...sitter och läser Susan Cains bok
"Tyst-de introvertas betydelse i ett samhälle där alla syns och hörs."
Brasan sprakar och det är bara skönt.
Tyst
För någon månad sedan flyttade vi på jobbet in i sprillans nya utrymmen.
Snygg design, god smak, fina utrymmen, nytt koncept...
Jobbet är det samma, sättet att jobba är annorlunda.
Innan hade vi egna rum där vi jobbade på och stämde träffar med kunder i.
Kolleger stack sig in och pratade, frågade, diskuterade - då det behövdes.
En stängd dörr var ett finkänslig vink om att man behöver få koncentrera sig.
Det funkade.
Nu har vi övergått i landskapskontor och separata rum som man kan boka för möten med kunder i.
Den gyllene tanken var att i ett landskapskontor skulle man kunna bolla idéer, lära av varann och
allt det där hablahabla som landskapskontorsförespråkare verkar tro på.
Det f u n k a r inte!
I ett landskapskontor kan man inte hålla kvar en enda tanke längre än två minuter innan
någons telefon ringer, någon hojtar till om något som strular, grannen talar semesterplaner med
en annan kollega och den femte rusar runt och söker efter något borttappat papper.
Det går inte att tänka - än mindre koncentrera sig på sitt jobb - som stundvis faktiskt kräver koncentration.
Nu störs mitt arbete, förutom av det ovannämnda också av att jag måste hålla koll på
klockan så jag hinner i tid till en annan plats för att möta mina kunder.
Jag skall se till att jag har allt med mig som jag behöver för mötet.
Istället för att möta dem på ett ställe där jag färdigt hade allt jag behöver.
Hur sjutton har man tänkt?
Nu är jag ju en rätt introvert person, som gärna arbetar i en lugn miljö.
En introvert person är däremot inte (nödvändigtvis) en osocial person.
Och jag är faktiskt rätt duktig på det sociala - till och med.
Men jag behöver ro när jag jobbar för att vara som bäst när jag skall möta människor.
Det är lite yin och yang. En balans.
Och ett landskapskontor skapar bara obalans.
Och det är det som är så bakvänt.
Vi jobbar med sociala kontakter med människor, största delen av tiden.
Och hur motstridigt det än kan låta så är de flesta av mina kolleger mer
åt det introverta hållet än det extroverta.
Vi är sociala när det gäller att möta människor utgående från en "problemlösningssituation".
Vi, introverta, bryr oss inte om att tjafsa om så mycket annat. Vi har mycket sällan behov av att
föra fram oss själva, få oss att lysa. Vilket gör oss till hyfsat bra lyssnare.
Någon har ett problem, vi kan hjälpa. Lyssna inte lysa.
Punkt.
Vi möter Människor; pratar, skrattar, kramas, skojar, lyssnar, ger råd, med-lever.
Men när vi sedan skall förverkliga det vi pratat om med kunderna - då vill vi jobba i lugn och ro.
Så funkar jag. Så funkar de flesta av mina kolleger.
Den möjligheten har liksom tagits ifrån oss.
Som introvert är jag rätt van att bli "överkörd" och "missförstådd" i
en värld där allt hela tiden skall vara så på G.
På de extrovertas villkor känns det som ibland.
Men jag har också några riktigt typiska extroverta kolleger.
Och när även de klagar över att de inte får ro att koncentrera sig i ett
landskapskontor - då blir jag riktigt orolig.
Vem vinner på ett sådant koncept....där ingen trivs att jobba?
Man trivs med sitt jobb, men inte sättet (det nya) att jobba på.
Där man helt enkelt inte ens har en chans att kunna ge sitt bästa?
Oberoende om man är introvert eller extrovert, faktiskt.
Har man ett jobb, som åtminstone stundvis kräver koncentration, hur
sjutton kommer någon på att tänka erbjuda landskapskontor?
Någonsin?
undrar,
