LÅNGLEDIGT...

...om torsdagen är en helgdag, så bara ropar den där mellanfredagen på ledigt, inte sant?

Jag tog ut en ledig dag från jobbet och så tjatade lillungen åt sig ledigt från skolan också.

Så nu är vi tillbaka på stugan. 

Det kvittras och kuttras och trumpetas och kuckuas överallt.

För tillfället har göken tystnat, men ejdern håller på så den inte vet hur den skall vara.

Själv sitter jag ute på terassen och skriver - för första gången i år!

Däremot är det inte speciellt vårigt...eller soligt...

Dimman är tät som en yllekofta - men inte alls lika varm!

Sitter här med en kaffe som svalnar innan jag hunnit halvvägs med drickandet. Kallingar, långtröja och vinterrock samt en filt om rumpan är dagens outfit.

Mycket tjusigt!

Fast risken att någon skulle överraska mig här, och få sig ett gott skratt åt min utstyrsel, är rätt minimal.

På ett sätt är jag lite tacksam över den svala våren, så där på tal om utstyrsel.

Dök häromdagen in i garderoben som förvarat mina sommarkläder under långa, mörka vintermånader.

Där ekade det rätt friskt! 

Jag hade visst varit lite ivrig med att städa bort sådant förra sommaren i samband med flytten, och det har ju inte blivit någon automatisk påfyllning precis.

Sedan december har jag ju testat på att köpstoppa, så det har inte ens smugit sig in något som kunde utnyttjas ens med den bästa fantasi till någon form av vårkreation alls.

Om det skulle plötsligt bli varmare, vill säga.

Och när jag säger att det ekar i garderoben så menar jag det. Det är inte det där vanliga "jag har inget att sätta på mig"-suckande. Utan där finns faktiskt typ  i n g e n t i n g!

Så nu blir det nog för mig att köra en liten paus i köpstoppet.

Tvungen till det liksom.

Men, däremot tror jag att köpstoppet gjort gott. Nu när garderoben är så där tom så känns det mer som om jag faktiskt vill välja noggrant vad jag vill hänga upp där.

Det är främst kläder att ha på jobbet som saknas.

Jag menar, här, på stugan, kommer jag nog att fortsätta köra med kallingar och sockor tills jag övergår till en solblekt fladdrig sommarklänning och barbena-look.

Bara den skulle komma någongång...värmen.

Just nu skulle jag helst göra som kanadensarn, trycka in näbben i en varm fjäderskrud och hoppas på lite, lite sol och värme.

Brrrrr....

ATT ÅTERVÄNDA...

...till sin sommarvik.

Jag är inte den enda som återvänt till viken. Den här pyttelilla del av jorden har legat i dvala i månader.

Isen som lade sig härute och snön har tystnade det mesta under en lång tid.

Men nu händer det saker härute!

Medan jag pysslar på med mitt, plockar fram krukor, krattar stigar och sopar berg, bär fram utemöblerna och värmer stugan om vartannat, då dyker han upp.

Svanhanen.

Han simmar sakta fram och tillbaka och betar på sjöbotten vid platsen där vi brukar simma.

Han ser välmående ut. Stark och fin. 

Jag följer honom med blicken nu och då vid sidan av mitt sysslande.

Inne i stugan fixar grabbarna mina middag, eldar bastu och nojsar.

Grannen kommer över med en famnfull nyfångad abborre.

De har också återvänt. Som pensionärer kan de stanna här hela våren, hela sommaren.

Precis som fåglarna.

Senare på kvällen är svanarna två. Han är inte ensam längre. Man ser på hela honom så nöjd han är.

Hon är hungrig, hon äter och äter och äter. Han övervakar.

Undviker att ta mig för nära, vill inte störa.

Svanarna betar lugnt vidare och sätter igång med en omständig tvättseremoni.

De verkar lugna trots min närvaro, och jag sitter kvar en stund och följer med. 

När benen domnar av att sitta på huk reser jag mig försiktigt och drar mig sakta och tyst bakåt.

Lämnar svanparet att dinera i lugn och ro och sätter mig själv till (nästan) dukat bord.

Också vi har återvänt - till vår vik.

DET DÄR MED SKYMNING...

...det bara är något alldeles speciellt i den där stunden då dag går över till kväll. Som det är något alldeles speciellt med det där med att en årstid går över till en annan.

På femtio (!) år har inte våren, när det gäller flyttfåglarnas ankomst, varit så sen som i år.

Det betyder att de väntat och väntat och väntat, precis som vi, på våren. Och när den äntligen är här så kommer de, flyttarna, i stora skaror alla på en gång liksom.

I skymningen tog jag min kamera med på en sväng längs stranden.

Ute på fjärden hör jag ejdrarna, men alldeles för långt borta för min kameralins...

När det redan grönskar i min trädgård därhemma, är skärgården sen i starten. Det är ännu murrigt och grått och fjolårs, och skymningsljuset gör det än mer dämpat.

