BLEK SKOG...

...och doften av mossa, av skogens fukt, av svamp, av höst.

Skogen är blek, som en skugga av sommaren som varit.

Sommaren saknade värme.

Hösten saknar färg.

Märkligt!?

Se på björkarna, de är inte gula som de "borde" utan brungrå-daskiga.

Som diskvatten. 

Så är det i alla fall där jag bor. 

Få är björkarna som gulnar, de bara "brunar" och "grånar"...

I skogen jag gick en sväng i idag på eftermiddagen finns i och för sig inte så mycket höstfärg ändå.

Även om sommaren skulle varit torr, och hösten hittills kylig så att lövfärgerna skulle ha den bästa förutsättningen att spraka loss, så skulle det inte påverkat skogen jag gick i så mycket.

Barrskogen är de sparsmakade nyansernas värld.

Där endast kantarellernas släktmöte lyste som små solar.

Lite överraskande, men vad är bättre än det?

Doften av höstig skog finns där ändå. Och tystnaden och lugnet, stillheten.

Känner mig ofta privilegierad över möjligheterna att ta mig utan större besvär ut i skogen, 

nästan var jag än är.

Att få lyssna på vinden, på rasslet i träden, på fåglarna och på tystnaden.

Känna årstidsdofterna i näsan.

Nästan som upplevelsen av ett gott årgångs vin - fast mera som en årtids grej sådär.

Och betydligt billigare....;)

(jodå, förkylningen har lättat, så jag kan känna dofter igen...lite grann i alla fall)

TRÅÅÅÅKIGT....

...nu tar jag, Aida, över här för matte har, om nu inte direkt tappat rösten, så snudd på det. För att vara ärlig så låter hon...ja, inte riktigt som hon, mer som en kråka i målbrottet faktiskt!

Hon visar tummen upp och menar med det att det nog blir bra, men förrän vi är där så är det bara tråååååååkigt!

Hon orkar inte gå på promenad med mig. Jag släpade henne till hundgården så jag skulle få bli av med lite spring i benen, men där var ingen hundkompis så jag glodde lite småkrävande på matte, men hon bara skakade på huvudet och sade att nu går vi hem.

Åååååh, det är så trååååkigt!!!

Lillhusse är inte bättre han. Han har fullt upp med en massa nya kompisar som han hittat i grannskapet och verkar inte alls förstå att strunta i dem, och leka med mig istället!

Men näe...

Så här ligger jag nu i soffan, och lyssnar på en matte som kraxar fram svårtolkade meningar.

Hon sitter och läser något hon kallar kvasikunskap på nätet för hon påstår att hon inte orkar med något annat när hon är förkyld.

Varför skall dessa tvåbenta drabbas av sådant nu och då?

Jag menar, jag är snart två år gammal och har  a l d r i g  varit det vad matte kallar förkyld.

Hunden, Tosca, som bodde här i familjen innan mig, hon blev nästan 15 år och hade heller aldrig varit förkyld.

Vad är det med dessa människor?

Matte sitter och läser bloggar. Det gillar hon.

Plötsligt hojtar hon till:

- Nämen, herreguuuud! Vet du, (hon menar nog mig, för ingen annan finns i närheten) 2009 startades inget mindre än 

190 000 bloggar...................per dag!

Hallå tänk! Per dag. Det blir 69 350 000 nya bloggar på ett år!

69 miljoner nya bloggar per år - och den statistiken är 3 år gammal!

Mängden bloggar lär inte ha minskat på de senaste åren...

Matte räknar snabbt:

Sedan hon började blogga på hösten 2008 har alltså bloggarna på internet ökat med 

inget mindre än 

*trumvirvel*

280 miljoner om man räknar med ett medeltal på 70 miljoner/ år.

(mer alltså än befolkningen i Indonesien, bland annat....säger matte)

Jag tror jag skall sluta ögonen nu och tänka på nåt jag förstår mig på som ett saftigt märgben och låta matte hålla på med sin kvasikunskap bäst hon vill...

Håhåjaaa.....gäsp!

FOTOFOKUS...

Amiralfjäril

...det är med det här att gilla att fota som med det mesta  i ens liv att fokus varierar lite från år till år, från livssituation till livssituation.

Och bloggens väsen har minsann ändrat karaktär under årens lopp den med.

Det är bara så i livet.

Man ändrar fokus på vad som känns viktigt.

Man hittar nya fokuspunkter när ens livssituation ändrar, och det är ju precis som det skall vara!

Skulle någon sagt för mig för något år sedan att mitt intresse för heminredning skulle dala så till den grad som den gjort, så skulle jag inte trott på det.

Jodå, jag vill fortfarande ha det vackert omkring mig - det kommer aldrig att försvinna, det är en del av min personlighet - men jag känner att jag inte behöver uppdatera detta för mig vackra lika mycket som jag gjort förr. Och att fota inredning här hemma - ja det gör jag mest för att jag kan tycker det är roligt att dokumentera hur vi haft det under olika perioder. Och för att det kanske regnar ute så jag inte kan ge mig ut på jakt efter intressantare objekt att fota ;)

Om någon sagt för något år sedan att jag skulle börja tycka att det faktiskt är riktigt okej att ge sig ut på en (om än kort, men dock) löprunda så skulle jag ha skrattat mig dubbelvikt! 

