FÖR ATT VARA LÖRDAGMORGON...

…så var jag ovanligt tidigt i gång. Vi hade en planeringsdag på jobbet och även om man redan märker av att det är ljusare om morgnarna, så var det väldans mycket skymning när jag stapplade in i badrummet för att ta mig en vakna-människa-dusch. Förbannar välden som tydligen måste fortsätta att  fungera enligt någon nedärvd agral dygnsrytm som bara gör livet surt för oss kvällsmänniskor.

Isynnerhet gör jag det lördagsmorgnar…

Men det går över, bara jag vaknar till ordentligt så brukar jag tycka att det är okej ändå.Det är bara att de där långa minuterna innan jag kommer till det där okej-då-skedet är så himmelens besvärliga. 

Sådant här förstår ingen morgonmänniska alls. Någonsin. Inte det minsta. 

Ändå. Jag kan tycka att det är underbart med att vara vaken när ljuset kommer, sitta med min kaffekopp och se de första fåglarna vakna och söka sig till matningsplatserna. 

Rostar det godaste av goda bröd och så var det bara att sopa nyfallen snö från bilen och köra iväg. 

Själva planeringsdagen skulle ju hållas på en av mina absoluta favoritställen; Svartå Slott 

(ett gammalt inlägg om en ensam vandring i parken hittar du; HÄR och om du vill läsa mera om själva slottet så hittar du det HÄR ).

Dagen var riktigt bra med intressant föreläsning om mindfulness. Eftersom jag själv yogat och nu och då också mediterat, så var det rätt så bekanta saker som togs upp, men det var ganska häftigt när nästan sextio människor sitter knäpptysta och lyssnar och sluter ögonen och bara andas och lyssnar in i sig själv och hittar sin egen andning och är bara där i just den stunden. Och om jag säger att gänget här kanske inte är det som man så där direkt kopplar ihop med meditation och sådana "flummigheter", vilket det i och för sig inte är, men tyvärr lite släpar på den stämpeln…Ja, då blir det väldigt mäktigt på något vis. Vackert! 

Så följer lite siffror och kalkyler och resultat och framtida utmaningar och en fantastisk lunch av batat- och morotssoppa, champagne och risotto med chorizo, pinjafrön, melon och russin(!) gudomligt goda hönsfiléer och ah…Lite obligatoriska arbeten i grupp och så en verkligt fin guidning på slottet. 

Har ni vägarna förbi - gå och hör guidningen! 

En sällsamt vacker herrgård med en sällsamt intressant historia. 

Bara att få gå över parkettgolv från 1700-talet - i originalskick. Luta sig mot kakelugnar med handmålat, alltså handmålat på riktigt, inte hand-schablonmålat kakel. Och kolla in en gigantisk "selfie" från en svensk kung som som tack för att någon av hans…ja, hmmm…..fått åka hit för att ja, hmmm, föda ett barn lite på sidan om och sådär som tack skickar en g i g a n t i s k tavla av - sig själv. Ett slott mitt ute i skogarna mitt ute i ingenting. För hundra år sedan bodde Finlands rikaste man här. Sen gick det inte så bra...Och samma släkt som under århundraden tre gånger hamnat köpa det tillbaka tills släkten. Bara det, liksom! 

Men tillbaka i mitt lilla slott nej, koja var det ju,  påminns jag om att det är Vecksolutet för Den Årliga Fågelräkningen just det här veckoslutet. Förutom att det är en fantastiskt bra orsak att hälla upp en termos med hett kaffe, stuva några bullar i jackfickan, ta ett fårskinn och placera sig bekvämt på lagom håll från någon fågelmatplats och kolla in vilka som flaxar in och ut i trädgården under en timmes tid. 

Jo, jag menar, man kan ju förstås ta och flytta på sig och gå runt och så, men det har en betydligt enerverande inverkan på fåglar. De vill liksom inte dyka upp lika gärna då.

Man kan ju också, som jag misstänker att många gör, sitta inne vid spisens värme, vid ett köksbord och smutta på sitt te eller kaffe och kruxa för på rutigt papper vem som flyger förbi fönstret. Och vet ni, det kan man OCKSÅ göra. Huvudsaken att man gör.

