TYST SAKNAD...

...i går skulle min mamma haft födelsedag.

Det är snart fem år sedan hon förlorade sin kamp mot cancern. En kamp som hon kämpade mot som en furie, men som till slut vann över henne.

Och jo, jag saknar henne. Det är bara så. Jag saknar att inte kunna ringa henne, jag saknar att inte kunna stämma träff för en kaffe på stan, jag saknar henne för hon var, förutom min mamma, faktiskt min bästa vän.

Tiden suddar ut saknad, visst gör det det - och så skall de också vara, men jag tror inte på att saknaden någonsin riktigt försvinner. Den bleknar, den uppenbarar sig mer sällan, men den kommer.

Som en tyst, dämpad känsla finns den plötsligt där - för att försvinna lika stilla som den kom.

Det är väl så med saknad.

*

Är inte så mycket för pynt i trädgården.

Inga tomtar, klot, tingeltangel i buskarna. Inget sådant.

Ting i trägården skall gärna för mig ha en funktion, som sprutkannor, korgstolar, ämbar, klätterställningar, fågelbord eller regnvattenmätare.

Men hon, älvan, kommer alltid att följa med.

Hon satt det första året efter det att min mamma dött på hennes grav, lite som för att vaka över liksom.

Hålla koll på att allt var väl.

Sedan flyttade hon in i min trädgård. Hon sitter aldrig på någon synlig plats, hon gömmer sig gärna bland växtligheten. Bara de som vill se, ser henne.

Hon är som saknaden. 

Oftast syns och märks hon inte, men när man väl får ögonen på henne så tar hon tag i en och får en att stanna upp en stund och minnas. Eller mig, det är ju bara jag som vet varför hon sitter i min trädgård, det är mina minnen som väcks.

*

Sent i går kväll, då natten redan var ett faktum gick jag en sväng i trädgården, och fick syn på henne, där hon satt under pionens blad. 

På något märkligt vis gör den lilla älvan mig varm inombords, för att just för mig är 

hon mer än bara en lite småkitschig figur. 

Hon symboliserar på något märkligt vis en kontakt med någon till vilken den verkliga 

kontakten är bruten för alltid.

Hon får nog stanna kvar i min trädgård, känner att hon hör hemma där.

Fast jag inte är så mycket för det där med trädgårdspynt...

...så må hon vara undantaget.

Den Lilla Älvan.

ÄNDRADE PLANER...

...det blev inte alls ett stugveckoslut, utan planerna ändrades i sista stund.

Istället har jag stått vid grytorna idag och rört ihop lite smaskig middag av höna, vitlök, persilja, svampar och massor av smör.

Stugan kan vänta.

Det blev ingen villa-avslutning och inga forneldars natt för oss nu.

Istället blev det fullt runt matbordet och trots att solen plötsligt hade fått för sig att leka att det är högsommar och passade på att gassa som den minsann borde gjort de senaste månaderna, så blev det lite höststämning vid matbordet.

Också i övrigt har hösten krypit på härhemma.

Blockljus.

Jag köper aldrig blockljus, utom just då hösten är i antågande.

Jag vet inte om det är det lite rustika både i form och färg och struktur som gör att jag faller för dem.

Varje år på hösten.

Senare återgår jag igen till mina vanliga vita kronljus, men ett litet snedhopp i mitt förhållande till ljus sker ungefär denhär tiden av året - varje år.

Sedan har jag minsann blivit lat med att byta ut både gardiner och kuddar efter årstid.

Jag är glad om jag kommer ihåg att tvätta mina gardiner mellan varven.

De är vita och enkla och raka och faktiskt för tillfället riktigt nytvättade.

Det är däremot inte fönstren, men det struntar jag i just nu.

Så länge jag behjälpligt ser ut genom rutorna så kan jag skjuta på jobbet om något roligare att göra finns att välja. Och det brukar det göra...

På tal om ljus, så kunde jag här i veckan konstatera att min utelampor inte funkade. Plötsligt har det blivit så mörkt på kvällarna att en lampa som lyser upp trapporna är riktigt bra att ha.

Det fixade sig, nu kan jag lysa upp, inte bara ingången utan stora delar av trädgården.

Idag, då det tänds forneldar runt omkring längs kusten har jag slagit på lamporna för att testa hur det känns när trädgården är upplyst.

Det är fint. Även om jag knappast kommer att ha full belysning på hela tiden, jag gillar också mörknet, men nu vet jag iallafall hur det funkar. Och att det funkar.

Det är så med nya hem. Man får lite testa sig fram för att hitta alla knappar och knäppen och hur de funkar. Hur allt funkar.

Blockljusen däremot, de funkar precis som de skall och sprider en rustik höstkänsla i huset.

Att doften av muscovadostekta kantareller dröjer sig kvar gör känslan än mer präktigt höstig. 

När skymningen smyger på därute, när jag har vinkat hejdå åt matgästerna och sett till att lillungen med kompis fått det varmt och gott i sin stuga tänker jag krypa ner i soffan med en riktigt bra bok, fluffa till de gamla kuddarna och krypa ner under en filt.

LITE LÅNAT...

...av sonen.

(vid Matterhorn)

Eftersom mina egna fantastiskt intressanta resor för tillfället kan begränsas till bilresor mellan hemmet och jobbet, så tänkte jag bjuda på en lånad bild.

Sonen, som stack iväg på interrail/cykel-semester för en tid sedan har landat på finsk mark igen.

Denna gång valde han att resa ensam, vilket kanske är något överraskande, eftersom han är kanske den mest sociala varelse som finns. Han har liksom inte riktigt ärvt min ensamvarg-gen som jag talade om i förra inlägget...Eller kanske ändå lite?

