NÄR HISTORIEN UPPREPAR SIG...

...sitter med sonen och förhör honom i historia.

Vi är inne på industrialismen under 1800-talet.  Hur maskiner ersatte människor och alla  följder det hade än i dag. 

Manar på ungen om hur viktigt det är att förstå sin historia.

För att undvika samma misstag, men också att förstå det vi har i dag.

Vårt samhälle.

Industrialismen tog lång tid. Den kanske i viss mån, men förklädd, fortsätter än?

Men nu är det serviceyrken som får ta en del av smällen.

Har ni egentligen tänkt på hur mycket av det man tidigare tog för givet att man fick service i, hjälp med, numera styrs till någon form av självservice?

Skall du flyga någonstans - checka in själv.

Beställ biljetterna själv via nätet - bekvämt!

Skall du shoppa lite skoj hem i en välbekant möbeljätte - ställ dig i kön och läs själv dina streckkoder.

Behöver du lån? Fyll i din låneansökan på nätet.

När man riktigt tänker efter finns det en massa saker som vi sätter tid på att göra själva, istället för att kräva service. Eller ens ifrågasätta varför vi måste göra det själva?

Vår fritid har väl också ett pris? Vår kunskap en gräns?

Och vi betalar en hel del för en produkt - utan att få service.

Och vi gör det utan att hicka - för det smyger på oss tyst och stilla.

Köttdisken försvann, med alla goda råd från den gemytlige köttmästaren och ersattes med vakum-packade köttbitar som i bästa fall är hyfsat bra.

Det finns banker som inte längre har en kassa med pengar, istället får du köra runt, runt och leta efter en automat, har du god tur hittar du en. Kanske. Och kanske den funkar...

Floristerna sedan,  med personliga blombutiker, de äts upp av taskigt ihopsatta knippen av snittblommor i mataffären. Med god tur håller den två dagar...

Köper du en mojäng till hemmet, antas det att du skall kunna koppla, installera och fixa till allt själv. Hör installation någonsin till priset? 

Man kan göra listan hur lång som helst! 

Och har det blivit billigare när du gör allting själv?

Sällan, 

faktum är att du faktiskt oftast betalar mer för mindre än någonsin förr.

Ibland måste jag nog hålla med min nästan 90-åriga svärmor som klappar om hunden och säger;

"Du har nog det bra du! 

Bara du får mat och en promenad och en liten klapp nu och då, så är du nöjd."

(Och lite kattkärlek måste jag ju tillägga...)

Men service...om hundra år läser mina ättlingar kanske i sina historieböcker om det märkliga fenomenet 

kundservice

som bara försvann?

Tänk det?

GRATTIS ALLA FARSOR...

...i morgon är det er tur att på morgonen krypa djupare ner i bolstren, smygkika genom slutna ögon när grattispatrullen tassar iväg, lyssna till tisselochtassel i köket.

Prassel av paket och kaffedoft.

Försöka tolka vad bilden föreställer på det där alldeles första dagistillverkade farsdagskortet.

Småle åt tonårsgrabbens lite klumpiga grattis-farsan-kram.

Passa på att njuta av det och alla andra sätt som de dina visar dig sin uppskattning.

På ert alldeles egna sätt så är ni bäst!

Farsdag har hos oss alltid varit startskottet för julförberedelser. Innan farsdag är det liksom för tidigt. Efter farsdag är det okej. Märkligt vilka principer man ändå samlar på sig under årens lopp.

Men det finns faktiskt en liten praktisk grej gömd här i mina principer.

Om man stuvar ner sina tasettlökar i mylla eller stenkross där runt farsdag, så har det visat sig att de med stor sannolikhet blommar till lillajul.

2-3 veckor tar det för tasetterna att ta sig den långa vägen från skruttig lök till ljuvligt doftande vita små stjärnblommor och fräsch grönska.

Magic!

Nä, nu skall jag stänga ner här, för det väntar en smaskig farsdagsmiddag på oss.
(jo, vi smygstartar lite...)

Nam!

EN SÅDAN DÄR VECKA....

...att när det äntligen är fredag och den här lilla familjen med lite inlånad hjälp bullar upp diverse smörjor och breder ut ett och annat på en platt vetestycke och så är det bara så fredag!

Att rusa omkring som en skållad råtta är bara förnamnet för veckan som gått.

