...fortfarande på insikten att jag är testet-slog-i-botten-introvert.
Så många pusselbitar som fallit på plats.
Flyger fram som en älva av tanken att en tredjedel av världens människor faktiskt funkar som jag.
Hisnande!
Fast vi ju inte varken syns eller hörs så mycket så är vi rätt många i alla fall.
Den ljudliga biten tar de extroverta hand om med bravur, liksom....;)
Hur man är som introvert då och vanliga fördomar
(ur min synvinkel)
Jag gillar ärligt och djupt människor, älskar mina vänner
men avskyr folksamlingar/stora fester/jippon.
Jag förvandlas till en hjärndöd amöba på mingelfester.
Jag står där med mitt tjusiga glas och undrar hur jag skall stå ut med att låtsas intresserad av
vad någon häver ur sig under de två minuter vi råkar mötas.
Blir irriterad över att jag under dessa två minuter inte kommer att ha en
chans att själv leverera något som helst vare sig
intressant, fyndigt, eller av övrig vikt.
Det finns säkert de som kan uppleva oss arroganta. Men vi är inte. Vi är bara frustrerade på vår egen
oförmåga att tala om ingenting. Gärna med en rolig knorr.
Vi kan inte sådant. Vi vill tänka först. En dag eller två...sådär.
Jag är inte blyg. Har aldrig varit blyg, men om jag inte har något viktigt att säga så kniper jag käft.
Vill ju helst att alla andra också skulle göra det, men allt kan man inte få.
Man talar om man har något viktigt att säga. Punkt.
Resten av babblet är bara ljudavfall. I värsta fall.
Det är inte synd om mig om jag inte har någon aktivitet inplanerad för veckoslutet.
(veckan/månaden/året/resten av livet)
Det är lyx.
Tystnad är laddning. Egentid är som det finaste vin, det mjukaste läder, den tunnaste
kristall, som en utsökt parfym. Njutning.
Trots det är jag varken inåtvänd eller enstöring.
Jag gillar verkligen människor. Annars skulle jag inte jobba med det jag gör.
Men i mitt arbetsrum finns det plats för exakt två besökare
på en gång - och det är precis lämpligt - på en gång.
Lite så. Om man ställer det på sin spets.
Och så har jag en rock i min garderob. En extrovert-rock.
Den kan jag dra på mig om jag måste.
Det är bara det att den är så tung att bära att jag är alldeles utmattad när jag kommer hem
och får hänga upp den igen.
Nej, jag förnekar inte min läggning, mig själv. Absolut inte.
Ibland verkar det bara som om
man måste ta på sig den där rocken för att.
Det tror jag många känner igen sig i.
Det förväntas att vi skall vara lite mer, lite annorlunda, än vi är.
Sådant stjäl bara energi. Av oss.
Och vi måste lägga oss i laddning igen, där i tystnaden.
Desto mer stress vi känner desto mer tystnad och ensamtid som motvikt behöver vi.
Vi är inte ledsna, arga, sura eller deprimerade. Vi bara laddar upp oss.
Som vuxen har man ganska lätt att ta för sig, att välja det man mår bra av.
Men alla dessa introverta barn och unga?
Vem ser dem?
Alla vill faktiskt inte hålla på hela tiden. Vara på G.
Det finns de som vill idissla.
Helst i fred.
