BAKOM RUTAN...

I går på morgonen jobbade jag på som ett litet hysteriskt djur med att försöka få bort isen som lagt sig på min bils vindruta. Äntligen, äntligen har ens skuggan av vinter landat här i de södra knutarna av detta VinterLand, Finland. Ni hör ironin här…?

Innan jag förstörde detta konstverk med min sylvassa giljotin till vindrute-skrapa så plockade jag fram min telefon och använde, absolut mot alla mina ynkliga principer, detta ting menat för kommunikation till att föreviga något fint på bild. Så svältfödd på vinter hittills är man. Att det fladdrar till i själen av isfjädrar på bilens vindruta. Jaha. Just så! 

Och någonstans känner jag att om det verkligen inte tänker bli mer vinter innan jul än så här så kan jag leva utan vinter Hela Vintern…

Det är som om julen på något sätt är det som definierar hela vintern. Är det snö här i söder till jul så är det rätt okej med snö Hela Vintern. Men är det inte snö här i söder till jul så är det på något märkligt sätt inte välkommet efter jul heller.

På något sätt är det som om det när julen är undanstökad och de sista pepparkakorna är matade åt fåglarna så går vårlängtan igång på en gång. Med full fart. Knappt så man hinner dra efter andan och viska om nyår där emellan förrän något börjar fladdra i våra hjärtan som viskar om vår. 

Vår. VÅR. V-Å-R.

Att det liksom ännu skall bli full vinter EFTER att det varit jul känns…..bara……fel.

Fast vi vet att det kommer minst två bistra månader av vinter hur vi än försöker ignorera det. 

Men vinter är det inte det samma som att behöva skrapa fönster en endaste liten morgon. 

Definitivt inte! 

*

Ja…skall det bli vinter här i söder, gärna innan jul, så blir det lite bråttom med den saken nu.

Hittills har någon mm snö för ett par veckor sedan och en morgon med frost på vindrutan varit de mest lovande symptomen…Och tiden går.

Bara jag/vi smällt i oss lite skinka och lagom mängd sillar och andra julläckerheter och firat lite nyår så börjar vi räkna ner mot våren. Eller jag gör det. 

Men än finns det en pyttepytteliten chans till vit jul även här vid den sydligaste biten av detta kyliga land i Nord. 

Inte bara det att det skulle vara trevligare med lite vit snö som skulle ljusa upp det. Nej, här har jag en mycket mer praktiskt längtan efter snö.

Eftersom min trädgårdsbelysning pajat och inte visar andra livstecken än ett litet, men desto mer oroväckande, *poff* bland säkringarna om jag försöker tända dem. Den lokala el-företagaren har mig på sina to-do-listor. Det enda jag kan hoppas på är att inte listan är alltför lång. Eller att det kommer snö då, så jag har ens en liten chans att se var jag lägger mina steg. För lamporna de kan jag inte tända.

Jag följer med meteorologiska institutet som om vore jag besatt. Av vintern.

Julens snö-eller-inte-snö påverkar på något märkligt sätt min inställning till resten av vinter.

Jag måste vara fel-programmerad från barndomen, eller något?!

Men isrosor - de är väl alltid vackra, oberoende vilka rutor de väljer att växa på! Tycker nästan att det är synd att man måste ta och skrapa bort dessa fantastiska konstverk!

För att inte tala om vilket motstånd mot mitt bortskrapande de gör! 

Som om de visste hur vackra de är, och ville stanna kvar för evigt och inte alls bli förintade av någon småstressad löntagare på väg till sitt jobb.

Småstressad ja, fyra dagar till julafton. Ifall ni inte visste…;)

SMULOR, SMULOR...

Förmodligen det godaste man kan göra av lite smulor av ett och annat som man hittar i sina skåp.

Varför jag tänkte damma av just det här receptet, just nu är att de här…ja, vad kan man kalla dem?

Smulkakor? Är att det är typ det godaste jag vet med glögg - pepparkakor kan gå och slänga sig i väggen. Om de inte har lite klassiskt mögelost på då, då kanske de får stanna på tallriken. Kanske.

Nu är det här inte bara och enbart något julrecept, nejdå. Det här är kanske det godaste man kan stuva i ryggsäcken om man skall ge sig ut och traska runt i naturen en stund, men inte ids släpa på hela arsenalen, och köpisgodis kanske inte är det man vill ha. Eller jag föredrar faktiskt egna nyttiga onyttigheter fram om endast onyttigheter. Köper ni den förklaringen? Nähe…inte det?