Och så tystnaden. Bara de ensamma ljuden av sjöfåglarna som rullar över havet och kvittret från skogens småfålar. 

Men i skymningen har också de tystnat. 

Sitter stilla på en klippa och ser skrakparet sakta komma simmande mot mig.

Skymningen kommet snabbt nu, kylan känns i fingrarna. Bara klippan, uppvärmd av solen under dagen ,känns varm under min rumpa.

Skogen bakom min rygg går liksom samman till ett enda mörker. Allt tystnar.

Över havet finns det ännu lite ljus. 

Skrakparet närmar sig mig, de dyker turvis i det iskalla vattnet. Det bekommer dem inte - bara frisyren verkar lite tufsig...men vem bryr sig? 

När majskymningen kommer rullande och de allra flesta borde redan sova.

Bara en som sitter på en klippa i skymningen följer med vad skrakparet har för sig.

Går tillbaka till stugan över klippor och fjolårsvass. Det rasslar och låter under mina steg.

Bastun doftar på långt håll.

Det är skymning i skärin.

KVÄLL...

...det ryker in lite smått från den öppna spisen.

Den gör så ibland om vårarna, som om den var ovan. Den puffar ut små rökmoln i stugan, jag tänker ibland att den hostar till och harklar sig efter en lång vinterdvala. 

Men för det mesta brinner det fint och jämt och en mjuk värme sprids ur dess famn.

Jag låter mig omfamnas av värmen. Drar filten om mig lite tätare.

Havet svallar fritt därute. Sjöfåglarna väsnas någonstans långt borta.

När vi kom sjöng taltrasten, nu har den tystnat. Nu är det bara tyst så när på brasans stilla sprakande.

Elden håller på att falna. Den har samma färg som en vårlig solnedgång. 

Jag måste vara vaken ännu en stund tills den sista vedklabben förvandlats till glödande kol.

Ögonlocken börjar kännas rysligt tunga, tankarna irrar omkring, de vägrar låta sig fångas till något alls.

Natten därute är kall. Det blir nog frost i natt. 

Märkligt hur en vårfrost känns annorlunda än en höstfrost.

Vårfrosten är borta på en gång bara morgonen gryr. Knappt så man märker att den varit.

På hösten stannar doften, känslan, av kyla kvar längre.

Så beter sig inte vårfrosten. Den doftar inget alls, den är bara en skugga som drar över i majnatten.

Stearinljusen på spiskransen brinner ojämnt, det drar från fönstret. Från det mot havet.

Havet ligger stilla, men en vårkylig bris tar sig ändå in mot land, pressar sig tyst mot stugans fönster och kryper in genom springorna. 

Hunden suckar stilla och utdraget från sin fårfäll och från övre våningen hörs förnöjsamma snarkningar.

Endast hon som vaktar elden är vaken.

JA, MEN MAJ...

...jag säger då det!

Äntligen!
Samtidigt är det så mycket som blir så motstridigt.

Tack vare mitt jobb, eller på grund av det, hur man nu tar det,
så ser jag på situationen i Europa med en liten bekymrad rynka mellan mina ögonbryn.

Kunde skriva ett helt och lååångt inlägg med åsikter om den ekonomiska situationen, men min blogg är kanske inte det rätta forumet för det. De funderingarna får ta plats någon annanstans.

Men tankarna finns där ändå, hela tiden.

Och kanske just därför känns det så otroligt skönt att få gå ut i trädgården och i naturen och möta allt det där vanliga, trygga, säkra, som återkommer år efter år efter år.

Det värsta som kan hända där är att våren är försenad. En vecka eller två eller fem, men den kommer.

Den är.

Den påverkas inte.

Av oss. Människor, och våra beslut.

(Eller jo, visst lyckas vi människor ställa till det i naturen också, men vår blir det i alla fall...)

Den yrvakna humlans fylledans från blomma till blomma är en underbar motvikt till allt det som händer, utan att vi egentligen, i praktiken, kan påverka något alls,

Vi har inget mindre än en jord att rädda, en ärevördig, men trött, världsdels ekonomi att reda upp,
en välfärd att försvara.

Något att bita i, om man säger så - för en lång tid framöver.

Kanske just därför känns de där enkla, lite självklara, sakerna mer värda än annars.

I mitt lilla, lilla, lilla universum är det ordning, lugn och ro, saker och ting följer sin egna rytm.
Plantor får sig ett första solbad på terassen, lökar sätts och sallad sås. Nästa vinters ved är tryggt inne i förrådet.
Djuren, så underbart omedvetna om politik, ekonomi, konjunkturer, utsikter och kalkyler, tassar runt i vårsolen och bara tar för sig av stunden.

Det jag också försöker unna mig.
Att vara i stunden.

Sitter med min kaffekopp i trädgården och plirar nyfiket mot den nya fågelholken som riggats upp i husets pilträd.
På visningen den första dagen har setts talgoxe, pilfink, sädesärla, blåmes och en ensam flugsnapparherre.

Skall bli skoj att följa med vem som kammar hem hyreskontraktet.