SÅ SYDLIGT MAN KAN KOMMA...

När påskledigheten började sakta luta mot den där kända sista versen så fick grabben och jag för oss att ta oss på ännu en liten sväng i naturen innan vardagen igen tar över och jobb och skolor är verklighet igen.

Nu kunde man ju tro att det är tjo och tjim att släpa en tonåring ut på tur. Så är det ju ingalunda alltid. Oftast möts jag av grymtanden, som kunde tolkas lite negativt sådär, uppkomna någonstans djupt under varma filtar och täcken, men sen ändå när det gäller så kryper han fram ur sitt ide. 

Ibland sover han i bilen, men när vi väl är framme brukar det vara idel leenden och man ser ju att grabben, som annars gärna hade mantalskrivit sig vid sin dator för all framtid, ändå njuter av att med milt våld släpas ut i naturen. Ibland kan en smarrig matsäck ha en bidragande orsak till att det är lockande. Och inget fel i det. Naturen skall väl inte behöva upplevas med blodsmak i munnen. När man kan köra med Pulled pork-semla-och sallads-smak i stället. Jo, det kallas också mutor på sina håll…

Nå, hur som helst. Idag blev det Hangö för vår del.

Vi valde Uddskata för vår utfärd. Eller Tulludden. Det är snart ett år sedan naturstigen på Tulludden öppnades för allmänheten. Idag var vi där.

Bara uddens historia är intressant så det förslår. Under århundraden har Hangö udd varit av militärt intresse. Bara läs om det HÄR. 

Under en lång tid var det inte möjligt för allmänheten att ta sig ut till Uddskata, som alltså är den sydligaste spetsen av Finland man kan nå till fots.

Uddskata är en del av Tulludden som är en frihamn för bla importbilar. 

För ett par år sedan byggde företaget Finlands frihamn ett staket mellan sin importbilspark (som är stooor) och den del av Tulludden som Forstsstyrelsen och Hangö stad ägde just med tanke att en del av udden skulle kunna öppnas för allmänheten. 

Och det tackar vi för. Det är fint där. Riktigt fint. 

Kommer inte på någon annan plats där man faktiskt gående kan ta sig till det som är typiskt för ytterskärgården. Och bara det är en fin sak för alla som inte har tillgång till båt.

Bara tänk att få breda ut sin lilla matta här och köra ett yogapass, eller en liten meditation. Kan det liksom bli finare? Friare? 

En del av udden är naturskyddsområde, just på grund av fågellivet här och att området så länge befunnit sig i en slags törnrosasömn så både djur- och växtlivet har sluppit människor, om man säger så. 

Det är alltså helt okej att gå en sväng ut på udden, men man bör hålla sig till den utmärkta stigen. Och det gör man gärna. Den är fin! 

Och så varnas det för att området kan ha granater från andra världskriget utspritt lite här och där, och bara det gör ju att man kanske inte är så sugen på att klampa runt hejvilt…typ.

Absolut inget större fel på stigarna, som sagt! Här traskar man mer än gärna! Och att gå hela svängen ner till yttersta udden och tillbaka går på knappa 7 km. 

För det mesta är stigen finfin också för dem som är lite rörelseförhindrade. Barnvagnen och rullstolen skulle kanske ändå bli lite kämpigt. Och den sista biten fram till självaste sydudden är nog en hel del klättrande på klippor och nästan lite balanserande på smala stigar. 

Som sagt, en del av udden är naturskyddsområde och dit har endast fågelringmärkare och forskare tillträde. Men man behöver inte oroa sig, det är helt tydligt utmärkt var man får gå och vart man inte skall gå. Och jag tror att de flesta vill ju ge proffsen på natur arbetsro. Det finns nog ändå för oss natur-amatörer och dito-avnjutare.

Precis här, så där på tal om ingenting, så hittar vi änden av den enorma åsen som fick sin början under istiden. Salpausselkä-åsens sista svanstipp landar just här. I den här viken. Eller så är det här den beräknas börja. Vilket som.