Men här trängs den ena nyttigheten med den andra, jag lovar! Om så vara ihophållet av det kanske inte så galet nyttiga smöret, men är man ute och vandrar och behöver lite snabb energi, så är det här i min värld tusen gången bättre - och godare - än något jag någonsin hittar på butikshyllan.

Varför detta eviga tjatande om att vandra och så…ja, men på riktigt, liksom! Varför? Jo, för att jag längtar så att få slänga ryggsäcken på ryggen igen och traska iväg rakt ut i naturen "på riktigt" så det värker i bröstet! 

Bara att titta på foton från DET HÄR ,vilket jag gjorde när jag sökte en annan bild från i somras, ja det lindrar inte precis. Verkligen inte!

Men i väntan på det..här kommer receptet:

8 dl corn flakes

8 dl havregryn

4 dl vetemjöl

4 dl kokosflingor

4 dl socker

2 msk vaniljsocker

2 msk kanel

1 tsk salt

1 tsk soda

2 msk färsk ingefära (riven)

2 msk honung

400 g smör

Och så hackad choklad, russin mandel eller vad man nu råkar ha i sina skrubbar och skåp.

(I den här versionen 32.4.2.6. blandade jag bla chokladbitar som blivit över från ett tidigare bak (kanske en näve) och så ett par rejäla nävar torkade lingon, tranbär, blåbär och goijbär (tillsammans - inte var för sig) och en litet gäng smulade hasselnötter som jag hittade på botten av en påse. 

Man blandar alltså alla torra ingredienser (jag brukar göra det direkt på plåten så slipper jag kladda en skål…avskyr disk även om jag har maskin) 

Så smälter man smöret och blandar i honung och riven ingefära i det smälta smöret. Bara doften här….!

Och så rör man bara ihop hela härligheten. Klämmer ut det på en plåt och in i ugnen på 200 grader i 20 minuter. 

Och voilá. Kan inte bli bättre!

Och även om en och annan bit slinker ner tämligen utan motstånd också här i mitt nedsuttna soffhörn, så är de absolut gudomliga till kaffet ute vid havet en kall marsdag då man traskat en bit. Eller i skogen vid en brasa. Längtar dit - så! 

P.s. Hade i ärlighetens namn nästan glömt bort detta fantastiska recept i år om jag inte blivit påmind om det av väninnan Tinne på TINNES HANTVERK ! Det här är ett recept som verkligen inte skall glömmas bort. Jag lovar! Ta det till era hjärtan! 

EN DAG I KÖKET...

Ja, nu skulle man ju lätt kunna tro att så här en och en halv vecka innan jul så är det fullt upp av julstök i alla kök och i alla kojor. Och så är det säkert också. Även hos mig, det är kanske bara materialet som bearbetas i köket som är lite…annorlunda. 

Eller vad vet jag? Kanske det är fler som knådar näver? 

Men vad i hela fridens dag är det jag håller på med då? Jo, det råkade sig så fantastiskt att jag fick till skänks, gåva, så där bara en hel jättesäck med björknäver. Tänk att man kan bli lycklig av något sådant! 

Men vet ni..näver är ju som känt fantastiskt bra att starta upp brasor med, ja det är ju ingen nyhet det inte. Men nu råkar jag ha en spis som hettar till alldeles bra också utan näver. 

Så då kan man ju undra att vad i hela fridens dag är det som får människan så lycklig över lite  mycket näver? Jo, ser ni när man skall tända en brasa när man är ute och vandrar runt i naturen så finns det inget bättre än att kunna plocka fram en näve torr näver från ryggsäcken och nog sjutton får man en brasa åt sig alltid. 

Nu var ju näverbitarna jag fick rätt stora, som uppläggningsfat typ, och det är inte så behändigt att stuva dem som sådana i ryggräcken. Dels tar de en hel del utrymme, även om de inte väger nästan något och så måste man ändå oftast riva dem i mindre bitar. Gör man det så här i förväg där i köket, blöter bitarna i kallt vatten en stund, så snurrar de ihop sig till fina små korkskuvslockade näverknyten. 

Jätte fina! Bara att ta med en näve eller två när man ger sig ut på tur, hur lämpligt som helst! 

