...och stormen som inte kom. Men andra sorters stormar som kom istället.
Och lugnet innan följande storm.
Vad talar jag om? Jo, det är så att vi har haft samarbetsförhandlingar på
jobbet. Och det är som att vara i en storm det också, på sätt och vis.
Eller som att invänta en storm. Man vet inte vad som är på kommande.
Om det ens är på kommande. Om stormen drabbar en.
Man går på spänn fast man inte vill,
jo det kryper in i musklerna vid skulderbladen, rynkan mellan ögonbrynen
djupnar lite mer, man känner tröttheten bakom ögonlocken och ovissheten gnager
som ett par skor som aldrig passade.
Man tänker på alternativ och planerar både B och C och D.
Alla gör det, men för sig själv. Där inombords.
Man funderar på sin egen situation, naturligtvis, men lika väl oroar man sig för
sina kolleger, sina vänner. Bakom varje siffra då ett företag sanerar finns en
människa och hens liv och öde.
Det griper om en som en alldeles för liten tröja. Det blir lite obekvämt under armarna och
man vill liksom dra ner linningen hela tiden. Man vill inte vara i det man
hamnat i. Man vill byta tröja. Fort!
När förhandlingarna kommit till slut och vem som får stanna och vem som får
gå klarnat blir det lite som ett vakuum. För alla. Även för dem som stannar.
Den trånga-tröjan- känslan vill inte riktigt släppa.
Man läser på sociala medier kommentarer som: "När inget är nog" av någon som inte
kommer på jobb i morgon.
Och man känner hur tröjan blir än mer för liten.
Det är mer tungt än jag någonsin tänkt mig - även om jag inte berördes
personligen (åtminstone denna omgång) så berörs jag in i själen för andras öde.
Det är bara så.
Det finns stormar av olika slag.
Och så har det hunnit bli november också, till råga på allt, liksom.....;)
Och lugnet innan följande storm då - ja då tänker jag ju på det här med julen.
Och DET är ju en ljuvlig storm det, då man har möjlighet att göra det till det man vill.
Jag gillar julen, det är bara så. Och jo den HAR lyckats krypa in i mitt medvetande.
Inte den där julen som prånglar på oss chokladkalendrar i september utan den där
som sakta och stilla kryper in i vårt sinne som en trygg och skön känsla.
Den där, där alla måsten och dumma traditioner som man egentligen
inte gillar är bortgallrade.
På något vis tänker jag att alla borde få rätten att göra just en sådan jul
de vill. Strunta i vad andra tycker och tänker.
Göra sin egen jul.
Skall vi lova det - åt oss själva - i år?
Vara lite ärliga.
Mot oss själva.
En självisk jul - får man tänka så?