Och här är inget mindre än två hav som möts. Här möts Skärgårdshavet och Finska viken. 

Vid klart väder kan man härifrån se ända till Bengtskär fyr, som är en "bit" ut i havet.

Också det i och för sig värt ett besök. Några år sedan jag varit där senast, och lite sugen på att övernatta där faktiskt! Sydligare än så kan man inte bo. 

Om vi lämnar fyrarna nu, så har de här två sten"gummorna" nog den sydligaste utsikten i Finland de. 

Idag var vädret så där halvsoligt, men lite disigt så det fanns nog ingen chans att se Bengtskär inte...

Som sagt, så har området en riktigt intressant historia. Längs stigen så stöter man på några fallfärdiga hus, där har i tiderna funnits ett fångläger.

Under fortsättnigskriget byggde tyskarna här baracker för soldater som var på väg på permission.

Efter andra världskriget var ju också det här ett av de områden som Sovjetunionen kom att arrendera enligt fredsvillkoren. Hangö udd och Porkala parentesen hörde ju till de områden.

Precis efter kriget var det fångar som skulle skickas tillbaka till Sovjet som förhördes här.

Från 1948 fram till 1960-talet var det ett kvinnofängelse. Främst kvinnor som var dömda för lösdriveri och rattfylleri hamnade här. 

Idag är byggnaderna så gott som totalt ihopsackade. En del har redan fallit ihop totalt, bara grunden finns kvar. Men man kan se galler innanför de få ännu intakta glasrutorna och det blir en märklig kontrast i promenaden. Å ena sidan sjöfåglarna i viken, fågelsång i alla buskar och så ruiner av hus efter hus som bär på en så tung historia i sina balkar och bräder. 

Men skrak-holken på yttersta sydspetsen är nog ändå Finland sydligaste koja. Det är jag helt säker på!

Vi går vidare, eller tillbaka. Vi har svängt på den sydligaste spetsen och så är det att tassa tillbaka samma väg som vi kom. Samtidigt som ju det här är en helt underbar naturstig att gå så blir det lite tassigt att under större delen av stigen faktiskt ha ett gigantiskt lager av importbilar ett stenkast ifrån.

Havet med utsikt till Estland på ena handen och en megapark med bilar på den andra...

Men om det är värt ett besök? Absolut! Knappa sju kilometer havsluft är väl ändå aldrig fel? 

Alldeles i början av stigen stöter man på det som är resterna av skeppet Palawan, det är de två första bilderna här i inlägget. Skeppet byggdes 1918, men 1932 började det brinna och brann till havsytan. Det kunde dock bogseras till grundare vatten. Sedanmera lär det olycksdrabbade fartyget stött på en mina ytöver alla andra motgångar, och delar av skeppet har som sagt spolats upp på stranden på Tulludden, där den finns än i dag. 

Snacka om fint virke - och häftiga spikar - kolla bilderna! Och det är åttio år sedan den spolades på land! Långt innan slit- och släng kulturen liksom. Åttio år i saltvatten och vågor! Tänk! 

Så det blev en rätt mångfacetterad promenad. Sjöfåglar var det väl sådär. Många säger att det kyliga vädret har fått fåglarna att stanna upp i sin flytt, men några, som kanske aldrig ens stack från Finland hittades guppande i strandvattnet. Paret Storskrake, på bilden enbart Herr S. Frugan tyckte mer om att ligga lågt under ytan. 

Det om det. Idag. Nu börjar det kännas att man vistats ute vid havsbandet en stor del av dagen och ögonlockens tyngd talar sitt tydliga språk.

Go'natt. Vi hörs! 

VÅREN SOM KOMMER OCH GÅR...

