VINTAGEVECKA...

...har det varit på facebook och i synnerhet på veckoslutet pluppade det upp den ena profilbilden efter den andra som föreställde personen minst 5 år bakåt i tiden.
Det här verkar vara ett finskt fenomen, men hoppas det sprider sig.
För det är en riktigt rolig grej faktiskt - att se barndomsvänner ladda upp bilder hur de såg ut - och som man minns dem.
Men också färskare vänner - hur de såg ut  - då någon gång.

Man blev riktigt nostalgisk - och många valde att gräva lite djupare i sina fotoalbum, fotolådor och laddade upp mer gamla bilder.

Måste själv också dyka ner i den där lådan vid något skede och skanna in några pärlor från min barndom och ungdom och på så sätt spara dem också på någon annan plats än bara där i låddan.

*

Här är jag då 11 år.
Frisyren har inte ändrats så mycket på 36 år. Eller jo, den har varit både den ena och den andra, men jag är liksom tillbaka till det här...om än kanske inte fullt så spänt...inte alla dagar i alla fall, hehe.

Jag minns inte själva fototillfället - antingen har jag alldeles toksvårt att hålla mig för skratt, eller så var det just det året jag hade tandställning för mina framtänder pekade liksom lite olika vid något skede.
Det var nog det senare. Jag har liksom aldrig haft svårt för att fnissa, skratta, eller asgarva när jag känt för det!

Vem var jag då - 11 år gammal?

Tja...en rätt medelmåtta+ elev i skolan, utan att speciellt mycket anstränga mig, tänka på saken, eller ens bry mig.
Det rullade på bara.
Jag trivdes i skolan - ja, trivdes väl med det mesta. En helt vanlig, rätt sorglös unge.
Inte så att jag inte redan då fått smaka på att livet inte alltid var bara solsken, men det fanns alltid en trygghet som..ja var just det trygg, även om det stormade och regnade omkring en.

Jag älskade att skrinna, kommer jag ihåg. Tog sparkstöttingen till skridskobanan mest hela tiden.
Jag skidade, långa turer, och då fanns det alltid kakao och apelsiner i ryggsäcken. Apelsiner som var färdigt skurna av mamma, men oskalade och om man väntade för länge så frös de och smakade nästan som isglass.

Jag var snabb som en hind. Till och med grabbarna i skolorna vi tävlade mot ogillade att ha mig emot sig i stafetten på 4x100 m. Jag tränade inte speciellt mycket, kanske jag faktiskt var rätt begåvad bara. Fast det tänkte jag inte så mycket på då. Jag bara sprang - för fullt.
Det var sedan i tonåren som jag saktade farten - så killarna Någon Gång skulle få fast mig...*fniss*
(fast det var då det....liksom)

Det här var också innan jag blev hästintresserad och började rida. Det var innan jag nästan hellre hade valt att leva i en spilta 24/7  fram om Ålands skärgård där jag ändå tillbringat de flesta av mina barndoms somrar innan det.
Eller kanske inte ändå. Åland och sommar är min barndom liksom i ett nötskal.
Där, på Åland, har jag sprungit på klippor, fiskat, läst massor av böcker, klappat får, blivit brun som en pepparkaka, läst lite till, kört båt och mekat med båtmotorer, satt hö på störar och blivit ihjälbiten av bromsar.
Levt sommarliv av hela hjärtat.

*

Det var vad som alldeles spontant kom upp ur mina minnens djupa dunkel.
Tänk vad ett litet, slitet gammalt foto väcker till liv?


Skoj med sådant här.
Att damma av gamla bilder ibland.
Testa.

Rekommenderas!

DET SNÖAR PÅ MIN FARSTUKVIST...

...och lyktan har inget ljus - bara en skugga.

Idag har snön vräkt ner - igen.

Jag söker och letar, men hittar inga vårtecken. De är som uppslukade av snön varenda ett.

Jag vet att min själ är alldeles för otålig för dessa breddgrader. Den passar inte in här.

Ändå kan jag stundvis tycka om vintern, men det är bara just det som är problemet, det är bara stundvis.

Sedan tar min längtan överhand. Den bara gör det, som en alkoholists längtan efter sprit, eller den eviga bantarens längtan efter wienerbröd. Jag kan inte komma på något annat som man kunde likna det med.

Det är som ett lockrop från djupet av mitt innersta, som jag inte rår på.

När jag hade skottat klart mina stigar, min parkeringsplats, mina ingångar stannade jag upp och försökte, verkligen försökte hitta det fina i allt detta vita - fortfarande efter tre månader av mörker och snö.

Det är friskt, syrerikt och fräscht. Jo. Det är det.

Det är vackert - det går inte att förneka på något sätt.

