...och nybakat bröd.
Marssolens hänsynslösa strålar uppmärksammar mig på saker som borde göras.
Men som inte går att göras, för att Moder Natur har bestämt sig för att här skall det inte delas ut några plusgrader i onödan inte. Sol, visst. Men plusgrader. Inte!
Jag klagar inte.
Det är sol!
Veckoslutet har varit underbart skönt. Inte ett endaste litet program inbokat. Jag hör till dem som tycker att sådant är otroligt befriande.
På fredag, precis innan jag skulle gå hem frågade min kollega mig vad jag skulle göra i helgen.
Jag svarade helt ärligt; jag har ingenting planerat.
Ingenting, det låter så intetsägande. Ingenting och ändå just därför möjlighet till att göra vad som helst och vad jag vill.
Det här är min version av slowliving, av downshifting, av att leva enklare.
Jag kan inte alltid förverkliga det i veckan så som jag skulle önska.
Inte ens alltid på veckosluten, men när det sedan erbjuds en möjlighet till det, ja då nappar jag på det som en utsvulten abborre på masken.
Och du milde vad gott det gör.
Att inte ha något att göra.
Eller det är ju fel sagt. Att ha möjlighet att göra precis det man vill - och bara det.
Sova länge på morgonen, tills ljuset och fågelsången väcker en.
Vakna utvilad och utsövd och härligt sömnstel i kroppen.
Det där om min förtjusning i morgonrockar, morgonkaffe och morgontidningar känner väl alla till, så jag undviker att upprepa mig. Men jag bara älskar det. Morgonrockslångsamheten.
Besökte det lilla lokala biblioteket.
Att upptäcka nya bibliotek är som att möta en ny älskare.
Man trevar lite, söker, känner. Fingrar sig fram.
Alla bibliotek doftar annorlunda. Låter annorlunda. Och ändå samma.
Systemen är de samma. Man vet hur det går till. Ändå trevar man och går försiktigt fram.
Mars solen bländar mig när jag kommer ut med famnen full av böcker.
Sätter mig på terassen, i korgstolen med renskinnet som lossnar hår som en islandshäst i april.
Solen värmer gudomligt.
Och jag läser. Läser. Och läser. I solen.
Jag välsignar min terass mot söder. Där snön har smält bort, och solen bara gassar på från morgon till kväll. I sommar kommer jag att förbanna det, men nu är det bara undergörande.
Lagar tomatsoppa och planterar om mina kronärtsskockaplantor i krukor. Nynnar till radion.
Går en långpromenad i skogen med hunden.
Lillungen vägrade komma med. Han har sitt.
På kvällen gör jag min första surdegsgrund någonsin. Ställer in den i kylen över natten.
*
Söndagmorgon; samma morgonrock igen. Radion mumlar stilla i köket.
Bakar ut brödet. Köket fylls av mjöldoft. Tar fram smöret, så det mjuknar.
Medan bröden åker in i ugnen för en timme gör jag årets första yogapass ute på terassen, i solen.
Breder ut de hårande skinnen och drar på mig en gammal, noppig, men varm tröja och sätter i gång.
Och jag njuter så!
Solen värmer.
Sitter en stund kvar, tittar på fåglarna och bara är.
Någon kallar det meditation, men jag känner att jag bara är.
Kanske är det samma sak?
Brödet är färdigt och jag ropar ner en yrvaken tonåring.
- Har du GJORT det här brödet? Det är ju skitgott! mumlar han mellan tuggorna.
Och så fortsätter vi med vårt.
Han med sitt och jag med mitt.
Känner ett välbehövligt lugn komma över mig.
Ibland behöver man inte ändra på hela sitt liv för att dra ner på takten. Det finns så mycket vi inte kan påverka, inte välja bort, inte ignorera.
Men vi kan ändå göra små val som gör oss gott.
Det här veckoslutet var ett sådant för mig.
Ett gott val.
Att ha ingenting att göra.