Det kunde lika gärna vara snö hur mycket som helst än, det var det för två år sedan. Vid den här tidpunkten hade vi inte ens en tanke på barmark. I år har krokusarna blommat en månad tidigare än 2013. Så kan det vara olika. Märker på mig själv bara hur enkelt jag kan bli otålig i min väntan på våren, den riktiga, då snötäcket saknas. 

Och ändå kommer våren då det är meningen att den skall komma. Är det snö eller inte. 

Vi har ju snart haft barmark en månad här i södra Finland, havet har knappt varit istäckt alls, och på något helt märkligt vis så blir man nästan lite otålig över att våren tar sådan tid på sig. En blick i kalendern säger att våren minsann är just in time.

Kanske det är avsaknaden av de där riktigt soliga dagarna som gör att vårens närvaro inte känns riktigt här, att den på sitt sätt lyckas smyga sig på en aning? I år, och inte i fjol heller, har det här funnits möjlighet att skida i marssol, eller gå på isen, eller ens lyssna på islossning. För det har inte funnits, inte i år, inte i fjol. 

Inte för att jag saknar vintern i sig, avsaknaden bara gör våren så utdragen. Lite murrig och grå så där.

Jag gillar ju den färgskalan, så vem är jag att klaga? Men ändå…mossgrönt känns mer okej på hösten, liksom.

Det gömdes chokoägg i en murrig trädgård. Bara att inse att man nog aldrig blir för gammal för att söka påskägg. Förmodligen blir man inte heller för gammal för att gömma dem…*hosthost*.

Vädret har som sagt hela påsken varit jämngrått och lite regnigt och rätt kallt. Ett par ynka plusgrader.

Så det blev inget stugliv. I stället har det blivit att vara en hel del i köket. Inte bara smarriga middagar har snurrats ihop utan vi har med grabben nu en riktigt fin arsenal av utfärdsmat i kylen, bara att plocka fram när vädret är sådant att det känns läge att slänga ner lite gott i ryggsäcken och ge sig iväg. 

Att planera utfärder är ju ofta halva glädjen, inte sant? 

Och som om vi lite tog ut glädjen inför vårens utfärder i förskott så började snön vräka ner.

Vräka var liksom ett lindrigt uttryck. 

Vintern vann den här dagens kamp 7-0.

Men till morgonen hade det svängt igen. 

Snön smälte bort och även om solen vägrade så mycket som ens lite visa sig så försvann snön i alla fall.

Grabben och jag bestämde oss för en kort sväng till mitt favoritställe här nära. Kopparnäs i Ingå.

Oftast går jag, eller vi, en sväng längs havet, men idag hade vi bestämt att söka fram en skogsstig som 

är rätt ny, och som ingen mindre än grabbens lärare försett med fina informationstavlor längs med.

Hon, läraren som var grabbens klasslärare i lågstadiet, har bidragit med jättevackra illustrationer om naturen där man är, men också bilder om områdets historia. Han, lärare han med, har försökt banka biologi och geografi i grabbarna mina då de gått i de övre klasserna, har bidragit med texten, kan jag tänka. Ett fint arbete har det gjort! Jag får återkomma med bilder på infotavlorna när jag har ett bättre objektiv på kameran än idag. 

Dagens objektiv var liksom bäst att fånga saker på lååångt håll. Även om ljuset redan höll på att försvinna, det var sen eftermiddag, så hann vi ändå få ett par hjortar med på bild när de traskade över åkern. Oftast har jag hundarna med, och även om jag alltid har dem kopplade i naturskyddsområden, så vill deras flåsande iver och förmodligen lukt också skrämma iväg djuren långt innan jag ens anat att de är där. Så ibland lämnar jag hundarna hemma och tar bara kameran med mig. Och grabben, om han vill. Och vi tränar på att gå tyst som indianer och inte tala. Vår lukt sprids väl som vinden vill, den kan vi inte så mycket åt. Men, som sagt idag lämnade vi två över-glad-ivriga-hundar hemma och jag gick en hemma-i-knutarna-skogspromenad med dem när vi kom hem. Då blir kameran oftast hemma.