En kväll som denna är det vackert! Varenda en gren och uppstickande kvist har en spetsslöja som en brud.

Det är tyst och dämpat - snön tar bort alla vassa ljud.

Jovisst, jovisst.

Och det får vilket köksfönster som helst att se inbjudande, lockande ut.

Nu vet jag också att det där inne, i just det här köket, doftar gudomligt gott, precis nu.

Har projekt Tömma Frysen och i ugnen puttrar en osso bucco. 

Och en riktig vanlig hederlig köttfärslimpa som får åka snålskjuts i samma ugnsvärme. 

När jag skottat klart kan jag gå in till dofterna, tända en brasa och svepa in mig i en filt.

Smyga in fötterna i ett par raggsockor.

Knäppa fram Spotify och välja en violinkonsert. 

Kanske...den här som jag aldrig, aldrig, aldrig tröttnar på...

Och även om jag in i hjärtat tröttnar på vinter, så kan jag ju nog ändå fortfarande se dess skönhet.

Det är bara det , att jag fruktansvärt gärna skulle önska lite avstånd till just detta, just nu.

Vackert, men tack det räcker...

Och jag är inte ensam om mina tankar. De flesta jag talat med - och jag talar väldans mycket i jobbet, är av samma åsikt.

Jag är inte ensam om att känna så här - inte mer än en månad till av detta, det klarar jag inte av!

I mars svänger det - det är min, och många, många andras mantra så här års.

Och har man en själ som hamnat i en annan proveniens än den borde, då är februari inte lätt - inte för någon av oss som känner igen sig.

Och ute...ja, där fortsätter det snöa på min farstukvist.

I SKOGENS SAL...

...är det tyst. Stilla. Vindstilla. Totaltyst.

På håll hör jag korpen ropa hest och i tallen breved talgoxens stillsamma bön om....vår?

Försiktigt skruvar jag bort locket på min kaffetermos och smyger fram en tillplattad ostsmörgås ur plastpåsen. 

Plastpåsens prassel kunde få till stånd en ravin känns det som.

Undviker ljud så gott det går och bedövas av detta ickeljud som finns där i naturen.

Som liksom finns, fast det inte är - ickeljud.

Tystnad.

Hundtassarnas möte mot skaren skickar iväg en störtvåg av ljud över fjärden.

Snön frasar, skrapar, sliter och bräcks.  

Jag dricker mitt kaffe, tuggar min ostsmörgås och glor ut över havet, över den stumma isen.

Om jag bara kunde stanna här längre.

Bli i detta ickeljud, se allt det spåren avslöjar.

Blicken vandrar över snövidderna. Läser in.

På torsdag var det töväder, natten till fredag frös det på.

Det bildades skare.

På fredagen snöade det lite nysnö som lade sig som ett lager med damm på skaren.

Vilket betyder att lon som smugit sig runt stugknuten, och som satt ner sig där timjan sover under snötäcket, alltså har inom det senaste dygnet suttit och sett ut över samma vy som jag nu.

För ett par år sedan hittade jag ett par färska spår av björn bara ett par hundra meter från stugknuten.

Att gå där i naturen och kunna läsa spåren, är som att läsa i en bok. Läsa en berättelse om det som hänt. Hänt alldeles för en så kort tid sedan att det inte ens kan klassas som historia. 

Det är något som bara är.

Eller var - alldeles nyss.

Även om mina ögon aldrig fick se det. För jag var inte där. Just då.

Packar ner termosen i ryggsäcken och ger mig ut för att uträtta det jag är där för att göra.

(läs: assisterar, efterhjärnskakningsyrsel och tennisarmbåge gör mig inte till en hejare på just detta jobb)

Den stora, tysta skogens invånare skall få nya boplatser.

För något år sedan häckade en slaguggla i granskogen bakom utetuppen.

Jag minns än ljudet, svischandet, av vingarna när den så gott som ljudlöst åkte slalom bland gammelgranarna.

I den tysta skogen känns det som om allt liv hade flytt.

Om det inte skulle vara för spåren på snön, som berättar en helt annan historia.

Redan i februari kan man, om man lyssnar, höra ugglornas frierisång i natten.

Bara man är där och lyssnar.

Vinterns språk.

Man ser det man inte sett och man hör det man inte ser.

Efter sex nya uggleholkar, utspridda på  områden som hoppeligen tilltalar de olika arter de är ämnade för, är det dags att ta sig hemåt. 

Det börjar skymma i skogen sal. Ljuset minskar.

Kvar på terassen blir fyra holkar som är ämnade för dem med anknytning till havet.

De är senare i starten, så de får vänta.

Likaså de små holkarna, för det lilla folket.

Går en sväng ännu där i skogens sal. Beundrar takmålningen av kungliga tallkronor. Pelarna av fura och gran.