Känns som om jag borde varit på tre ställen samtidigt, och dessutom i tre olika roller.

Eller fem, eller sju....jag har tappat räkningen.

Jag brukar klara av stress rätt så bra, men när precis allt man borde hinna med drar ut på tiden och tidtabellerna skiter sig, när målsättningarna för det man jobbar på är dimmiga och diffusa och när det infinner sig en splittring som gnager och skaver. 

När ringbuden ramlar över en som nysnö och mailboxen plipplippar hela tiden.

Då kan jag känna en lite tillstymmelse av stress - faktiskt.

Fredagskvällen är med andra ord väldans välkommen!

Att jag glömde en del mappar, som borde läsas igenom, på jobbet störde mig till en början, men nu känns det riktigt skönt med en slapp fredagskväll.

Lillungen har fått sköta om marktjänsten härhemma.

Gå ut med hund, mata katt.

En kväll dök en främmande katt upp på vår terass.

Följande natt, då min egen katt valt att vara ute vaknade jag på småtimmarna av att hunden rusade mot terassdörren och betedde sig som en jehu.

På terassen var det fullt kattslagsmål - som förvisso oftast låter mer än det är - fast det visste ju inte min hund...

...som var beredd att försvara sin bästa kattkompis med alla knep en hund kan komma på.

Den främmande katten såg välmående ut, så det är knappast frågan om en övergiven en.

Antagligen tycker bara den också att de renskinnbekläddda korgstolarna på terassen är ypperliga ställen att vänta ut ett nattligt regn.

Men att starta ett nattligt slagsmål för den sakens skull?

Mina egna promenader börjar minsann kännas som nattliga de också.

Då solljus är något jag bara kan ana genom kontorsfönstret får jag lov att njuta av senhöstlig natur i gatubelysning i stället.

Men nu är det fredag och det är såååå skönt!

Hjärnan på off, fötterna på soffbordet och dumburk för hela slanten!

Hur skönt är inte det - egentligen?

Bara det att det ibland behövs en sådan där riktigt horrorvecka för att riktigt, 

riktigt uppskatta det...

FORTSATT DIMMA...

... i natten.

Dimman har tagit över och natt och dag liksom smälter in i varandra, bara mängden ljus skiljer dem åt ens lite.

Jag gillar dimma. Och lite mörker också. Om det serveras tillsammans med dimma.

Som ung tonårig då jag kunde känna mig lite svår och dramatisk gav jag mig ut på promenader i mörk dimma så fort tillfälle gavs. I synnerhet om något kändes struligt...kärleken, studier, eller bara allmänt de stora frågorna i livet.

Man tänker så bra i fuktig, syrerik dimma. Tänkte jag då. Och tänker så nu. Allt det luddiga mörker som liksom bäddar in en i en skyddande bubbla där man får vara ensam med sina tankar.

Numera, som lite mindre svår och definitivt mindre dramatisk, är det bara skönt och avslappnande att kliva in i dimmans famn och känna fukten mot ansiktet.

Gå och tänka, tänka och gå.

En underskattad sysselsättning.

I NATTENS TYSTNAD...

...gick vi en sväng till gravgården.

På en annan gravgård, på en annan ort brinner ljus för dem mitt hjärtat brunnit för.

Och hjärtat brinner fortfarande även om deras livslågan slocknat.

Allhelgonahelgen är kanske den vackraste av helger. Jo, jag vet att jag upprepar mig från år som gått. Men jag kan inget åt det. Jag bara älskar denna helg med all värme, omtanke, eftertanke, minnen och lugn som den ger.

Den nattliga gravgården var kanske den mest välkomnande plats med alla sina hundratals ljus. Varenda litet, litet ljus i det stora mörker bidrog till att himlen lystes upp och skuggorna blev milda och snälla.

Allt vilar så tyst och stilla. 

Rofyllt och lugnt.

Jag lovar er, det fanns inte en ond ande, inte en häxa, inte ett spökligt 

väsen så långt ögat når. 

Bara ro och skönhet.

Så som jag vill ha det.

Beklagar om jag är tråkig och trist men spöken, häxor eller deformerade pumpor 

imponerar inte på mig,

det gör däremot skönheten där bakom gravgårdsporten.

Varje ljus som tänts av längtan och saknad efter någon som en gång var.

Någon som var någons Någon.

Och jag saknar...

...er som fanns.