Sen brukar jag ibland också ta med mig små, ja vad skall jag kalla dem, träbitar? Som jättetjocka tändstickor, som jag låtit suga i sig en fantastisk cocktail av tändvätska och tjära - men det receptet kan vi ta en annan gång. Funkar alltid om man skall få fart på lite sura vedklabbar utomhus.

Men näverknytten. Det har jag roat mig med i dag. Så nu är det bara att vänta på lite skojigare väder för att ge sig ut i naturen igen. 

Så jo, det bor väl en liten "eräjorma" (det bara inte finns någon bra översättning på det här;

ÖdemarksGöran? -Gösta? -Gunnar? Förslag?) i mig. 

Och en riktigt rostig scout, som makligt dammar av sina gamla "överlevnads"kunskaper. Det finns ett rätt tjockt lager damm ovanpå de kunskaperna, det kan man lugnt säga. 

Att ge sig ut i naturen har för mig aldrig varit någon prylsport. Nå, sport, som man nu uppfattar ordet  sport har det väl aldrig varit, och utrustningen har nog också varit  åt det mer sparsmakade hållet då. Men nu har jag faktiskt satsat på nya grillspett åt oss. Jag kunde inte låta bli.

Teleskopgrillspett-med-korköpnare-i ändan. Eller ja, jag tror att det är en korköppnare? 

Funkar också som gaffel. Och jag blir bara så kär i prylar som är praktiska på många sätt. 

Hur har jag kunnat grilla en endaste korv utan en sådan här? Ever???

Och nu är jag faktiskt inte alls ironisk, tvärtom! Jag är dökär i mina teleskopgrillspett!

Så förfärligt många gånger har jag tappat diverse ätbart i elden/på kolen/ i askan, då det ätbara dinglat och hängt på någon skranglig kvist eller gren, att jag förstår att uppskatta en pryl som denna. 

Nu är det *hosthost* decennier sedan jag senast kan säga att jag varit på vandringstur "på riktigt", det vill säga så där att man väger och överväger och väger igen vad man skall packa med sig eftersom man bär varje litet gram på sina egna axlar. Nu just är det mest bara dagsutfärder som är aktuella, även om lillungen frågade häromkvällen om vi inte kunde åka iväg och vandra längre vägar - flera dagar, övernatta i tält…Åh, det fladdrade till i hjärtgropen. Jo, jo, jooo…! 

Förutom att gräva fram den slumrande lilla scouten i mig så blir det att damma av tältet också. Och sovsäcken och kanske man behöver ett nytt liggunderlag.. och, ja! 

Men innan jag ivrar iväg mig in i de djupa skogarna i mina dagdrömmar, så vill jag tipsa om en sak till sådär inför kortare utfärder. Eller tipsa och tipsa, mer tänkt som en idé redan där i butiken faktiskt.

Nu och då händer det ju att man tar och kör engångskärl till någon större fest eller så, inte sant? 

Jag väljer alltid då bestick i trä. Dels för att det ju är typ en miljon eller en miljard gånger snyggare än vita plast-dylika och så om det blir över, för det blir det oftast, så är de här i trä helt toppen att ta med på en runda i naturen.

När man käkat klart så slänger man dem helt enkelt i elden och *poff* - borta!  

Och så känns det ju alltid lite extra festligt att lämna plasten oköpt. Helst skulle den kanske aldrig ens nått butiken, plasten, men det känns lite stort att ta den filosofiska biten här och nu...

Så här går jag och lockar näver och verkar rätt omedveten om att det är en jul på antågande som ett ansträngt lokomotiv, längtar ut till skogs och vet inte om jag skall vara glad över att det inte finns snö - för då är det så mycket enklare att gå i skogen, för nej, jag har inte snöskor. Men å andra sidan kan man ju också tänka att det är lite slött om det inte kommer snö, och om inte det blir is så man kan gå på havet och kanske till och med skida? 

Hugger tänderna i ett rött äpple som ser bättre ut än det smakar. Jag tror bestämt att de här får fortsätta agera prydnader, för smaken den har man nog tappat på vägen någonstans.

Och medan näverlockarna torkar, så snurrar jag ihop en deg till några maltlimpor.

Mycket enkelt att göra - tar bara lite tid att jäsa och sedan behövs lite tid i ugnen. Lite betyder just i det här fallet mycket - typ tre timmar…Men det finns väl inte en kotte i världen som inte gillar det här brödet?

Eller finns det? 

Nähe, tänkte väl det!

