STANNA UPP...

...ryggskott och ischias har fått mig att stanna upp, så där fysiskt.

Tassar sakta, sakta fram, vilket samtidigt ger utrymme för tankar och funderingar

att ta plats och rusa fram precis så fort de vill.

Det är skönt. Det med tankarna, inte det med ryggen.

Ryggskottet gör att jag tvingas gå ner i varv, också mentalt. 

Jag känner en märklig rastlöshet och ett märkligt lugn.

På en och samma gång.

Företaget jag jobbar på går minsann inte undan för att jag är sjukskriven,

ändå känner jag en olust över det.

Att vara hemma väcker också tankar om en annan sorts tillvaro till liv.

Lägger upp en bild på facebook och skriver:

Det finns bara en framgång - att kunna leva sitt liv på sitt eget sätt.

Ett citat jag har läst någonstans och som liksom talar till mig.

Tar mig ut i trädgården, haltande, vingklippt.

Fyller på fågelautomaten, det är bara de, fåglarna och jag, alla andra verkar

vara någon annanstans. Vägen är tyst, ingen kör, ingen går.

Känner mig som om jag hamnat utanför på något sätt.

På bara en vecka känns det så. Jag är inte med. På G.

Och jag vet inte om det är skrämmande eller bara hemskt skönt.

Kanske lite av båda.

Ser på spåren som katten gjort på bastutrappan och hur februarisolen lyckats

smälta, smeta ut dem under några fjuttigt ljusa timmar mitt på dagen.

Nu ser jag dem, upplever dem.

Vanligtvis skulle jag inte.

När den sällsynta februarisolen tittar fram och termometern visar plus händer magiska saker på trappan.

Solen smälter snön. Det är nästan lite, lite vår...talgoxar och blåmesar kvittrar och bekräftar.

Jag haltar tillbaka in och ser allt som borde göras, men som inte går att göras nu.

Det känns bakvänt.

Nu när jag har tid kan jag inte göra något, när jag kan göra något - då har jag inte tid.

Går, sakta, sakta till postlådan.

Där finns ett väntat brev. Jag har blivit antagen till en utbildning.

Jaaaaa!!! 

Känner mig glad och förväntansfull och ivrig. Lycklig.

Samtidigt, hur skall allt gå ihop?

Jag har blivit lovad förkortad arbetstid under studierna.

En slags downshifting.

Nu står jag här med pappret i min hand och några förvirrade snöflingor ramlar ner över min

hjässa. För en tid kommer jag att downshifta och göra något helt annat.

Gör jag rätt? Är jag modig eller sprittsprångande galen?

Möts av katten på trappan.

Hennes blick säger;

vad väntar du på? Go for it, girl!

Och jag tror på katten.

Vem skulle inte det?

Katter är kloka, eller hur?

DET DÄR MED LJUSET...

...jag gillar skymningar, när ljuset sakta försvinner och det finns bara en aning kvar, som en svag

röklukt när man blåst ut ett ljus.

Ändå älskar jag ljusets återkomst.

(Bilden ovan är från ifjol, jag är liksom inte riktigt "iform" att fota just nu med den här ryggen...)

Då hade ljuset redan återkommit.

Jag längtar så efter milt väder, en sol som värmer ansiktet.

Fotot med hunden är från mitt första yogapass utomhus i fjol - så jag längtar!!!

Ja...just nu längtar jag efter ett yogapass fast mitt i natten.

Ryggskott och yoga klingar inte nåt vidare ihop, så där på samma dag(ar).

När jag var och fick en spruta så att den akuta smärtan skulle lätta, vilket den

gjorde också, kunde jag inte låta bli att just tala om det här.

Jag som ändå yogar relativt regelbundet, och ändå åkte jag på ryggskott.

Jag vill liksom inte...förstå.

Läkaren, som gav mig mig en spruta (aj) så den akuta smärtan skulle släppa,

vilket den också gjorde, nämnde att ofta kan helt simpel stress

ligga bakom. Stress sätter sig i kroppen och så behövs det inte så

mycket för att *pang* och man åker dit.

Just därför kan jag ibland bli så in i vassen trött på seminarier och annat som 

skall få oss att bara se på den där innersta cirkeln som vi kan påverka.

Inte de där yttre som vi inte kan påverka.

Men när mycket av det som sker i de där yttre cirklarna påverkar oss

i vårt jobb, i våra inre cirklar då går det inte att blunda, att låta bli att tänka.