Gardiner av björk. Nu nedtagna och kala.

Kristaller av is. 

Stilla går mina steg över den frasiga mattan av skare och nysnö.

Sakta, försiktigt, lägger jag mitt finger i spåret av lon.

Känner.

Kommer den, lon, sedan, eller om, den återkommer att snusa förundrat i mina fotspår och undra vem jag är? 

Så som jag nu undrar?

Svänger mig om, slänger ryggsäcken på baksätet i bilen, hunden kurar ihop sig på filten och somnar innan jag hinner starta bilen.

I backspegeln ser jag hur skogsvägen försvinner som om man sakta stängde en dörr.

Den till skogen sal.

OCH VARDAGLIG VARDAG...

...och inte fullt så behaglig som min vardagliga weekend.

Det har varit väldigt, väldigt mycket jobb.
Är man en vecka borta, får man vara beredd på att ta igen det ett par veckor efteråt, liksom

Ringbud, mail och uppskjutna möten.
Nu, nästan två veckor efter min semester har jag betat och idisslat mig igenom dem alla. Nästan alla.
Vid sidan av allt det där övriga som normalt fyller mina arbetstimmar till brädden. Och ibland med lite råge.

Nu är det inte så att jag inte skulle ha hjälpsamma, duktiga kolleger som ställer upp - för si det har jag.
Jag är både glad och stolt över min arbetsgemenskap.
De ställer upp när de har tid - och även om de inte riktigt skulle ha tid.
Jag är ju inte heller oersättlig på något vis, men ändå blir det ring-mail-träff-bud på hög.

Men det är nu bara så...är jag "bara" en vecka borta så ber många att jag skall vara i kontakt när jag är tillbaka.
"Slå mig en signal när du kommer. Ring mig när du hinner. Vi hörs nästa vecka!"
"Ingen brådska - du svarar på mailet när du är tillbaka."
"Jasså, hon är här på tisdag nästa vecka, har inte så bråttom, så jag sticker mig in då" .
"Ja men, jag kommer in en sväng när hon är tillbaka."
"Be att hon ringer mig."

Och vips har man en ansenlig mängd allt möjligt på hög, och lägger in femmans växel och kör på med 120 i glaset för att hinna med allt.

*

Också lillungen har blivit med läxor på hög. Inte så mycket pga resan utan främst på att han åkte på en förkylning direkt efter resan, och var trött och hängig en tid innan det bröt ut och han måste stanna hemma från skolan.
Det resulterar i att han behöver extra stöd av mig på kvällarna.

*

Hunden har varit extra uppmärksamhets sjuk på grund av sin hundhotellvistelse och kräver sin tid.

*

I går kväll snöade det. En hel del. Riktigt blöt och äcklig snö.
Som jag aldrig hann skotta undan igår.
Tackade min fyrhjulsdrift när jag skulle ut från gården på morgonen - men visste vad jag hade framför mig på kvällen.
Snön måste bort. I natt skulle det frysa på och efter det skulle det vara ett skärt helvete att försöka få gården att förvandlas från frusen potatisåker till en något så där framkomlig gårdsplan.

*

Så efter jobbet kunde jag då se fram emot en till en och en halvtimmes träningspass i form av Riktigt Rejält Blöt Blötsnö som skulle skottas bort.
Tungt!
Blötsnön som vägde utav f_n hade dragit med sig en stor del av ateljéns stupränna då den halkat ner från taket.
Egentligen borde jag och lillungen hinna på ett möte till skolan gällande tillvalsämnen för nästa skoltermin.
Vi skippade den. Något måste bort!
Jag skottade gården, han grävde fram trapporna som gömt sig under snön som rasat från taken.
Han gick en sväng med hunden, medan jag rörde ihop lite middag.
Förhörde honom i geografi och finska - han har prov i dem båda i morgon.
Åt en sen middag runt niosnåret.
Duschade och stupade som en fura i soffan.
Tog datorn i famnen och skrev ett meningslöst inlägg - utan huvud eller fötter, tanke eller idé.

*

Och längtade till en lite mindre hetsig tillvaro.

Där solen lyste, där ingen blötsnö fanns, där läxorna var gjorda och mailen aldrig uppfunnen.


Mindes den gamla, lilla, gumman där på en av de små bakgårdarna i Monte på Madeira.
Hon som sopade sin terass.

Hon hade säkert sina bekymmer hon med. Men för en stund här på kvällen var jag redo att byta med henne.

Min vardagliga vardag mot hennes - för några dagar i alla fall.

*

Nu orkar min hjärna inte längre producera en endaste liten vettig tanke.
Hade egentligen tänkt berätta om hur mitt köpstopp framlider, om vårtankar, om meditation, om...om...om.

