att verka mer balanserad. Nu testar jag på vita fönsterspröjsar och under sommaren några klängväxter längs pergolan, men det tar vi sedan. När tid är.
Så här såg det alltså ut innan.
På baksidan (ovan) mot söder.
Och på framsidan, mot norr och mot havet. Vid terassen mot kvällssolen, som blivit uppdaterade med nya korgstolar. Korgstolar kan man väl inte ha för mycket av? Inte på ett sådant här ställe, där det stundvis kan vara skönt att ha en lätt stol att ta med sig till platser där det a) inte blåser så man tror att lockarna raknar för eviga tider b) man kan behöva motverka havsvindarnas kylighet med en liten tillvaro i solsken. Lätta korgstolar är lösningen liksom.
Sedan. Ner till bryggan och till den nedre terassen behövs lite mer stadiga saker. Inte för att man inte skulle ha samma behov att flytta runt ibland, men här har erfarenheten visat att det är mer läge att placera möbler här som det behövs mänsklig kraft för att flytta runt - inte vindens dito.
Att springa efter och plocka upp lättare stolversioner från havet, vassen eller grannens skog är en syssla som jag kan leva utan. Så till det behövs rejäla don.
De här stolarna har stått och fört en lite tynande tillvaro i min trädgård i något år nu. Bara att inse att jag sällan har tid (eller ens speciellt mycket lust) att sätta mig ner och bara lapa sol när jag är hemma.
Men här…kanske jag skulle klara av en stund i solen här? Med en bra bok…?
Så även de får ett tag med målpenseln för att klara av att möta den tuffa tillvaron vid havet.
Målningen räckte precis till att svepa ett varv över (nästan) alla fönster på yttre sidan, och den ena stolen. Och samtidigt som målningen tog slut tog också aprilvädret helomvändning och kastade vind och regn i nacken på en. Så typiskt!
Men resultatet av den stund då värmen fanns och penseln vispade är här:
Nöjd! Ja! Ja, jaaa!!!
Och så lovade lillungen att måla de där fönstren som är högt, högt där under taket som är högre upp än en mamma med höjdskräck någonsin tycker att är behagligt och bekvämt. Och det finns obekvämlighetszoner jag kan leva med att aldrig behöva möta. Som höjder. Högre än en kökspall. De är sådana.
Lördagen lät lova nästan sommar, söndagen tog det tillbaka. Som bara april kan.
Kom hem, men längtar redan tillbaka….