För det är just det här att så många gör det och rapporterar till BirdLife som gör att man får ett så brett botten att räkna ut hur våra småfåglar har det den här vintern. Jätteviktigt - och jättekul! 

Och skulle det nu råka sig så illa att det skulle vara stilla och tyst på fågel i buskarna, så har man alltid kaffet i termosen och bullarna i rockfickan att njuta av. 

Och skulle det nu råka så att man redan druckit upp sitt kaffe i väntan på fåglarna, så kan man ju passa på och ta en liten egen stunds meditation (eller mindfulness, om meditation känns för flummigt…*hih*)  när man nu ändå sitter där i den där vackra vinterträdgården, på det där varma fårskinnet och ja, bara att ta den stunden till sin alldeles egna.

Och vem vet, kanske det flaxar in en fågel eller två för att kolla vad man sysslar med. Och DÅ har man ju något att rapportera. 

Lite det har jag planerat för i morgon. 

Och…att stryka bort det där berget med kläder, och gå en lång promenad med hundarna i skogen, och tvätta, och byta lakan i allas sängar, och hämta in ved, och skotta snön som föll i natt och hjälpa konvalecenten ut en sväng i friska luften, och steka blinier och ta en alldeles egen stund och räkna fåglarna i trädgården.

Något säger mig att det nog inte blir en så värst lång sovmorgon i morgon…heh, hehe, heller.

Men trots en lång to-do-lista så är söndag ändå ett hemskt vackert ord! 

THE LONG DARK...

Det är frost igen. Snön knarrar under stegen och katten går bara ut och svänger. Ut genom ena dörren och in genom den andra. Men även om kylan viskar vinter, vinter i varje ångmoln jag andas ut så är det ändå annorlunda. Det långa mörker är över. 

Hur tänker jag då? Jo, det finns en alldeles fantastiskt pålitlig och bra mätare och det är då jag kan köra på jobb utan att tända den långa belysningen på bilen. Och det kan ja nu. 

Det må vara vinter kvar, men mörkret är övervunnet. Både på väg till jobbet, och hem från jobbet. Enligt min skala då. 

Det tycker jag så förfärligt bra om att det nästan skrynklar sig lite i själen på mig. 

Jag kan liksom så mycket enklare leva med kylan än med mörkret.

Jag kan alltid klä på mig mer men mörkret rår jag inte på. Inte på något sätt. Därför tycker jag att där finns en viss skillnad.

Skrynklar sig lite gör grönsakerna i min grönsakskorg lite nu och då. Så vardagsmaten bestäms oftast utgående från vilken grönsak absolut måste åtgärdas först. Nu var det paprikan som ropade "gör något av mig" och ja…så fick det bli.

Det absolut bästa var ju att det inte alls var jag som skulle ställa mig i köket med de småledsna paprikorna. Nej då, det var lillungen med förstärkning av grannens tvillingar som skulle överta köket. Till all tur fanns det en hel del färskare grejer i skafferiet så paprikan behövde inte alls ensam spela huvudrollen. För att vara ärlig så fick den en rätt liten roll, men slapp hamna på komposten i alla fall och det är ju en liten bra grej tycker vi, ju. 

Och vem säger att man inte kan lyxa till en alldeles vanlig liten torsdag med hemlagad sushi av lax och hummer-wanna-be från frysdisken och gurka och morot och ledsen paprika och en hel del annat…som…ris. Och avocado. 

Underbart att släppa loss tonåringarna i köket - jag är mätt som en liten gås och har en maffig lunch att ta med mig till jobbet i morgon. Att vi gillar det! 

Särbon ligger och ojar och vojar sig i sin tillfälliga bädd i mitt vardagsrum. Är det för att knäet är ont, eller för att han ätit för mycket är lite oklart. Själv har jag parkerat mig i kökssoffan, den med det fina fårskinnet i, och det är varmt och gott om rumpan och brasan sprakar och gör mig dåsig och mjuk inuti. Och för mig får det gärna vara vinter ännu en liten stund. 

Nu när det vänt. Och ljuset är åter. Det är det som räknas. Ljuset. Efter the long dark! 

MULTITASKING….