Och just den biten tror jag sätter sig som stress i många.

Det där som man i och för sig inte kan rå åt, påverka.

Men som påverkar oss och förvandlas till en oformbar stressklump i kroppen.

Vi vill inte, men vi kommer inte heller alltid undan...

tror

AKTIVITET...

...det är snart en vecka sedan snöstormen. Snöstormen om nu inte sen heller var så mycket till 

snöstorm om man jämför hur det var var och varannan dag vintern innan.

Någon var ändå lycklig över snön.

Aktiv hund in action. Ljuvligt att se!

Själv var jag väl måttligt aktiv under veckoslutet, 

njöt som en spinnande katt av en kväll med god mat och de bästa av vänner.

Träffade min bror och hade ett sådant där underbart förtroligt oss-syskon-emellan 

samtal med honom. 

Käkade en ohälsosam lunch med äldre sonen och så var det plötsligt 

liksom bara måndag igen.

Så gick vecka igång...jobb, möten, samtal. Tvätt, dammsugning, kvällspromenader.

Sin gilla gång. Tills torsdagsmorgon då tidsuppfattningen ändrades för min del en hel del.

Jag hade just kastat mig i duschen och skulle sträcka mig efter handduken.

Den hade fallit ner på golvet så jag sträckte mig lite till och vred på mig lite mer

och böjde ner mig lite mer - och det, just den kombinationen gillade inte min rygg.

Inne i mitt huvud hörde jag något som jag kunde svära på var en explosion

innan allt svartnade och jag faller ner på knä.

Slår knäna i den kakelbeklädda tröskeln, men den smärtan var ingenting

jämfört med vad jag kände i min rygg!

*r y g g s k o t t *

Har upplevt det en gång tidigare i mitt liv. För över 20 år sedan.

Och nu var det dags igen. 

Det behöver inte alls komma oftare än så om jag får uttrycka en stilla önskan.

Lillungen kunde inte låta bli att skratta för så pass komisk måste jag 

ha sett ut där jag står och kramar tvättmaskinen helt sprittis i ett försök att ta mig upp.

Just då rymdes det inte så mycket skratt i mitt ansikte, 

där var alldeles fullt av kallsvett och tårar för det.

Men han hjälper mig att få på mig morgonrocken och rusar iväg till skolbussen.

Kvar blir jag flämtande framåtlutad över en stolrygg och kan varken böja mig

uppåt eller neråt eller någonstans alls.

Just då kände jag mig rätt..hjälplös.

Hunden skuttar förväntansfullt runt mig och katten jamar från köket.

Och jag kan bara...vara...riktigt...stilla.

Skriver ett kort sms till min kollega på jobbet; jag dyker nog inte upp idag...

Sakta, sakta tar jag mig längs väggarna till lådan med diverse plåster och mediciner.

Får i mig ett par burana och börjar invänta att krampen släpper.

Jag väntar och väntar och väntar.

Värken släpper lite, tack vare tabletterna, men krampen håller i.

Kokar mig en kopp kaffe, mitt blöta hår klistrar sig mot kinden 

och kallsvetten får mig att frysa. 

Konstaterar att det är knepigt att dricka kaffe om man är fast i en

ställning där kroppen är framåtböjd i nästan 90 grader. 

Står jag riktigt stilla känns det nästan okej, om det inte vore för ställningen då...

Oändligt sakta tar jag mig över golvet till fåtöljen, inte för att sätta mig utan för att 

hänga över den. Tittar ut på fåglarna och känner att tiden stannat på något sätt.

Skriver på facebook: "Snabb som en hundraåring och vig som ett kassaskåp."

Inser hur snabbt allt ändå kan förändras. 

Nu är ju inte ett ryggskott någon katastrof, det går över.

Och jag får bara leva med att det tar mig tio minuter att gå till postlådan 30 meter bort.

Aktivitet är plötsligt väldigt relativt...

SOM ELD OCH (FRUSET) VATTEN...

...det har blivit fredagskväll och 12 dagars jobb med en liten ledig dag mellan

varven gör att kvällen känns välkommen.

Nu har jag säkert tidigare nämnt att jag ju tycker om mitt jobb, på det sättet

att det är intressant, utmanande och roligt.