Läste om någon kändis i en tidning då jag senast var i frissan (det är där jag läser skvaller…) att han velade mellan att skaffa hund eller kamera som sällskap på promenaderna.

Förstår så väl ordet eller. Jag har ju båda, både hundar och kamera, men får nog lov att prioritera någondera. Så ofta blir det både ock. En sväng med hund och en med kamera.

Men tillbaka till svängen utan hund.

Dagens tur ut i naturen var minsann inte lång, en liten sväng bara, så det var liksom inte annat än att bara ge sig ut bara. Någonstans vid 10 km går gränser för då det är okej att ta med kaffe i termos (och så det där goda övriga…;))

Men ändå så stannade grabben mig idag och frågade om jag inte hade en mugg med mig. Under våra tidigare turer ut i naturen har vi titt som tätt fyllt på vår vattenflaska från diverse rinnande bäckar. 

Idag stötte vi på en liten rinnande bäck med det klaraste av vatten. Nejdå, jag har ingen mugg alls med mig. Vattnet på bilden kanske ser gult ut, men det beror bara på att botten består av ljus sand, vattnet är som kristall. Klart, kallt…

Det visade sig att grabben minsann hade smusslat med en coca-cola burk i fickan. Och så stod tonåringen där med sin burk och sade de där orden som jag knappt trodde var sant när jag hörde dem:

- Alltså jag har en burk med coca-cola här men jag skulle hellre vilja ha vattnet från bäcken.

*woh*

Och jag då; nämen det är väl bara att hälla ut cokisen och så har du något att samla upp bäcksvatten i. 

Sagt och gjort. Cokisen hälldes ut och ersattes av vatten från en vårbäck, medan en förvånad mamma (jag) stod och gapade. 

Bara det! Är. Lycka.

Att renaste, mest naturligaste vatten från en våryster bäck ute i ingenstans faktiskt vinner över en världsjätte på sockrig dricka som Coca-Cola av en tonårig grabb är………stort!

Och jag lovar; det vattnet smakar som inget annat! Det smakar liksom inget alls, det är bara svalkande och kallt och saknar all smak överhuvudtaget, vilket är alldeles underbart!

(Tänk att få leva i den del av världen där det faktiskt är helt ok att ta sig en slurk ut bäcken! Bra ändå att ha lite koll på vilka bäckar man fyller sina muggar ifrån.) 

Men ändå. Visst är det fint? Att det blev en nitlott för Cokis….eller ja, vi hade ju redan betalat för Cokisen, så nitlotten i det här fallet blir ju lite mer teoretisk, men ni förstår? 

Ja…hahhahaha….märker ju nu att det inte riktigt känns så där välplanerat att efter en text om rent vatten visa en bild på en utetupp! Nähe, kan bara inse att bättre kunde jag ha placerat mina bilder, ja. Men nu råkar det vara så att det faktiskt var i den här ordningen jag tog dem. Och så är det faktiskt en bra bit mellan vattendraget och utetuppen, så där finns liksom inget sammanhang. Och den här tuppen har nog inte varit igång på länge, länge och så innan jag ens snöar in mig på diskussionen om utetuppar överlag så avslutar jag självsvådligt den diskussionen. Ja.

Men i övrigt så bjuder den här stigen på en massa intressant! Skall som sagt återkomma lite senare i vår då naturen hunnit med, och med rätt objektiv på kameran och med mer info om området, kulturen på området och historia. För det är riktigt, riktigt intressant! 

På väg mot bilen, stötte vi ännu på ett litet gäng sångsvanar som pausat här för att äta på sig lite innan sin färd ännu mer norrut. 

I det här gänget fanns två vuxna par och så de här två, som alldeles tydligt är ungdomar från i fjol, det ser man på deras ännu lite gråa färg på fjädrarna. Fjolårets ungar ruggar (byter fjädrar) så där till hälften

på hösten eller under vintern efter sommaren de fötts. Men bara delvis, därför ser de ut som om de hade varannan fjäder vit, varannan grå följande vår. Det tar två till tre år innan ungarna är könsmogna, så alldeles tydligt var det här tonåringar som ännu hängde med sina föräldrar. 