Jag är väl rätt så urusel på det. Egentligen och ärligen. Jag tror att det är så. Bara att erkänna att jag nog aldrig hört och kommer aldrig att höra till det där gänget människor som bara lyckas liksom trolla fram så många lager i sitt liv. Liksom samtidigt.

Nu finns det en risk att jag kan låta avundsjuk och så, men det är jag nog inte. Mest bara ärligt häpen över att det finns de som klarar av att hålla tusen bollar i luften samtidigt och faktiskt leende se ut att gilla det. När en dubbelarbetande föräldrar i en familj med fem barn och gärna med ett lite företag så där vid sidan om och åldrande föräldrar tusen kilometer bort som också skall tas om hand och, och och  och. Det är vid dessa stunder då jag känner att jag förmodligen begåvats med en reptilhjärna som aldrig, aldrig någonsin kommer att klara av och kanske inte ens vilja klara av allt på en gång här och nu. Jag vill ha lite tröghet i mitt tankeflöde. Eftertänksamhet och funderingar. Ja. Så tokig är jag! 

Hur sjutton snöade jag in mig på det här ämnet då? Jo, av många orsaker egentligen. Och det är ju så det är, åtminstone för mig när jag skall skriva inlägg att jag blir inspirerad från många olika håll. Liksom samtidigt.

Och här snubblar jag ju på min egen (näs)vishet lite grann. Är inte det multitasking då? Att vara på alerten för vad man kunde skriva om samtidigt som…jag ja, gör en massa annat. 

Men är jag bra på det? Nej. 

Har bara lärt mig att leva med det. På något plan i alla fall.

Läser en intressant artikel i The Observer (eller var det The Guardian..?, nå, någonstans) om "Why the modern word is bad for your brain". Och jisses så intressant! Kanske aningen för att det bekräftar tankar som jag själv haft. Vem vill liksom inte läsa om sådant? Men faktum är, vi kan ju knappast stoppa utvecklingen, men jag tror att det är oerhört viktigt att vi förstår vad den gör med våra hjärnor. Jag tror bara att det är viktigt. Att förstå.

Det får nog bli ett alldeles eget inlägg om det en annan dag då min multitaskiga hjärna är lite mindre trött och inte ropar så desperat efter en date med John Blund.

Vad nu sen det här allt har med bilden att göra? Jo, ser ni, det finns faktiskt en liten, om än svag koppling här. Jag kan nämligen bli så vansinnigt imponerad av och till mig över alla människor som bloggar och har sig och som kommer upp med de mest fantastiska foton på de mest rätta maträtter på alla tänkbara sätt man kan tänka sig. Och det är liksom här jag bara snubblar i mitt eget lilla multitaskande.

Jag klarar liksom inte av att samtidigt servera både god och framför allt varm mat åt en hungrig familj ,ibland utökad med en ännu hungrigare skara andras tonåringar och liksom få alltsammans att se både avslappnat och spontant ut. Eller spontant är det minsann, så den biten kanske jag klarar av ändå. Och avslappat kan det också vara, men oftast ser det ändå bara mest stökigt ut. På bild. Om det skulle komma så långt som på bild, vill säga.

Men att sedan få det På Bild, ni vet vad jag menar. Så där läckert tilltalande, vackert på Bild. Gärna innan faten gapar tomma. Det sker sällan. Ja, det är liksom på den nivån jag är!

Förmodligen lägsta level…ever!

Så med tanke på att jag skall försöka skruva ihop en familje-kokbok inklusive bilder så blir det nog att skruva upp den här multitaskingnivån lite högre då. Ett par ynka pinnhål sådär. Högst femtio...

Fast å andra sidan….jag just läst att det inte alls är vad våra hjärnor tycker om att vi gör. Multitaskar och har oss. Så ack och suck…vad göra?!

*

Ja, i allafall så försvann dagens middag i bättre munnar innan jag hann säga "cheese" åt maten som skulle fotas. Och innan jag hann multitaska mig snabbt nog från kock till fotograf. Och för att jag har så svårt att säga till mina att de inte får hugga i den rykande varma maten för att jag skall…vadå, fota?

Och så är det den här lilla detaljen med att kunna fota i naturljus. Det finns inte så mycket av den varan halv sju på kvällen när jag landar i min koja med maten fortfarande i fula plastkassar. 