Att vi sedan på grund av yttre omständigheter råkat i en situation där ingen riktigt trivs,

där man tvingas jobba på ett sätt som varken passar en själv eller kunderna bara för att någon design-

nisse lyckats sälja sin idé till inget ont anande chefer som tappat kontakten med verkligheten

 - det är en helt annan historia.

Det är bara...hemskt sorgligt.

För alla parter.

Nu är det ju inte så att vi skulle vara ensamma om att hamna i denna situation.

Det verkar stundvis som om hela landet fått kucku och beslut görs som inte verkar förankrade

i något som helst sunt förnuft.

Satt här och funderade på att det verkar som om "man" tappat förmågan att se helheter.

Är det sedan frågan om smått eller stort.

*

För en tid sedan kom det ett lagförslag på om att man skulle beskatta bilkörande

genom en skatt som baserar sig på körda kilometrar istället 

för nu enligt bilens utsläpp. 

Okej, det är ju vettigt....i synnerhet i de områden där kollektivtrafiken är ett verkligt alternativ.

Lite miljötänk är aldrig fel.

Nu är ju problemet att det inte finns kollektivtrafik så det stör utanför den sk varg-gränsen.

Den som går 12 km utanför hufvudstadens kärncentrum vill säga.

I 2010-talets Finland.

Jag bor dryga 60 km från huvudstaden. Jobbar 30 km bort - eller mot huvudstaden - så bort är kanske fel ord. Bort från mig, mot huvudstaden. Typisk pendlarprofil.

Jag kan inte använda mig av kollektivtrafik (buss) för inget passar mina tider.

Alldeles vanliga kontorstider vill säga. 

Jag kanske kommer åt ena hållet, men inte hem tillbaka.

Alltså kör jag bil.

Skulle jag däremot jobba inne i huvudstaden skulle jag gärna åka tåg.

Visserligen skulle jag behöva ta bilen till tågstationen 12 km bort för alla mindre tågstationer på närmare håll är nerlagda för länge sedan...

Jag skulle köra 12 km åt "fel håll" för att åka dryga 70 km tåg. Ena vägen.

Nå, om man nu skulle vilja riktigt "klämma till" oss som kör bil och försöka styra oss

mot större användande av kollektivtrafik så skulle man ju kunna tänka sig att 

man då satsar mer på just den biten.

Men si nä...och det är här som det isiga kommer in:

Istället väljer man att  d r a  i n  tågturer. 

Sluta med dem.

Kaputt-slutt. 

Så även de som pendlat med tåg som passat deras 

arbetstider, blir tvungna att damma av bilen och sätta sig vid ratten.

Och nu talar vi alltså inte om obyggdernas obyggd där tågresenärerna består av

fem pensionärer utan om kommuner på humant pendelavstånd från huvudstaden

där lokaltågen är smockfulla både morgon och kväll.

H U R har man T Ä N K T här???

Ah...jag kom på det!

VR (statens järnvägar) drar in lokaltågen = sparar pengar.

De som kan ta bilen tar den = betalar skamlös km-skatt -för det är det verkligen, 

om det blir verklighet!

(och jag hör till dem som faktiskt gärna betalar skatt om jag också 

förväntas få något för de pengarna jag de facto placerat i firman staten. 

Det är bara det att allt det monteras ner, varför skulle jag ha ett intresse att betala?)

Det blir så fel!

Nå, lokaltågen dras in alltså. 

För de som inte kan ta till egen bil - de betalar ett saftigt pris för att ta sig med

ett Pendlinotåg till stan.

Ett sådant tåg stannar ju bara på de allra största hållplatserna, vilket gör att även de som skulle vara

villiga att betala nästan dubbelt upp för tågbiljetten, men råkar ha den dåliga smaken att bo vid en 

liten by på bara några hundratal invånare där fjärrtågen inte stannar också blir tvingade att ta till bilen.

Fjärrtåg kan ju inte stanna på varje liten hållplats - då skulle det ju förvandlas till ett lokaltåg.

Och då skulle ju ingen betala fjärrtågens biljettpriset för att komma långsamt fram.

Och märk väl. 

Vi talar om områden som ligger bara några tiotals kilometer från

huvudstan. I vilket annat land som helst skulle detta räknas till förort.

Men inte här.

Förutom hos dem som planerar bilskatten då. 

Beskattaren  skulle räkna stora delar av Finland som tätort, 

med hårdare bilbeskattning som följd.