Lite som min. Tonåring. 

Som ibland vill haka på en tur i naturen, ibland inte. Som ibland skulle slåss för lite Coca-cola och ibland utan att blinka häller ut det till förmån för bäcksvatten naturel.

Som om han vore en liten grå svan. Och jag älskar det! 

PÅSKDAGS...

Så var det påsk då. Och ledighet i dagarna fyra. På mitt jobb stänger vi dörrarna klockan ett på skärtorsdagen. En märklig kvarleva från gudarna vet när. Åker hem och njuter på sitt sätt av att inte behöva rusa iväg som en yr höna till butiken, inte ha en matlista långt som ett fattigår vilket brukar vara läge om vi skall ut till stugan första gången på året. I år blir det inte så, vi väljer att stanna hemma och invänta mer humana grader, helst med ordet värme framför.

Kommer hem innan någon annan. Släpper hundarna ut en sväng i trädgården, men eftersom vädret är sådant att varken jag eller hundarna precis står och rycker i kopplet utan snarare sneglar på soffan och dess sköna kuddar och filtar. När regnet börjar smattra mot fönsterrutan är valet inte speciellt svårt.

Hemmakväll it is! 

Bakar ett fröknäckebröd. Och här kommer nu lite reklam fast jag inte brukar roa mig åt det i vanliga fall, men det här är bara en sådan toppen grej att jag känner att jag måste få dela med mig.

Risenta,  *klick här*, har en helt underbar produkt, fröknäcke som jag stötte på under en fest här om helgen.

Bara att blanda i kokande vatten och lite olja, kavla ut och strö på lite kryddor och några svängar med lite flingsalt (tycker jag). In i ugnen för en knapp timme och två plåtar helt galet gott knäcke är ditt.

I Finland verkar det som om K-kedjan förstått sig på den här, medan den åtminstone inte än finns på S-sidan. Än.

Och det är Så Galet Gott! Och hälsosamt dessutom. Så riktigt winwin här. Och inget större fel på priset heller, tycker jag. För två plåtar fröknäcke får man punga ut med mindre än fyra euro. 

Och gott! Så gott! 

I övrigt är det så där påskledighetsskönt och stilla i den här lilla delen av världen. Tänder ljus och brasa och låtsas att det inte regnar alls och att det ute är med nöd och näppe just å just plusgrader. Lagret med ljus håller oroväckande att ta slut, men jag vill tro att de här skall räcka våren ut. Beroende på vädret. Planerar att fylla på lagret sedan i augusti, eller september. 

Sonen, han som bott i Österrike sedan hösten, nu en sväng via Sydkorea för att träffa sin käraste, kommer hem om en vecka. Och jag ser fram emot en och annan långdiskussion om framtiden och värderingar och och hur världen kommer att se ut om bara några år. Finns ingen som är bättre på de här filosofiska diskussionerna som min förstfödde. Och så är han helt okej kock också, så det finns många orsaker att längta efter besök av det skrället.

Jag menar, intressanta diskussioner och god mat - vad kan gå fel?

Lite som fröknäcke - inget, absolut inget kan gå fel där. Det blir bara gott och bra. 

Skön påskhelg åt er alla! 

SNÖ JA...

Så kom den då….vintern. Den där som ger våren en slaskvåt örfil och skickar den tillbaka flera 

trappsteg. Våren alltså.

Känner mig som Aida och skulle helst bara sticka huvudet mellan ett berg av kuddar och bara;

-lalalalalalalaaaaa..aaaa…..det ÄR inte snöstorm där ute, det ÄÄÄÄÄR inte!

Men det är.

Och det har inte lovats något tjolahoppsanhejsanfint vårväder till påsken heller. 