Tänker allvarligt på att jag kanske borde tänka om här, och satsa på en semester-mat-bok istället.

Då finns det både ljus och kanske till och med lite tid? Kanske det!

EN SVAL VILSAM TOMHET...

Ja, inte vet jag, men samtidigt som jag på något plan förbannar januari (och februari också, för den delen, när jag nu är i gång) för sin långsamhet, sin stillhet, sin tomhet så kan jag också känna att där finns en vilsamhet som ändå är rätt så skön.

Vi snurrar ihop lite gött av det som råkar finnas i skafferiet och gör inte så mycket mer. Tar det lite avskalat och avslappat och så där. Det är Januari bra till. Att bara liksom vara. I den där vilsamma tomheten som kommer smygande så fort man sopat ut de sista granbarren. 

Av lika delar socker och olivolja (så där på ett ungefär) så rör jag ihop världens bästa skrubb för vinterknastrig hy. Jag tänker på alla de surt ihopförtjänade slantar jag satt på diverse skönhetsmedel under år och årtionden och som inte ens varit hälften så bra som det här. Olivolja och socker liksom.

Hur enkelt får det bli? 

Jag brukar dessutom klämma i saften av en lime eller en halv citron, lite beroende på vad jag råkar ha drällande i fruktkorgen. Mest för doftens skull.

Och jag lovar. Jag har den mest knastriga hud man kan tänka sig vintertid. Och så lite till. 

Och till och med jag har hoppat över en och annan insmörjning bara tack vare detta löjligt enkla som man på 2 minuter skruvar ihop i en gammal syltburk.

Ja, just det ja. Blandningen håller sig säkert en tid i kylskåp, jag brukar bara röra ihop så mycket att det går åt under ett par duschningar. 

Till och med tonåringen, som undrade vad sjutton jag hade i kylskåpet, tyckte det här var toppen, när han väl fick klart för sig vad man skulle göra med röran. Och testade det. Det fick skönt-godkänt. 

Men så där i övrigt, när det gäller burkar i kombination med kylskåp så tänker de flesta tonåringar något ätbart, det här vet alla mammor till tonåringar. Det är liksom lite så de fungerar, eller hur de kopplar ihop saker i sin hjärna.

Och även om olivolja och socker och limesaft i och för sig inte är till skada precis om man skulle få för sig att smälla i sig innehållet i burken, men ja….man har så mycket mer glädje av det här utvärtes.

Så man kan ju satsa på en liten etikett eller så. Om man nu inte råkat informera sin tonåring liksom...

Bäst för utvärtes bruk. I alla fall. Lite.

På eftermiddagen gick jag en lång sväng i skogen med hundarna. Vädret var väl sådär och det var självdestruktivt-halt på sina ställen medan andra ställen var mer eller mindre bara och hela skogen doftade mars. Lite i alla fall. Vattnet porlade i diken och ja…kändes inte helt som midvinter precis.

Det var tomt i skogen på både djur och människor. Det var först när jag satte mig ner vid bordet efter skogspromenaden som jag i ögonvrån tyckte mig ana ett fågelflaxande som var lite annorlunda än det fågelflaxande jag brukar vara van vid. Och minsann…hade jag inte fått en fin ny gäst på besök.

En gråspett, minsann!

Sådant gör en alldeles vanlig vilsam söndag lite mindre tom. På ett sådant där bra sätt.

För fast sval vilsamhet, till och med lite tomhet kan kännas välkommet ibland, så är det ändå lite välkommet med nya besök i fågelbaren. Även om gråspetten kanske inte är super-ovanlig precis, så var det på 1990-talet jag såg den senast. Så att så himla ofta råkas vi ju inte…gråspetten och jag ;)

Att just den här typen är en han, ja det vet man för den röda fläcken i pannan. Det har inte honorna.

Fin är han, det är bara så. Jättefin.

*

Och så är det en ny vecka som väntar, och en blick i min kalender säger att det är liksom jättejätte mycket inkommande vecka och nästa gröna (lediga) fläck är nästa söndag och ja…det där med januari och vilsam tomhet, det stämmer liksom mest bara in på mitt privata jag.  Ja.

Ta hand om er. 

