…ja eller i morgon då.
Idag var det ännu skönaste hemma-dagen, vilket var väldans välkommet, för idag var det den första dagen som jag kände att förkylningen verkligen släppt greppet om mig. Lillungen är också på rätt köl.
Vi är helt back in business igen.
Jag måste säga att det känns lika fantastiskt varje gång som man känner att man igen är sig själv, man orkar och man upplever sig själv så där som man skall och som man är van.
Nu har jag ju, till all lycka, aldrig varit allvarligt sjuk, så att hojta av glädje över att övervunnit en förkylning kan ju kännas lite…blekt.
Men jag tänker lite som så att om jag faktiskt ärligt gläds så här mycket över att jag blivit kvitt en ynka förkylning, hur otrolig är inte den känslan när man golvat något mycket värre…?
Nu är ju en förkylning som sagt ingenting. Visst, den har däckat mig, jag har inte kunnat vara på jobbet, men framför allt så har jag inte kunnat besöka brorsan min, som ju tampas med lite värre grejer än en förkylning. Honom skall vi inte släpa några som helst virusar eller baciller åt!
Till all tur verkar hans sjukdom nu vara inne i en stabil fas och även om det inte blir bättre, så blir det inte heller sämre just nu, vilket faktiskt nästan får det att kännas som om det var en förbättring ändå!
Och jag tror, att oberoende hur sjuk man är, och hur litet steget mot tillfriskning eller i alla fall mot en tillvaro utan försämringar än är, så känns det stort, jättestort för den som det berör.
Så på något sätt just därför känns det extra "stort" att nu känna tillfrisknandet. Eller kanske det bara är första gången jag riktigt tänker på det? Hur fantastiskt det egentligen är….att bli frisk.
*
Eftersom vädret därute idag inte riktigt kunde bestämma sig om det skulle vara fint (på snölös decembervis är fint väder samma som uppehåll, alltså inget regn) eller ösregn, så blev det inte av att ge sig ut i naturen idag. Även om längtan fanns. Om det bara inte börjat ösregna en gång i halvtimmen…
Nå, istället blev en massa saker som av olika orsaker blivit på hög, nu äntligen gjorda! Den främsta orsaken till att de blivit ogjorda är ju att de är så, så, så tråkiga!
Det ena är att stryka. Jo, jag vet att jag skrivit någonstans att jag älskar doften av nystrykta kläder, av lakan, av handdukar. Jag älskar när det är så där prydligt som det bara kan vara när något fått sig en sväng under strykjärnet. Jag älskar när linneskåpet ser ut som om textilerna där genomgått en liten arméutbildning. Jag har alltid sagt att jag säkert i ett tidigare liv har varit en liten hemhjälp med ansvar för linneskåp, så till den grad stark är tillfredsställelsen när allt ligger så där prydligt där de skall.
Det är bara det att komma så långt…som är utmaningen.
Jag avskyr att BÖRJA stryka. När jag väl gör det så är det väl okej, men att börja!
Men.
Idag strök jag undan Precis Allt.
Och jo, linneskåpet skulle klara en stuggranskning. Nu händer ju just det här inte så ofta. Att allt skulle ligga så där fint i prydliga högar. Senast var visst när jag precis hade flyttat in här för…två och ett halvår sedan.
Sedan gick jag igenom en sned liten hög med papper som bett att få komma in i sina mappar en längre tid nu. Det hör också till det där som bara liksom halkar och slintar längst ner på min to-do-lista. Gång på gång händer det.
De som känner mig vet ju att jag sysslar till vardags med papper, en massa människors papper, och där är det liksom en helt annan grej. Förutom att jag får betalt då. Det är ändå en annan grej. När jag är hemma vill jag tusenmiljoner gånger hellre gå ut i skogen, i trädgården, till stranden, laga mat, äta mat, prata med grannen, krafsa katten, men på jobbet ja, nå ibland KAN det hända att jag kunde tänka mig hellre vara ute i skogen då med. Men pappren har jag koll på!
Min hemmakontorskatt, som älskar att ligga och dåsa på mitt skrivbord dagarna i ända, ger mig en lite misstänksam blick.
Men jo, det är faktiskt så! Jobb är jobb och här hemma är jag lite mer liberal i mitt förhållande till papper om man säger så. Men! Också det är fixat nu. Visserligen satt jag och pratade ett maratonsamtal samtidigt som jag skulle städa upp bland alla mappar och fixa nya och ja…jag skall visa hur det blev en annan dag!
Och så hann jag faktiskt snurra ihop lite fudge också. Det är visst ett par år sedan jag kokade det första gången, men det har blivit ett absolut måste till julen här hos oss. Käkar man av det här så är man sockerberusad till februari, men oh, oh, oh…så gott det är.
Den första satsen skall åka iväg till exilsonen i Salzburg med lite annat smått och gott.
Det övriga goda är bland annat lite läsbart. Inget mindre än färska mottagaren av Finlandiapriset,
Jussi Valtonens "He eivät tiedä mitä tekevät ", en riktigt, riktigt bra bok.
Ja, annars hade den kanske inte vunnit Finlandiapriset kan man ju tänka, heh. Nå, hur som helst så hade jag beställt boken innan det blev klart att det var vinnaren, innan jag ens visste att boken var nominerad, bara för att den verkade vara så galet intressant. Den tar upp saker som känns lite framtid, men som kanske ändå delvis redan här? En del är en del inte, eller är det så? Lite Orwellskt men ändå inte så mycket i framtiden att det skulle kännas främmande, tvärtom det är väldigt här och nu. Och kanske just det där att det som händer i boken inte alls känns så utopistiskt, inte alls så skuffat in i framtiden som gör att den kryper under skinnet lite grann. Hoppas den översätts till många språk - det är den minsann värd! Ja, och nu åker den och lite fudge iväg då. Till sonen.
Usch, klockan har hunnit bli äckligt mycket och det är jobbedag i morgon. Det blir så här när jag är antingen ledig eller sjuk, jag knuffar i ett nafs mitt dygn framåt med några timmar. Och eftersom det redan hunnit bli måndag i min ända av världen och det kommer att ringa en veckarklocka avskyvärt tidigt i morgon bitti så är det nog bäst att önska go´natt.
Så, ja….go´natt!