Kollektivtrafiken  räknar stora delar av Finland som obyggd, 

inget att satsa lokaltrafik på.

Bara dyrare fjärrtrafik.

Blir vi blåsta eller blir vi blåsta här? 

Det är frågan.

Jag lutar mig tillbaka i mitt soffhörn, sträcker tårna mot brasans värme och 

suckar. Något är elementärt fel i vår tid...

...eller är jag faktiskt den enda som tänker så?

Jag vet inte...

BARA TANKAR...

...sitter och läser Susan Cains bok 

"Tyst-de introvertas betydelse i ett samhälle där alla syns och hörs."

Brasan sprakar och det är bara skönt. 

Tyst

För någon månad sedan flyttade vi på jobbet in i sprillans nya utrymmen.

Snygg design, god smak, fina utrymmen, nytt koncept...

Jobbet är det samma, sättet att jobba är annorlunda.

Innan hade vi egna rum där vi jobbade på och stämde träffar med kunder i.

Kolleger stack sig in och pratade, frågade, diskuterade - då det behövdes.

En stängd dörr var ett finkänslig vink om att man behöver få koncentrera sig.

Det funkade.

Nu har vi övergått i landskapskontor och separata rum som man kan boka för möten med kunder i.

Den gyllene tanken var att i ett landskapskontor skulle man kunna bolla idéer, lära av varann och 

allt det där hablahabla som landskapskontorsförespråkare verkar tro på.

Det  f u n k a r  inte!

I ett landskapskontor kan man inte hålla kvar en enda tanke längre än två minuter innan

någons telefon ringer, någon hojtar till om något som strular, grannen talar semesterplaner med

en annan kollega och den femte rusar runt och söker efter något borttappat papper.

Det går inte att tänka - än mindre koncentrera sig på sitt jobb - som stundvis faktiskt kräver koncentration.

Nu störs mitt arbete, förutom av det ovannämnda också av att jag måste hålla koll på 

klockan så jag hinner i tid till en annan plats för att möta mina kunder.

Jag skall se till att jag har allt med mig som jag behöver för mötet.

Istället för att möta dem på ett ställe där jag färdigt hade allt jag behöver.

Hur sjutton har man tänkt?

Nu är jag ju en rätt introvert person, som gärna arbetar i en lugn miljö.

En introvert person är däremot inte (nödvändigtvis) en osocial person.

Och jag är faktiskt rätt duktig på det sociala - till och med.

Men jag behöver ro när jag jobbar för att vara som bäst när jag skall möta människor.

Det är lite yin och yang. En balans. 

Och ett landskapskontor skapar bara obalans.

Och det är det som är så bakvänt. 

Vi jobbar med sociala kontakter med människor, största delen av tiden.

Och hur motstridigt det än kan låta så är de flesta av mina kolleger mer

åt det introverta hållet än det extroverta.

Vi är sociala när det gäller att möta människor utgående från en "problemlösningssituation".

Vi, introverta, bryr oss inte om att tjafsa om så mycket annat. Vi har mycket sällan behov av att 

föra fram oss själva, få oss att lysa. Vilket gör oss till hyfsat bra lyssnare.

Någon har ett problem, vi kan hjälpa. Lyssna inte lysa.

Punkt.

Vi möter Människor; pratar, skrattar, kramas, skojar, lyssnar, ger råd, med-lever.

Men när vi sedan skall förverkliga det vi pratat om med kunderna - då vill vi jobba i lugn och ro.

Så funkar jag. Så funkar de flesta av mina kolleger.

Den möjligheten har liksom tagits ifrån oss.

Som introvert är jag rätt van att bli "överkörd" och "missförstådd" i 

en värld där allt hela tiden skall vara så på G.

På de extrovertas villkor känns det som ibland.

Men jag har också några riktigt typiska extroverta kolleger.

Och när även de klagar över att de inte får ro att koncentrera sig i ett

landskapskontor - då blir jag riktigt orolig.

Vem vinner på ett sådant koncept....där ingen trivs att jobba?

Man trivs med sitt jobb, men inte sättet (det nya) att jobba på.

Där man helt enkelt inte ens har en chans att kunna ge sitt bästa?

Oberoende om man är introvert eller extrovert, faktiskt.

Har man ett jobb, som åtminstone stundvis kräver koncentration, hur

sjutton kommer någon på att tänka erbjuda landskapskontor? 

Någonsin?

undrar,