Jag skulle ha kommit på en miljon bättre sätt att fördriva tiden på anytime!

Men nu är det faktiskt riktigt skönt (för det mesta...)

Men foton från det lär jag ändå bespara er ifrån, hahahaha!

Matlagning är en annan grej.

Jag har varit en riktig matmamma med kokböcker för varje tillfälle, med ett skafferi som skulle få er att blekna, med ett matbord som oftast hade fler personer runt sig än familjemedlemmar.

Vilket var alldeles underbart då.

Men nu känns det faktiskt lite motigt att ställa sig i köket och fixa till något.

Vilken tur för mig då att lillungen har ett nyväckt intresse för det här med matlagning...

Och nej, det beror inte på att han svälter, stackarn! 

 Visst lagar jag mat, men har bara inte samma passion för det som tidigare. 

Vid tidningsstället i butiken väljer jag rätt sällan inredningstidningar, istället kan det bli en foto- eller naturtidning. Eller inget alls.

Märkligt inte sant hur det kan ändra!

Intresset för allt det där finns kvar om än som en blek kopia av vad det varit och annat har tagit över.

Gaaaahhh! Sånt här ligger jag och babblar om medan febern kommer och går i kroppen.

Nu skall jag ta en tupplur innan lillungen kommer hem från skolan och fixar mat åt mig....hihiiii.

Sköt om er ta tag i era drömmar!

SÅ VAR DET DAGS...

...att inse att alla nysningar, snörvlingar, hostningar i omgivningen 

burit frukt och knät mig också.

Skulle inte alls ha varken tid eller lust med detta just nu.

Egentligen aldrig, men absolut inte just nu.

Men den frågar inte när det kommer - höstförkylningen.

Lika bra att svänga på det och inse att då har man det understökat, men men...störande!

Hade planerat att äntligen på weekenden hinna åka ut till stugan, men som det nu känns så är det kanske inte den bästa av idéer jag haft! 

Blev tvungen att ta bilen till butiken idag och med tanke på att jag har 500 m till närmaste butik (och jo, jag orkade inte ta mig dit gående...) och på den korta färden höll på att krocka med en motorcykel, backa in i en flaggstång och faktiskt ramma min egen port så är det där med att köra med feber ingen bra kombination alls! 

Bäst att bara stanna hemma! 

Det skulle jag hoppas att alla andra med förkylning/influensa/flunsa också skulle göra.

Jag kan bli heligt irriterad på alla dem som "med sina sista krafter" släpar sig till kundträffar, på jobb, till skolan bara för att smitta ner alla andra!

Det är ofta de som sedan får dras med en långt utdragen förkylning med alla följdsjukdomar som kommer av att man försöker vara syster- eller bror duktig och inte tar hand om sig på en gång.

Jo, ibland kan det finnas ärenden som är svåra att flytta på, men man kan i alla fall försöka minimera risken att föra smittan vidare.

Och nys i armbågen - inte i handen.

Och glöm inte att hålla dig varm.

Det slitna fårskinnet på korgstolen är visserligen mest där för att skydda den, ännu tillsvidare vita, dynan från skogsvåta katt-tassar, men en förkyldfrusen matte njuter också gärna av värmen från skinnet.

Inte kanske det vackraste - men skönt under rumpan!

FLYKTIGT...

...som en fjärilvinges kyss.

Sommaren kom tillbaka. 

Gårdagens oväder känns med ens långt borta och lite overkligt.

Sommaren känns ändå, trots dagens solsken och fjärilsdans, passé.

Det varma vädret förvirrar mig. 

Jag har en inbyggd klocka som vid första tecken på årstidsväxling slår om. Uppdaterar mig.

Som en maskin sätter jag igång med höstsysslor när morgondimman lägger sig på åkrarna, när fladdermössen dansar i gatlampans sken, när äpplen mognar.

Jag packar ner sommarkläderna och står där som ett fån när sommarvärmen plötsligt kommer tillbaka.

Jag svettas i morgonsolen i min varma morgonrock medan jag häller i mig mina obligatoriska tre koppar kaffe, för jag förstår inte att jag kunde ha satt mig ute i bara linnet.

Jag är en årstidsrobot.

Samma sak på våren. 

Vid minsta tillstymmelse till vårtecken är jag redo med fladdriga kjolar och tunnbottnade skor.

Men nu är jag helt redo för stövlar, schalar och ylle - trots fjärilsfladder i trädgården.

Hösten påminner mig ändå smått om sin existens genom ljudet av brasan som sakta, lite lågmält, sprakar bakom fåtöljen (den utan ben...) som jag landat i, ser mig omkring och konstaterar att fönsterrutorna blickar tillbaka med tom, svart blick och att ljusens låga speglar sig i dess pupill.

Skall nu gå ut med mat till igelkotten.

Kvällssysslor.