På tal om ätbart så kommer jag vid något skede att öppna en sidofilial-blogg till Tuvull. 

(oj, nu var det sagt, så nu måste jag ju ta mig i den obefintliga kragen jag inte har och göra något åt saken.) Dit tänker jag samla alla de där riktigt, riktigt goda recepten som jag oftast skrivit ner på någon flottig postit-lapp, eller på ett gammalt kuvet. Gudomliga smaker som någon skickat mig i ett mail. Som jag klippt ut från en tidning som jag inte ens längre minns vilken. Som är typ det enda riktigt goda receptet som jag kollar upp i en av de där femtiosju kokböcker jag har drällande lite här och där, till all tur mest där numera. Men ja, ni vet sopa ihop allt detta till EN plats. Hur skönt skulle inte det vara?

Om jag inte ivrar in mig full och helt på att vandra, så kanske jag åstadkommer något sådant.

Och ibland tycker jag att det är så skönt att ha något projekt att syssla med även då jag är på platser som jag inte kan plocka fram målarpenseln eller kameran eller ta med hundarna eller gå ut och gå...

Jag tror jag skall börja samla på mig Recepten jag inte vill leva utan. Vi börjar där.

Jep!

KOLLA IN JULKLAPPARNA...

Luciadagen. Under natten hade det fallit lite snö. Eller slask. Men det är vackrare att kalla det snö - åtminstone så länge det är ens lite vitt. Efter frukost satte vi oss i bilen för att åka till stugan. 

Skärgården var tyst, byn vi kör igenom var tyst. Det var så stilla det bara kan bli. 

Tänkte på alla dem som rusar runt i svettiga butiker nu och försöker febrilt hitta något till julklapp. Jag tänker på de åren jag själv varit en av dem. Och hur förfärligt skönt det är att slippa det i år.

Småbarn och julklappar hör ju ihop, men nu är grabbarna redan vuxna nog att känna som jag, och alla andra som på något sätt är involverade i min jul.

Så i stället för att rusa runt i butikernas shoppa-yrsel så åkte vi för att kolla hur bryggbygget framskrider på stugan. Ni vet bryggan som vi planerat sedan tidernas begynnelse och velat och funderat och skjutit på och tagit oss en funderare igen. Vi kallar detta projekt lite kärleksfullt för vår familjs Isaks Kyrka, så länge som detta har planerats! 

Men här är de nu i sin mäktiga stolthet och massiva storhet redo att ta emot stormar efter stormar, mäktiga vindar och starka isblock. Redo att varje år bryta arm mot naturens krafter. 

Vår Brygga. 

Som kommer att stå där så länge jag lever. Och förmodligen en bra bit av mina söners liv också.

Och när jag står där och tittar på våra bryggkistor, så ser jag faktiskt en viss likhet med mina söner.

Den yttre, min förstfödda: Lite längre kommen, lite större, lite längre, lite tyngre, med lite mer tyngd i sitt inre redan. 

Den inre, min lillunge: Lite försiktigare, lite mindre, lite kortare, lite lättare, ännu lite närmare hemmets strand, men ändå redan en bit ifrån. 

De skall få varsin namngiven bryggkista i julklapp. Åh, jag menar hur högt kan liksom inte det smälla när, isynnerhet tonåringen, blir tillfrågan om vad de fått till julklapp då svarar: "Ja…ja liksom en kista i havet då." Ja, det kan ju låta lite…så jag hoppas de förklarar för dem som inte vet vad det egentligen är frågan om, för även om vi har lite morbid humor ibland så kan det bli lite…fel.

Så här gör vi ibland. Skojar till om det här med julgåvor. För vi har nog alla lite svårt att ta julklappar så där seriöst som kanske många gör. I detta läge med så mycket överflöd som ändå finns os oss i väst, så känns varje onödig pryl bara väldigt fel. I tiderna var säkert tanken på julgåvor fin, men har den tanken inte förändrats och lite tappats bort på vägen? Tänk om vi bara kunde strunta i att köpa strunt åt varandra och i stället satt de pengarna på något på riktigt behövligt. Till välgörenhet till och med! 

Och tänk om barnen kunde växa upp med att några efterlängtade gåvor känns lika bra som ett berg där man i slutet av julklappsutdelandet glömt vad man fick till först. Jag har varit med om det. Och det är verkligen osmakligt! 