Vilket får mig att tveka och vela och vända och vrida på vettigheten i att släpa en motstridig tonåring, en konvalescent, ett par hundar som helst vill krypa in i husets alla filtar när det vräker snö därute och en katt som inte ens vill stava till uteliv, till en stuga i skärgården utan typ alla bekvämligheter för att fira påsk. 

Om nu inte tystnad, mörker, vind och hav och örnar och svanar, ejdrar och knipor, trädkrypare och hjortar räknas till bekvämligheterna, vilket det efter en omröstning tydligen inte gör.

Så om det är busväder blir det hemmapåsk. Mindre busväder ger stugpåsk. Vi får se vad det blir.

Till all tur, hehehe, har jag varit lite förutseende och påskpyntat hemma också. Eller pyntat och pyntat. 

Det är nu bara så att så himla mycket pynt blir det inte att släpa fram nu mera. Lite kvistar och ett par fjädrar och så betong-äggen som jag köpt för en massa år sedan och för varje år blir mer och mer förtjust i får krypa fram ur sin dvala och dammas av för en dryg vecka i rampljuset. 

Avskalat så en färgentusiast skulle tro att jag lider av våranemi. Men just nu mår jag bara så bra av att inte ha så mycket färger omkring mig. Jag älskar den där känslan av att få omfamnas av mjuka naturfärger när jag kommer hem. Har sagt det tidigare, men desto rörigare, stressigare och tuffare tempo jag har i min vardag (på jobbet) desto mindre färg och saker som sticker ut vill jag ha här hemma. 

Å andra sidan. När det inte finns så mycket färger här hemma, så får de finaste, vackraste, skönaste och

spädaste färgnyanserna ta det utrymme de förtjänar.

Idag slog de första små,små bladen ut på kvistarna från plommonträdet jag plockat in. 

Finns inget finare. 

ORDET GLÄDJE...

För en tid sedan efterlyste jag ett ord att få skriva om, och Åsa gav mig en utmaning som heter duga.

Tack du, det var inte alls så enkelt som man skulle tro, att knåpa ihop och fundera ut något utgående från bara ett ord. Och ordet var riktigt bra! Vad är liksom glädje, egentligen?

På något spontant sätt kommer jag att tänka på att glädje i våra liv nog är minst lika viktigt som C-vitamin och syre. Kanske ändå inte en så långsökt tanke med tanke på vad som hände ett flyg här i veckan, då en pilot förmodligen saknade glädjen i sitt liv…

Och ändå, få av oss går väl ständigt med glädjekvoten på topp? Lite konstigt skulle det nog vara.

Men kanske det just därför är bra att ibland stanna upp och tänka på, tänka ut, vad det är som är glädje, som ger glädje i just mitt liv, i sin egna livssituation. För det ändrar. Fokuseringen på och vad som är glädje. Så man vet vad man skall rikta uppmärksamhet till för att mata sin själ med det som gör gott.

Om jag tänker på mig själv, vilket jag får för det här är min blogg (hih) så känner och har jag väl alltid  känt den största glädje när jag får göra åt mina ungar och mina djur det som grabben min gör åt katten vår på bilden. Sticka näsan i nacken på någon kär och bara snusa och få vara där i stunden. Det är glädje för stunden. Men i praktiken blir det ju lite besvärligt att hålla på så. Och det här var ju den där enkla, och rätt banala förklaringen på glädje, så vi struntar i det. Och tänker vidare.

På något plan så tror jag att vi i dagens värld (förlåt ordklyschor här) har ett litet problem med sorg och avsked. Vi råkar alla utför förluster och avsked och sorg i våra liv, men på något sätt känns det som om det inte skulle få ta plats. Att känna sorg. Det är inte produktivt. 