Han började med ett besök i Lockstedter lager i Tyskland där hans farmorsfar i tidernas begynnelse fick sin jägarutbildning. Mer om Lockstedter lager kan du läsa här.

(på finska)

Om jägarrörelsen, om Finlands historia för snart hundra år sedan och vad som ledde till att just denna farmorsfar i smyg skidade över havet en svart vinternatt för att få sin 

militärutbildning i tysthet kan du läsa om här.

(på svenska)

Efter det var det Hamburg, Amsterdam, Luxenburg som stod i turen.

Vidare till Geneve och sedan mot Italien och så hem.

I morgon tänker jag bänka mig bekvämt i soffan och få en utförlig (okej, okej, en mamma-sencurerad....;)) version av resan. 

Inte för att det kommer att lindra min egen lust att ge mig iväg eller minska min oro i kroppen som skriker ut att resorna mellan jobb och hem kanske inte är helt tillräckliga att 

tillfredsställa en  reselängtan.

Hm...borde hitta på nåt!

Kanske.

TILL SKOGS...

...nu blev längtan övermäktig. 

Bara att ge efter och packa bilen för att köra ner till havet, till skogen.

I morgon.

Mitt jobb är sådant att jag träffar människor hela tiden. Nya ansikten, nya berättelser, nya situationer för nya människor. Bekanta handslag, livsöden man känner till. Dem man blivit bekanta med. Dem man känner blandat med de man träffar första gången.

Unga, gamla, medelålders.

Låg som hög.

Och allt där emellan.

Vi pratar, diskuterar, förhandlar, söker lösningar, fixar, hjälper. Så gott det går.

Och jag älskar dessa möten med alla dessa människor. Har svårt att tänka mig 

att jag skulle kunna jobba med något annat, utan alla dessa 

möten med människor.

Det är alldagliga ärenden, ibland är det är djup sorg, ibland är det är yster glädje.

Jag möter hela skalan av vad man kan möta i livet. 

Och får faktiskt lön för det.

Och trivs med det.

Även om jag kan morra över fullbokad kalender, överfyllt arbetsbord och frustationen över att inte hinna med allt man borde - och vill - så skulle jag inte vilja vara utan dessa möten med dessa människor i olika skeden av sina liv.

Det ger mig nog mer än det tar. 

Men det har en liten avigsida.

Ibland har jag förbrukat slut hela mitt sociala kapital när vi kommer till fritiden.

Jag blir en riktig ensamvarg när det nalkas veckoslut.

Riktigt, riktigt fullblodsensamvarg.

Där andra ger sig ut i vimlet och minglar till höger och vänster när fredagskvällen nalkas, så har jag redan förbrukat hela mitt sociala kapital för den veckan, alla ord är använda både en och annan gång och mitt behov av tystnad gör sig rysligt påmint. 

I synnerhet efter en vecka till brädden fylld av dessa möten, av dessa samtal, både face-to-face och i telefon, så blir längtan ut till tystnaden, till skogen, till havets öppna landskap nästan fysisk.

Det blir som ett sug i min själ att få vara tyst, för mig själv, bara umgås med dem som känner mig så väl att de vet att min tystnad inte är annat än ett eko av att orden tagit slut - för stunden.

Efter en god natts sömn vid vidöppet fönster ut mot havet där spetsgardinernas tysta rassel är det enda ljudet som hörs mot den nattsvarta augustihimmeln brukar jag vakna med ett litet ordförråd i alla fall.

Det brukar bestå av:

- Frukost? Nån?

Mot kvällskvisten brukar jag lyckats samla ihop lite fler ord:

- Middag? Nån? Nu?

Bjuder man mig på ett glas rött vid detta skede finns det en risk att mina ord rentav skenar iväg:

- Bastu? Nån?

- Nattsim? Nån?

- Monopol? Nån?

- Tramsig film? Nån?

Och...oj, jisses vad jag ändå kan längta ut till skogs ibland.

Till doften av tallbarr och tång.

Till mörknet och tystnaden.

Och det är precis vad jag tänker unna mig efter morgondagens arbetspass:

Störsssta möööjliga tyssssssstnad i sammmmetslen augustinatt.

ATT BITA...

...i det sura äpplet.

Jag borde städa upp. Få de sista flyttlådorna upp-packade (jo det finns några kvar vars innehåll inte riktigt hittat sin plats. Tvivlar på att de någonsin kommer att göra det...) Har samlat högar som skall till loppis. Kläder, pynt, onödiga ting.

Ting som kanske aldrig riktigt ens haft sin plats. Inte hos mig.

Egentligen.

De har bara varit på besök liksom, och nu är det dags för dem att hitta en ny plats - hos någon annan.

Samma gäller bloggen :)

Den borde också städas upp. 

På samma sätt som att föra inredning och ointressanta kläder till loppis borde bloggen städas upp på ting som inte längre är aktuella. 

Dags att bita i det sura äpplet med andra ord, kavla upp ärmarna och börja jobba.

Loppisbordet är redan reserverat, och innan vi skriver september skall bloggen vara städad.

Har jag tänkt.

Det blir knappast några stora strategiska förändringar. Det är jag alldeles för bekväm (läs lat) för. Varken på bloggen eller i inredningen eller i livet i stort. Det är bara rätt 

skönt att städa upp lite smått emellanåt.

Lämna ifrån sig det som gjort sitt.

Dags för det nu.

Sedan när jag röjt upp skall jag ta er på en rundtur här hos mig.

Jap, så har jag tänkt det...;)