För det finns ju något mellan nöd och frossa. Tänk om man skulle sträva efter något sådant? Något precis lagom.

Förvisso tror jag att de flesta av oss faktiskt har saker och ting som skulle vara jättetoppen att "få", men samtidigt tror jag att många, många av oss helst av allt skulle vilja välja sina "ting" själv - för att utbudet blivit så stort att det snart är omöjligt för någon annan att köpa "rätt" pryl åt "rätt" människa.

Tänk hur mycket mindre ångest det skulle finnas innan jul om man slapp försöka hitta rätt på saker som passar någon annan? 

Lite ångestframkallande verkar det också vara för min katt då jag plockar fram Den Stora Kassen.

Den betyder att vi är på väg till stugan - för en lite längre tid.

Nå, så var det ju inte alls denna gång, jag bara packade ner lite lakan och nya handdukar och annat smått och gott som skall transporteras dit sedan när det börjar våras. Men det kunde ju inte Myrra veta, som demostrativt placerade sig på kassen som en försynt påminnelse om att hon minsann vill med hon också!

Få se om det blir någon lite längre vistelse på stugan, då skall hon få åka med! Beror helt på hurudan vintern blir. En mild och snöfattig en möjliggör en och annan stugvistelse. Så vi får se.

Men bryggkistor - det har vi nu. Det är liksom dagens stora nyhet…;)

NÄR MAN BARA KAN LÄNGTA...

…eller ni vet den där känslan som ibland kan infinna sig någonstans efter eftermiddagskaffet, när dags-skymningen övergår i kvälls-mörker och det är fredagskväll och klockan är lite för mycket för att det skall vara idé att ta itu med några större jobb-projekt, men alldeles för lite för att man skall kunna packa ihop och gå hem. Dessutom kan det bestämt hända att min chef skulle höja på ett litet ögonbryn om jag bara traskade ut. 

Det är vid det skedet som jag plockar fram de där jobben som måste göras, men som inte har någon tidtabell direkt. De där jobben som man kan göra samtidigt som man längtansfullt tittar ut genom fönstret, förbannar klockan som går så långsamt och tänker på annat. Längtar bort helt enkelt.

På jobbet har vi en sådan där julgröts-tradition där vi bjussar in en del samarbetspartners på glögg och risgrynsgröt och håller lite lagom korta tal om året som gått och vad det gett och dunkar varandra lite i ryggen och oj-oj så bra ändå! 

För att ändå lite, lite klämma in (äkta) julstämning också i den här tillställningen, så spelade vi lämplig julmusik från youtube via min laptop. Det gick fint tills den började bräka en reklam mitt i allt om hushållsmaskiner till fantastiska priser. Ja…

Köpa, köpa, köpa…och sälja, sälja, sälja…och det får sedan vår värld att gå runt och snurra. Snurrigt! 

Egentligen. Men det är nu så som världen är. Och den världen får mig tidvis att längtansfullt blicka mot något helt annat. Att längta efter en annan tillvaro. På något sätt.

Men vad skulle det vara? 

Vad skulle vara den optimala nivån av konsumtion kontra hållbarhet? För mig och för de lite större cirklarna. Jag kan fundera mig lite yr av sådant här ibland. Om jag kommer till något uttömmande svar? 

Tyvärr inte…

Så jag lämnar tänkandet, på den saken därhän och koncentrerar mig på jobbet en stund. I alla fall lite.

Mest längtar jag ändå hem. Till grabben, till djuren, till honom som kommer efter ett par veckors exil pga av influensa, till räkor som jag skall testa på att röka i ugn (städar i frysen, för att ge rum för lite jul-mat som kan göras innan och frysas in. Vi tar det i ett annat inlägg). Till att det är fredag och första friska veckoslutet på två veckor! 

Men jag längtar också efter snö och ljus. Frost. Jag längtar till stugan, till tystnaden där. Jag längtar efter vinterstormar och möjligheten att få fota ett brusande hav. Jag längtar efter att isen lägger sig. Att vintern gör allting tyst och mjukt. Jag längtar efter vandringar i naturen, efter det rosor på kinderna och trötta ben. Efter glögg i muggen och härliga samtal vid öppen spis och allt det där övriga underbara…

som hör vintern till. Som hör veckoslut och fritid till.

Lite så tänker jag stundvis när klockan en fredagsmiddag börjar luta mot eftermiddag.

Gör ni det? Längtar? Nu och då? Någon annanstans?