Och det här är fel, tror jag. Om sorgen får ta den tid den behöver så når man tillbaka till glädjen igen när man är redo för det, men blir man forcerad att gå snabbare fram än man vill och klarar av blir det hela knepigare. Man kan bli kvar i en sorg och en saknad som inte släpper en framåt. Nu är det här inte bara sorg vid någons död, nej det finns andra, inte alls nödvändigtvis mindre, men andra sorger att boxas med en i livet. 

Jag tror på något vis att om sorgen inte fått den tid den behöver så kommer den alltid att stå i vägen för glädjen hur man än försöker. I enkel glädje, eller glädje över det enkla finns inga hinder. Känslan kommer och går smidigt som en katt in och ut i ens egen vardag. 

Glädjen är så till vida mer lättlurad än sorgen för den går enklare att locka fram. Okej, vem skulle nu vilja locka fram sorg, så glädjen är nog skojigare att lura fram lite. För stunden i alla fall. 

Jag tror absolut vi alla har tider i våra liv då vi behöver verktyg att locka fram, skrapa fram, gräva fram

det som ger oss glädje. Det blir då en aktiv handling. Endel lyckas med det här utan större ansträngning.

Det är som om de här människorna på något sätt hade inbyggt en automatiserad "plan B" i sin själ om hur man framkallar glädje, då den är vilse i sig själv, av olika orsaker. För oss andra, som inte har den automatiskt inprogrammerad blir det kanske livsviktigt att tänka ut vad som man kan göra, hur man lockar fram glädjen då den inte vill infinna sig så där automatiskt. 

Tror inte att det skadar att tänka ut det i tid. Vad gör mig glad? Att veta det innan man blir nere är nog av största vikt, för då man väl är deppad känns få saker skoj alls, och risken finns att man då inte kommer på något alls som ger en glädje. Så inget fel i att mota Olle i grind här!

Mitt enkla råd är då, att blunda och tänka tillbaka på det som man blev glad åt när man var barn, eller ung. Vilka stunder i barndomen var de där då man kände sig riktigt trygg, riktigt stark, riktigt fri, riktigt glad. Och hur barnsligt det än må vara så försöka återskapa de stunderna. För de glädjestunder man känner som barn är nog det mest riktiga ändå, i all sin naivitet och underbar, barnsliga äkthet. För där och då fanns ingen som styrde över att det här är okej att vara glad i och det här är inte det…

Och så tror jag att man behöver, som vuxen, sluta skämmas för det där som gör en glad. Att ta mod i sig och fullständigt och på ren svenska skita i vad andra tycker och tänker. Det är kanske det viktigaste! 

Att få göra det som skänker en glädje skall vara glädje till hundra procent, inget mindre. 

Oberoende av vad eller vilken aktivitet (eller avsaknad av aktivitet) som man vet är bra för en så behöver man våga plocka fram ett, om inte verkligt så i alla fall inbillat, långfinger och visa det åt alla som kritiserar det man gör, eller ifrågasätter eller något. Att göra det man känner glädje av är  a l l t i d  okej. Alltid. 

Det ger mer än det tar. Alltid. På lång sikt. Glädje ger glädje ger mer glädje. Och är man ledsen eller har man sorg så är det livsviktigt att ge tid åt det som strör lite glädje i ens vardag. Och det är alltid okej, skit i vad andra tycker. Det är ens egen sorg och en egens glädje som skall fås i balans med de krav och behov man har att tampas med. 

Som jag sade, det här var ett riktigt delikat ord att få ta itu med!

För så tänker jag vidare att det är också skillnad på det här att känna glädje och vara glad över något.

Men det är kanske läge för det i ett annat inlägg?

Det blev också väldigt mycket sorg här, vilket nog inte var min mening från början. Men det är bara så, att mina inlägg föds rätt spontant, oftast uppkrupen här i mitt soffhörn som nu, och instinktivt tänker jag att det ena kan inte vara utan det andra. Inte så att de behöver vara i lika delar, men de behöver vara i jämnvikt. Det är inte samma sak. Tack och lov har de flesta ändå bra mycket mer glädje än sorg i sina liv. 