Men nu är det stop på så gott som all aktivitet i hjärnkontoret.


*

Go'natt!

VARDAGLIG WEEKEND...

...ofta kan jag tycka att de där alldeles vanliga veckosluten är de allra bästa.
Det må hända, och den risken tar jag, att jag med den här meningen slinker in i de tråkigas grå låda och frågan är vad krävs för att ta mig upp därifrån.
Om jag nu vill.

Nja...jag tycker faktiskt ruskigt bra om helt vanliga dagar - också.
Fast det vet ni ju redan i och för sig, så det är ingen nyhet.

Däremot kan man fundera om det är något att skriva om?
Det går ändå inte att förmedla.

Eller hur skulle jag kunna förklara den enkla njutningen i att långsamt värma bastun därute i trädgården på lördagskvällen. Lillungen hade jag just avhämtat från kompisar var han övernattat. Plockade med granngrabben - om jag säger så att båda somnade i bilen på vägen hem, vilket skvallrar om inte så många sovtimmar, men de hade haft det roligt tillsammans, och vad är bättre än det.
Grabben somnade på soffan och jag fortsatte mitt eldande i bastun.

När mörknet redan lagt sig som en tjock socka över trädgården tassar jag ut i min badrock, med ett ämbar med varmt vatten och en handduk över axeln längs den smala stigen i snön som leder mot bastuvärmen.

Hur kan jag förmedla lyxen av att sitta där inne i dunklet, i värmen och utanför finns vintern och snöflingor dalar sakta ner.

När det blir för varmt, tar jag min handduk om mig och går ut.
Där är det mörkt, tyst och kallt.
Jag vänder ansiktet upp mot himlen och låter snöflingorna kyssa mitt ansikte, dala ner på mina bara axlar.
Ur bastuns dörr, som står på springa, väller det ut bastuånga som blir till ett litet moln i den sena januarikvällens kyla.

Där i trädgårdens bakersta del, på bastutrappan, är det bara jag, tystnaden, månen och januarikylan.
Och jag älskar det. I all sin enkelhet.

*

Kanske det är just det som är en av nycklarna till ett lyckligt liv?
Att lära sig att uppleva, se och höra, det vackra och smått märkvärdiga i allt det enkla och vardagliga?
Kan det vara så enkelt?

Hur kan jag förmedla det sköna i att på söndagskvällen, efter en alldeles vanlig söndag, tända brasan och känna att trots att min söndag inte bjudit på det minsta lilla konstigheter, bara simpel, vanlig söndagspyssel, så känns det faktiskt riktigt meningsfullt.



Jag sov länge, det räknar jag som ett verkligt privilegium, när jag vet så många som inte kan sova - även om de ville.
Läste Husis och hällde i mig ett par koppar kaffe medan radion sakta malde på i bakgrunden. Lillungen fortsatte sova, likaså hund och katt. Hela den lilla flocken andades tungt och tryggt.
Också det ett privilegium. Ingen som behövde hasta iväg någonstans. Och djur som lagt sig till ro.

Passade på att göra en dryg timmes ordentligt yogapass, något jag väntat med efter hjärnskakningen.
Först nu kände jag att det kändes okej att ha huvudet neråt utan att det började yra i planeten.
Kände mig också här privilegierad av att igen ha fått tillbaka en kropp (eller knopp) som funkar hyfsat som den skall.


*

Gårdsbongade - fåglar.
En timme gick jag ute i trädgården och kollade in fågelarter, antal och bara glodde.
Mot buskar, mot himlen, mot fågelmatomaterna.
Gör mitt bästa för att hitta det vackra i en januariträdgård. Det är svårt.
Jag berörs av allt det nakna, avklädda i naturen. Av den ihoppackade snön, av torra, frusna bär.
Jag försöker hitta det vackra i det - men gör inte det.
Förlåt mig för det.

*

Tar hunden på en promenad runt byn. Det tar oss en timme.
Vi går först ner till havet. Känner den vinande vinden som får fart över fjärden i kinderna, i pannan.
Ögonen tåras av blåsten. Hunden tar skydd bakom mina ben.
Vi ger oss inte ut på isen - inte idag - vinden är för vintrig.
Vi tar vägen bakom kyrkan, genom ekparken och tillbaka hem.

*

Innan jag gick iväg hade jag satt på en långkoksbolognese som skulle få sakta puttra där på spisen medan jag var ute.
Doften av vitlök, lök, rosmarin, tomat och kött som fått god tid på sig att ingå i varandra mötte mig i dörren som en välkomnande famn.
Så skall ett hem dofta!

Och en alldeles, alldeles vanligt vardaglig weekend kan vara en riktig höjdare - om man frågar mig!

Vardaglig weekend - när den är som den är och med det - alldeles lagom bäst!