NÄR DAGAR INTE BLIR SOM MAN TÄNKT SIG...

Alltså, jag hade liksom planerat sätta väckarklockan på tidigt, trots att det var lördag, för lillungen skulle ha skoldag och sedan jag kört honom dit (för skolbussen kör ju inte lördagar, om nån undrade) och så skulle jag ta hundarna med och gå en lång sväng i skogen för att sedan plocka hem ungen fyra timmar senare. Om det gick så? Nå, nä…

När började gå fel då? 

Förmodligen redan då jag på fredagskvällen glömde kolla att min telefonväckarklocka faktiskt skulle ringa också andra dagar än VARdagar. Vilket den alltså inte gjorde, utan vi sussade gott till halva förmiddagen. 

Som om inte något av mina djur i vanliga fall skulle ha väckt någon av oss. Hände det idag? Nej.

Det gjorde de ju inte, nej.

Och så var dagens ljus sådär…inget som fick det att skrynkla ihop sig i en 

fotograf-själ. Inget alls faktiskt. Men satte mig en stund i trädgården med kameran, mest bara för att jag älskar de där stunderna för mig själv då det enda lilla ljudet som hörs är blåmesarnas och talgoxarnas drrrr-ande från vingarna när de flyger till fågelbordet, fram och tillbaka, fram och tillbaka, igen och igen.

Ibland kommer en liten svartmes flygande för att nappa ett litet solrosfrö. Jag tror det är samma lilla svartmes som jag sett här sedan i hösten. Det är alltid bara en. En ensam en.

Under veckan hinner jag sällan följa med trafiken vid fågelbrädet. I mörkret lägger jag ut nya frön.
När jag på veckoslutet hinner följa med, och ser svartmesen landa för att plocka åt sig. Då blir jag lite fladdrigt glad där i hjärttrakten. Fånigt, barnsligt, jag vet, men ändå…det är bara så.


När dagen ändå inte blivit som man tänkt sig, så tar jag och kör ihop ett litet långkok. Lagar lite större mängder kållåda. Få saker sprider sådan där helylle-präktig-feelis i hela det lilla huset som kållåda.

Jag gillar när det är lite helylle-präktigt. Det är liksom det jag förstår mig på. På djupet.

Det är klart. Man hör väl till dem som hänger med, iallafall lite. Som hakar på vissa saker och sådant man behöver haka på för att inte riktigt på direkten bli passerad till närmaste museum. Men mer och mer

har jag börjat fundera på var går min bekvämlighetsgräns när det gäller allt nytt och modernt och fantastiskt och hur-kunde-vi-leva-utan-det-här? 

Min äldre grabb studerar ju media och annat luddigt som jag i ärlighetens namn inte riktigt vet vad hälften betyder så där när man skall försöka koppla det till den verklighet jag är och lever i.

På ett teoretiskt plan kan jag ännu både förstå och greppa det, men att sedan överföra all den teknologi och alla de möjligheter som både teknologin och den enorma spridning av…allt….vi har redan i dagens läge till det vi kommer att ha inom en alldeles nära framtid…då det blir hiskeligt stort.

Och i det perspektivet så känns liksom mina svartmesar och kålrotslådor aningen främmande.

Och jag blir riktigt, riktigt kluven inombords.

Jag VILL ju hänga med och förstå och anamma och allt det där…men jag VILL ju också hänga kvar i allt det där långsamma, sega, enkla gammaldags och dammiga. Ibland känner jag mig som om jag inom en rätt snar framtid hamnar och välja. Och det känns underligt.

Sitter och läser en massa om framtidens tekniska material, och om framtidens kommunikation, om framtidens…typ allt…som sonen skickat mig och blir liksom samtidigt klokare i form av bättre insikt och samtidigt dummare i form av en trivial längtan att få stanna kvar i det som är nu. Kanske till och med lite i det som varit innan. 

Smuttar på mitt vin och tar mig en liten chokladbit (som egentligen är en kamouflerad bananskiva…) och tröstar mig med att VISSA saker kanske ändå kommer att bestå.

Som ett gott vin, till exempel. Och choklad.

En lördagkväll när det mesta denna dag inte alls har gått som det var planerat. Inte alls.

Fast inte helt fel för den skull.