Men man behöver verktyg att alltid, alltid hitta, ta hem, plocka fram, känna igen glädje, hur små smulor det än må vara så att balansen återställs. Ibland kan det vara frågan om små små fragment från något man älskade att göra som barn som kan stilla vågen. Sorgen må alltid få ta den tid den behöver, det är viktigt, men den må aldrig ta överhand. Om sorg och glädje gungade på ett gungbräde, upp och ner och upp och ner, så är det nog läge att se till att när gungbrädet stannar så är det Glädjen som har markkontakt och som fortsätter vandringen tillsammans med dig. Lämna sorgen kvar. Den har gungat dig nog nu.

Och så kan man vara så säker…det kommer nya sorger och nya gungbräden i livet. Då är det mer än bra att ha lite glädje med sig från början så man igen kan lita på att glädjen verkligen väger tyngre när den nya gungningen stannar och man får åter gå vidare lite mer förstärkt i sig själv.

Och glädje ja…det finns väl lika många sätt som det finns människor att tanka det. 

Jag tror det är viktigt att ta sig lite tid och fundera vad det är, för var och en.  För en dag kommer man behöva plocka fram det, det behöver vi alla någongång.

När jag insåg att det faktiskt finns en massa, som för andra är säkert banala saker, men som åt mig skänker glädje så hände något i mig. Till exempel, jag älskar att fota (någon som missat det?) och delar hellre än väl med mig mina alster. Känner en glädje av att jag lär mig nytt, utvecklas, hittar min stil att ta bilder och bryr mig blanka gomorron i om det är "okej" eller "inte okej" enligt någon fotoskola. Jag blir glad av att få fota. Punkt. Jag älskar att sitta och skriva. Ibland saknar mina texter säkert både innhåll och relevans. So? Jag njöt när jag skrev. Det var kanske inte min bästa skrivdag, men vadå? Vem bryr sig om hundra år liksom? Jag kände sann glädje uppkrupen i mitt soffhörn. Och det räknas, för mig…;)

Jag känner sann glädje när jag får gå i naturen och upptäcka saker som tusentals människor sett före mig, men som för mig är en förstagångare. Jag vägrar att inte få känna barnslig glädje i det!

Jag känner också sann glädje i att få fixa till det fint i mitt hem, i mitt bo. Det behovet har jag haft sedan jag var 14 år. Må vara äckligt ytligt men det har många gånger varit en enkel grej som gett mig simpel glädje då livet luggat. Tack och lov har jag ändå en smak som är rätt så enkel. Har liksom inte behövt ge mig iväg för att ropa in en Rembrandt varje gång jag känt för lite ombyte i hemmet för själens välmående. Men jag tänker ändå: Skönhet för ögat är stillhet för själen är manna för hjärtat är lugn för hjärnan. Där har vi säkert alla olika behov, men jag mår så mycket bättre i en (för mig) vacker miljö, så visst sjutton är det viktigt! 

För många, många år sedan skrattade vi, jag och väninnan, att inget får en bättre i balans som att få köpa en ny tapetbård till köket.  Det kan låta himla banalt, och det var det vi garvade åt då också. Men undrar om det banne mig inte sen också finns en riktigt djup sanning i det hela. Att skapa, att göra vackert, att förnya och att få fysiskt jobba, det ger glädje. 

Så, jo jag är lite känd för att ha svårt att avrunda när jag väl får muntur…..vilken tur att jag så sällan ber om muntur då ;) 

Summasumarum; Glädje är: Att få tid och rum att göra det som ens själ längtar efter. Oberoende vad andra tycker och tänker. Att ge sig den gåvan, att odla sin glädje, är en kraft som bär då livet luggar och väldans trevligt däremellan! 

(Så här kan det gå om man ger mig ett ord att skriva om.

Det här var så utmanande roligt, så ge gärna fler ord som jag får skriva om :D)

Ha en skön fredagskväll go' vänner!